2007-12-28

Samma mamma?

Jag snor en sida ur Manges playbook med följande observation:



Brommapojkarnas klubbmärke
Det östtyska kommunistpartiets emblem

Ni får dra era egna slutsatser.

2007-12-24

God Jul!



Min julklapp till er blir ett klipp med Peter Green, frontfigur och grundare av bandet Fleetwood Mac. Många känner nog igen Fleetwood Mac som bandet bakom radiopoppiga låtar som "Dreams", men faktum är att de bildades redan 1967 som ett bluesband. Fontfigurer var varken Mick Fleetwood eller John Mcvie utan just Green och Jeremy Spencer. Tilsammans gjorde de fyra fantastiska skivor innan Peter Green, efter en LSD-tripp i München 1970, beslöt sig för att alla materiella egendomar var av ondo och, efter att ha spelat in den briljanta "The Green Manalishi", lämnade han bandet. Ett år senare så gick Spencer in i en bokhandel i Los Angeles. Där träffade han en medlem i sekten The Children of God. Han lämnade bandet och gick med i sekten, en sekt han fortfarande är medlem i.

Men detta är flera år innan det. Under en konsert bryter Danny Kirkawan av en sträng och Peter Green kör solonumret "The world keep on turning" från Fleetwood Macs självbetitlade debut. Lyssna, njot och ha en riktigt god jul!

2007-12-16

Årets julklapp

Årets julklapp är ingen GPS utan denna lilla godbit.


Det är alltså en s.k Distillers Edition av min favoritwhisky Lagavulin som fått mogna sista året på sherryfat av typen Pedro Ximénez. Jag har dock inte provsmakat den än. Kanske blir det en "samlarwhisky", dvs en whisky som får stå orörd (eller iaf nästan orörd) i mitt skåp.

2007-12-11

Elitism light

Ibland brukar jag gå in på sajten Nittonde Stolen (och lika ofta brukar jag svära över det faktum att jag inte kom på namnet först). Som namnet kanske antyder, så är det en sida som handlar om litteratur och ibland kan den vara riktigt intressant. Följande inlägg fick mig dock att höja på ögonbrynen. Texten är skriven av Inanna, ”en av nätets vassaste pennor” (för att det låter bättre än ”ett av nätets mest ergonomiska tangentbord”) och handlar om varför Joyce Carol Oates inte ska få nobelpriset. Anledningen är att Oates då skulle bli ”folklig”, vilket skulle göra att skribenten skulle tappa sitt försprång gentemot ”pöbeln”. Jag har två invändningar mot detta.

För det första; att kokettera med att man läser Oates känns ungefär lika fräscht som att kokettera med att man äter sushi. Det kanske var hippt 1991, men knappast 2007. Oates torde, tilsammans med Philip Roth och nyligen bortgångne Norman Mailer, vara en av de mest välkända och –lästa amerikanska författarna. Hon har haft en bok med i Oprah Winfreys bokklubb - vilket automatiskt renderar en miljonpublik – och hennes böcker recenseras regelmässigt i såväl press som i SVT:s morgonprogram (som inte är Babel direkt). Så när skribenten tror att hon är bättre än ”Medelsvensson” så är hon inte elitist, utan en medelsvensson som tror att hon är en elitist.

För det andra; själva idén med att skriva folk på näsan med sin ”goda smak” känns väldigt 1993. (En tanke slår mig just. Kan det vara en gammal text som legat i byrån/på hårddisken i 10-15 år och som nu plockats fram?) På det glada 1990-talet var det nämligen oerhört tufft att vara först med obskyr musik/litteratur/film. För er som minns ZTV-programmet ”Tryck till” minns kanske en brådmogen Fredrik Strage som nonchalant konstaterade att ”den här låten hörde jag på en klubb i Bryssel redan för ett år sedan”. 1990-talet gick inte ut på att guida andra till bra kultur, utan att spotta på dem som inte redan hittat den. Som tur är har ju Strage lämnat 1990-talet bakom sig och blivit just en guide till bra och annorlunda kulturyttringar. Därför är det beklämmande när andra, 2007, försöker återuppliva den andan. Litteratur ska ju, som klyschan säger, bygga broar mellan människor. När Pamuk fick förra årets litteraturpris blev jag glad, inte för att jag hade upptäckt honom tio år innan han fick pris, utan för att fler människor nu fick ta del av hans författarskap. Något annat vore en sann litteraturvän helt främmande.

Någonstans kan jag dock förstå känslan av att vara ensam om ”sin” författare. Därför vill jag avsluta med ett tips. Cormac McCarthy är en författare som inte varit med hos Oprah Winfrey, inte blivit översatt och som är en kritikergunstling i USA. Läs honom! Fast skynda er! Den 15 februari har filmen som bygger på hans roman ”No country for old men” Sverigepremiär och då kanske han också blir folklig…

2007-12-01

Vita Huset och jag.

Så var det mastodontprojektet avklarat! Jag har haft serien ”Vita Huset” på DVD ända sen SVT började schabbla bort sändningstiderna för denna serie (bland annat visades en säsong på SVT 24 (!)) men har dragit mig att börja kolla igenom den för att jag var rädd för att jag skulle fastna så pass att jag ville se igenom serien i ett sträck, något som skulle ta en hel del tid.

Så, i början av gråkalla oktober, fick jag lust att kolla på serien. ”En säsong kan man ju alltid kolla på”, tänkte jag. ”Man behöver ju inte se hela serien i ett sträck, utan kan se några avsnitt då och då”. Så blev det förstås inte. Nu, nästan två månader senare, har jag gått igenom samtliga sju säsonger på hela 155 avsnitt fördelade på 42 DVD:er.

Hur är då serien? Låt mig först säga att serien som helhet är en av de bästa serierna som visats. De två fösta säsongerna däremot, de är fantastiska, med finalen av säsong två, ”Two Cathedrals”, som den absoluta höjdpunkten, kanske av vad som visats på TV. Säsong tre och fyra är riktigt bra de med, även om allt efter Two Cathedrals känns som ett litet nedköp. När huvudförfattaren Aaron Sorkin efter fyra säsonger hoppar av serien så tappar den ganska markant i kvalitet (även om det i detta fall betyder att serien går från ”överjävlig” till ”sevärd”), men detta märks mest i säsong fem, då de två avslutande säsongerna är riktigt underhållande. Så sammanfattningsvis; De två första säsongerna måste alla se, de fyra första bör man se, och när ni gjort det kan ni lika gärna se de tre avslutande.

Karaktrerna då? Vilken är min favoritkaraktär? Är det den karismatiske president Josiah Bartlett, spelad av Martin Sheen? Är det kanske den snygga och smarte talskrivaren Sam Seaborn, spelad av Sam Seaborn? Är det kanske till och med den smarte kungamakaren Josh Lyman, de rappa replikernas mästare, spelad av den relativt okände Bradley Whitford? Nej, favoriten är nog John Spencers porträtt av stabschefen och den grå eminensen Leo McGarry. För mig är han ensemblens nav, och när hans roll minskar blir också serien lite tristare. Att serien upphörde strax efter John Spencers död känns naturligt. Jag önskar även att jag kunde säga att Leo McGarry var den karaktär jag identifierade mig mest med. Istället är det (förstås) dem buttre, obstinate gnällspiken Toby Ziegler, kommunikationschefen som spelas av Richard Schiff och som avslutning bjuder jag på ett Toby-citat, sagt efter en jobbig dag på jobbet; ”There’s literally no one in the world I don’t hate right now.”

Det var det om detta. Idag fyller jag förresten trettiotre härliga. Bring on the adulations!

2007-11-21

Höstens gnälligaste lista

Det var ett bra tag sen jag bloggade nu och det finns väl ett par anledningar till det (bland annat maratonsessioner med ”Vita Huset” på DVD) men de främsta anledningarna är nog följande två:

1. Det är november.
2. Förra månaden var det oktober.

Så är det nämligen; den här årstiden gör att man knappt ens orkar klaga. Positivitetstrenden hoppade jag aldrig på, och precis som jag förutsåg ser man inte många inlägg om vad härligt det är med snöglopp och 20 timmars mörker.

Detta innebär förstås inte att jag slutat irritera mig på saker och ting. Tvärtom. Efter drygt en månad av allehanda stolligheter så kommer nu:

CHRISTIAN SCHREMSERS ICKE-KRONOLOGISKA

-LISTA


1. Folk som blir upprörda över att en dömd mördare får läsa till läkare.
I Sverige slår vi gärna oss själva för bröstet och talar om vilka vidsynta människor vi är. Pinsamt då att när det kommer fram att en dömd mördare läser till läkare och vid avtjänat straff dessutom kan jobba som detta, visar det sig att svensken är lika inskränkt som vilken fundamentalist som helst. Senast i raden avhängare till gammaltestamentlig moralism är Anders Milton, s-regeringens nationella psykatrisamordnare. Vad hände med rehabliteringstanken? Eftersom den tydligen inte gäller för alla, varför inte bara införa skampåle, spöstraff och "öga för öga"-tänkande rakt över hela skalan? Det blir både billigare och mindre knussel.

2. Schenströmaffären.

Jo, jag är medveten om att Ulrica Schenström är moderat och jag som vänsterman borde ha deltagit i drevet. Men jag såg, och ser fortfarande inte, problemet. Så hon gick ut och tog ett glas vin efter jobbet. Är detta så upprörande i dessa tider, när i princip alla har drabbats av någon slags kollektiv after work-psykos? Var det att hon gick ut med en journalist som var skandalen? Någon får gärna förklara det för mig, för jag begriper det ärligt talat inte.

Mona Sahlin gick förstås ut och sa att det hela var upprörande (eller något i den stilen) vilket i och för sig är hennes yrke. Men har man den så kallade Tobleroneaffären (som faktiskt handlade om tusentals kronor i obetalda räkningar och inte två Toblerone som alla tycks tro nuförtiden) så kanske man ska tala tyst om sånt här. Av medkänsla om inte annat. Hon hade bergis kunna ta ännu större politiska poänger genom att säga ”Jag vet hur det känns, att vara jagat villebråd. Därför tycker jag att vi ger henne tid att förklara sig”.

3. Kents nya skiva.

Den har säkert sina poänger. Men sluta genast upp med att kalla den nyskapande. Kent 2007 låter som Mobile Homes 1992, som i sin tur lät som Depeche Mode 1985. E-Type framstår ju som avantgarde i jämförelse med denna syntsmet. (Och nej, jag gillar INTE E-Type. Heller)

4. Bloggar som ”litterära projekt”.

Jag vet inte om Alex Schulman var först. Men efter hans försök att lura i folk att hans blogg inte var något annat än en fiktion så har det genererat en myriad av efterföljare: ”Nej, min bloggjag är inte JAG, utan en fiktiv karaktär”. Så här är det; ”På spaning efter den tid som flytt” var ett litterärt projekt. ”American Underworld”-trilogin är ett litterärt projekt. Din blogg är inte ett litterärt projekt. Den är, i bästa fall läsvärd, plats, där du kan uttrycka dina tankar och åsikter. Om du plötsligt för dig att skapa en ”bloggkaraktär” och behöver få utlopp för dina litterära ambitioner på blogger.com (eller liknande) så är risken jävligt stor att den enda fiktionen i sammanhanget är din litterära talang.

5. VLT:s rapportering om Norman Mailers död.

Nej, jag talar inte i egen sak här. Jag skiter i om självaste Robert Okpu hade skrivit hyllningsartikeln, men en sådan borde VLT ha bemödat sig att skriva när en av vår tids största författare går ur tiden. Ett TT-spektra-telegram på familjesidan är INTE en adekvat bevakning av detta. Som jämförelse så hade Dagens Nyheter artiklar om Mailer i TRE dagar. Men visst, VLT är en liten tidning och huvuddelen av resurserna måste naturligtvis läggas på SPÅN-bilagan och världsnyheter såsom Bert-supersnarkaren. Om någon sen undrar varför folk blir dummare och dummare – nu har ni svaret.


Sädär. Fem saker jag irriterat mig på den senaste månaden alltså. Jag har säkert glömt någonting, men misströsta inte. Det kommer hela tiden nya, idiotiska saker att bli arg på. Till dess, ha det bra!

2007-11-11

Norman Mailer är död

När jag får detta besked är jag dyngrak på whisky och Amaretto. Som i en Mailerroman. Det skule han ha gillat.


Aftobladets förstasida finns inte vår tids störste författares död ens nämnd. Det beror förstås ¨på att de är horor hela bunten. Norman skulle hållt med mig.

Synd att du aldrig fick Nobelpriset i litteratur. Det hade du varit värd. Tack som fan för alla läsupplevelser du gett mig. Nu tar jag en stund (inte em rök, det har jag slutat med) på min balkong och sörjer det sista litterära geniet.

2007-10-11

Sommarens serieläsning

För några månader sedan så skrev jag om Åsa Linderborgs bok ”Mig äger ingen”. Nu tänkte jag sent omsider komma med lite snabbrecensioner av de serier jag läste i somras.


Mickey Mouse av Floyd Gottfredson: De flesta svenskar kan nog nämna en Disneytecknare, nämligen Carl Barks. I USA är Floyd Gottfredson nog lika känd. Han tecknade dagsstripserien”Mickey Mouse” i hela 45 år, 1930-1975, och då Musse är populärare än Kalle Anka i USA så är Gottfredson en lika känd serieskapare som Barks. På svenska har det inte varit helt lätt att få tag på gamla Musse-serier utan man har fått hålla sig till de gamla ”Jag-böckerna”. Dock så kom det en bok tillägnad Gottfredson i Hall of Fame-serien i våras. Denna bok har jag, tilsammans med böckerna ”Musse Pigg-gamla goda årgångar”, ”Stora Musse Pigg-boken” samt ”Jag, Långben” läst och det täcker in en hyfsat stor del av Gottfredsons tidiga produktion samt en liten del av hans sena 40-talsproduktion. Slutomdömet blir att Gottfredsons 30-talsserier är de bästa Musse-serier man kan läsa medan hans efterkrigsserier (i alla fall de jag läste) inte håller lika hög klass. Så hitta böckerna ”Jag, Långben” och ”Gamla, goda årgångar” och läs!

Musse Piggs Bästa: Denna läste jag också i samband med Mussemanin. Den inneåller serier av flera serieskapare. Bokens pärla är (förstås) Gotfredsons ”Kungens dubbelgångare” från 1937-38, men även Scarpas ”Deltadimensionen” från 1954 är väl värd en genomläsning. Som tur är utgör dessa två serier 175 av bokens 256 sidor, för resten av serierna är inte mer än utfyllnad.

Kapten Stofil av Joakim Lindengren: När det andra samlingsalbumet med Kapten Stofil-serier kom ut så beslöt jag att kolla upp denna serie som jag länge funderat på att kolla upp men som jag bara läst ett äventyr av, då det publicerades i DN för några år sedan. Två album i följd kanske var lite väl mycket, men denna fantastiska kombination av kverulans, bakåtsträvande och hommage till Silver Age-Stålmannen tilltalar mig ändå skarpt. Lindengren har utvecklats otroligt (och utvecklas otroligt under seriens gång) sedan de gamla SSB&RDF-serier jag läste i Pyton. Rekommenderas om man älskade Stålmannen innan 1986 och/eller är en kverulant surgubbe. Om man är jag, m.a.o.

Camelot 3000 av Mike W. Barr och Brian Bolland: Visst har jag läst den förut, men aldrig på engelska. Så när jag fick syn på albumet på tradera så köpte jag det givetvis. För er som inte vet vad det är för en serie så handlar den om Kung Arthurs återkomst i framtiden. Det låter kanske inte så spännande, men Barr och Bolland lyckas faktiskt berätta en riktigt underhållande historia. De svenska översätnningar jag läst har elt utelämnat Arthurs högtravande, Olde English-doftande, språk och det gav serien en ytterligare dimension. En helt ok, om än inte någon omvälvande serie. Den var dock den första maxiserie med originalkaraktärer som publicerats av något av de stora förlagen, så den har ett historiskt intresse.

The Life and death of Captain Marvel av Jim Starlin: Detta är egentligen två samlingar ihopslagen till en. Den fösta delen består av de avsnitt av tidningen Captain Marvel som Starlin skrev och tecknade. Det är ”cosmic action” av den typ som Jack Kirby gjorde så mycket bättre, men med en 70-talstvist. Inget att springa benen av sig för alltså. Den andra delen består dock av Marvels första serieroman ”The Death of Captain Marvel”. Från 1982 också skriven och tecknad av Starlin.Det är en betydligt bättre serie, mest för att den inte försöker vara ”kosmisk” utan tvärt om väldigt mänsklig. Det handlar om Captain Marvels kamp mot cancern och hur hans vänner (och fiender) reagerar på detta. Köp boken, skumma första delen och läs sedan den andra.


Squadron Supreme av Mark Gruenwald: Känd som den första dekonstruktionalistiska superhjälteserien, alltså en föregångare till serier som Watchmen och Dark Knight Returns. Det är kanske lite att ta i. Visserligen ställer den frågor om ont och gott och undersöker genren som sådan, men någon Watchmen är det inte. Trots att Gruenwald ställer intressanta frågor så ger han enkla svar på dem. Dock en helt ok serie.


Buddy Bradley av Peter Bagge: Under större delen av 1990-talet hörde jag talas om Peter Bagges ”HATE!”, men eftersom jag ville läsa serien från början så kollade jag aldrig upp den. Nu finns den dock samlad i två volymer, plus serien ”The Bradleys” från Bagges tidigare ”Neat Stuff”. Efter att ha läst ”The Bradleys ” var jag föga imponerad. Den är en habil serie om en rätt störd familj, som dock kändes ganska överdriven. Så det var med låga förväntingar jag börjaede läsa HATE!-samlingarna. Det visade sig att jag hade dömt ut Bagge för snabbt. De två volymerna, "Buddy does Seattle" samt "Buddy does Jersey", som samlar samtliga trettio nummer av HATE! är briljanta. Som född på 70-talet så känner man igen sig i en hel del Buddy flyttar till en annan stad ungefär samtidigt och flyttar tillbaks vid ungefär samma tidpunkt som jag gjorde det och även fast mitt liv inte var lika extremt som Buddys (för det är ingens liv) så nickar jag ofta igenkännande åt en del situationer. För alla de som vill veta alt. återuppleva hur det var att vara tjugonånting på 1990-talet så rekommenderas de bägge böckerna varmt. Detta är också Martin Kellermans favoritserie och alla de som vill läsa en mer cerebral variant av Rocky så rekommenderas de också. Läs också The Bradleys för en bra bakgrund. Du komer att bli besviken på den, men många personer återkommer i HATE!-serierna och ger dem extra kött på benen.

*


Nu över till någonting annat. Idag delas ju Nobelpriset i litteratur ut. Jag lyckades faktiskt pricka in Pamuk förra året så här kommer mina tips för i år. Jag tror på Philip Roth eller Joyce Carol Oates. Fast om jag får bestämma så är det dags att Mailer får det.

2007-09-29

Det heter inte Burma, det heter Myanmar.

Facebook idag så gick jag med i en grupp som stöder regeringen i Myanmar. Inte på grund utav att jag egentligen stöder den utan mer för att alla så plötslligt blivit engagerade i protesterna mot regeringen där. Landet har alltså varit diktatur sedan 1962 och under dessa 45 år har inte en jävel brytt sig. Nu är plötsligt varenda en Myanmar-expert (trots då att de fortfarande kallar landet för "Burma") och vi ska nu alla sluta upp bakom oppositionen. Varför då?

Svaret är naturligtvis buddhistmunkar. Skicka fram ett gäng buddhistmunkar och varenda västerlänning får Dalai Lama- och Mr. Miyagi-vibbar. Skit sedan i att buddhistmunkar inte ska syssla med värdsliga ting och att det är märkligt att de nu deltar i en politisk manifestation, så har vi ett helhjärtat stöd där alla ifrån Desmond Tutu till Mat-Tina har något att säga. Aftonbladets läsare tycker att Sverige bör bojkotta OS i Beijing nästa år, antagligen för att Kina handlar mycket med Myanmar. (Varför inte samma guilt-by-association-retorik drabbar USA som också handlar med ganska ljusskygga regimer är en annan fråga.)

Om konflikten i fråga kan jag inte mcyket. Och den okunskapen delar jag med 99% av de som klädde sig i rött igår. Men, jag låter mig inte duperas av några buddhistmunkar och jag vägrar låta Aftonbladet diktera vad jag ska tycka i politiska frågor. Så, tills motsatsen är bevisad; Leve Myanmars regering och ned med de teokratiska uppviglingsförsöken!

2007-09-21

Väldigt Lite Tålamod

När jag sitter och skriver på en artikel om Boultbee stöter jag på ett problem. Nämrligen det faktum att VLT, vår kära lokaltidning, har en artikelsök som är skit, alternativt så indexeras inte alla artiklar vilket för med sig att jag inte hittar den artikelserie som VLT gjorde om Västerås Centrum för ett tag sen. Frågan blir: varför i helvete har man inte lyckas implementera en teknik som resten av Mediesverige hade redan 1998? Välkommen in i 2000-talet, jävla pappskallar. Så vad ska jag göra nu? Ska jag:

1. Klippa ur alla artiklar som jag finner intressanta och spara, vilket kommer att resultera i att min lägenhet kommer att se ut som Mel Gibsons i "Conspiracy" inom fem år?

2. Gå till biblioteket och gå igenom gamla VLT?

3. Ringa redaktionen?

4. Skita i alltihop och spela Sam & Max: Season One istället?

2007-09-07

Gnäll (revisited)

Ja,jag vet. Jag borde inte handla där. Jag har dessutom visat en liknande bild tidigare. Men jag kunde inte undanhålla er detta guldkorn från min vardag. (Bilden är dessutom tagen med min nya mobilkamera). Nämligen:





Brödsortiment Hemköp style. Håll till godo. Jag fick köpa knäckebröd istället

2007-09-03

Friidrotts-VM:s märkligaste

Den senaste veckan har jag likt en zombie följt friidrotts-VM i Osaka. Visserligen gick det inte så bra som man kanske hoppats, men vi har nog blivit lite bortskämda med framgångar. Det är inte mer än 10 år sen man snabbbehandlade en dopad ryskas medorgarskap för att få lite guldglans åt det nu så framgångsrika landslaget. Dessutom har vi nu en hel drös med riktigt revanschsugna friidrottare inför OS i Beijing nästa år.

Inte desto mindre ska jag göra en liten sammanfattning. Därmed presenteras:

FRIIDROTTS-VM:s MÄRKLIGASTE

1. Maria Mutola kollapsar och SVT:s musikproducent väljer att illustrera detta med Ulf Lundell

De senaste femton åren har 800 meter för damer dominerats av Maria Mutola. Hon börjar dock bli till åren och den här säsongen har hon inte nått upp till fornstor standard. I 800 -metersfinalen försökte hon dock rå på kenyanen Jepkosgei, men misslyckades och kollapsade 70 meter före mål. När SVT visade dessa bilder i sammandrag på kvällen spelades introt Ulf Lundells låt "Lit de parade". Nu råkar det vara en av mina absoluta favoritlåtar med Lundell och handlar om Ulf själv som håller på att supa ihjäl sig. Den inleds med textraden (denna hördes dock aldrig i reportaget) "Du var alltid fullast på krogarna/du skolkade från livet natt efter natt".

Frågan är; hur tänkte SVT:s musikproducent? Har han inside information om att Mutola börjat supa? Hade han slagit vad med polarna om att smyga in den under något reportage under VM? Eller tänkte han inte alls? Mycket märkligt var det i alla fall. Nästan lika märkligt som:

2. Tyson Gay blir "utskälld"

Tyson Gay hade precis vunnit 200-metersfinalen och medaljörerna skulle hålla presskonferens. Gay var på spehumör och på grund av detta får han en utskällning berättar Aftonbladet. Utskällningen bestod i att en funktionär sa åt honom att "det börjar bli sent, kan du vara så snäll att göra dig klar".

Sedvanlig Aftonbladetjournalistik alltså. Dessutom visade det sig att de, sedan jag läste artikeln första gången, ändrat rubriken från "utskälld" till "uppläxad". Här kommer ett par andra rubrikförslag ifall Aftonbladet har lust att revidera historien ytterligare.

"HÄR HÅNAR GAY OSAKA"

"TYSON GAYS MIKROFONCHOCK"

"FUNKTIONÄRER RASAR MOT FRIIDROTTSSTJÄRNA: DET BÖRJAR BLI SENT!"


Det bjuder jag på, Aftonbladet.

3. SVT lanserar André Pops som en ny Peter Jihde.

Alla vet väl att Peter Jihde "hoppat av" SVT för att leda Idol i TV4. Detta gjorde att SVT-sporten hamnade i en kris, då Jihde varit klockren som ankare vid stora sportevenemang. Han skulle också ha lett "Studio Sumo", men nu är han ju en neslig avhoppare och får därmed inte synas i rutan. Vad göra? Albert Svanberg, chef på SVT-sporten, får en idé! In med André Pops! Han är ju också en sån där ungdomlig programledare i fräck frisyr! Eller?

Nej, Albert Svanberg, tyvärr räcker det inte med popfrilla för att bli en bra programledare. Pops var osäker och stammande, och hans "skojfriska käbbel" med Erica Johansson var ungefär lika avspänt som ett högstadiedisco.

Jag vet hur du tänkte. André Pops hade ju varit så bra och karismatisk när han ledde Alpina VM i vintras när han satt och mös i timmerstugan i Åre. Då säger jag: men för fan, Albert! Då delade han ju studiotid med Pernilla "Privilege" Wiberg och
Stig "håll linjen" Strand som inte har mycket mer karisma än det där timret stugan var gjord av.

Det kunde dock varit värre. Man försökte i alla fall inte ersätta Jihde med Marie Lehmann. Det hade ju kunnat bli....aj fan.

2007-08-28

Tarantino (eller Schremser gör upp med sitt förflutna)

De senaste dagarna har jag gått igenom Quentin Tarantinos filmer (förutom Death Proof eftersom den ännu inte kommit på DVD och Four Rooms eftersom Tarantino bara regisserat en historia av fyra i filmen). Efter denna genomgång har jag insett två saker:

* Pulp Fiction är Tarantinos i särklass bästa film och står sig än idag som en riktigt, riktigt bra film. Visserligen får den mig inte att byta ut min garderob mot svarta kostymer med svart slips eller att memorera Hezekielmonologen längre (vilket var fallet då jag såg filmen på bio 1995) men den är forfarande en av de coolaste filmer som gjorts. Tyvärr gjorde detta att det kom mängder med plagiat av ganska varierande kvalitet (mer om det senare).

* Tarantino är en typisk 90-talsregissör. Med detta menar jag att under all coolness, all estetik och alla smarta vinklar så finns det - ingenting. Bara yta och ingen substans alltså. Precis som att Killinggänget var roliga men inte sa någonting så är Tarantinos filmer rätt så intetsägande. Anledningen att man (läs: jag) memorerade repliker och klädde mig som Vince Vega var att det inte fanns något annat budskap i Pulp Fiction. Likadant är det med Jackie Brown och Kill Bill. Lysande pastischer på blaxplotation- respektive kung fu-filmer, men vad är budskapet? Vad vill Tarantino säga sin publik?

Nu menar jag inte att alla filmer behöver ha något budskap eller ställa "de svåra frågorna". Jag kan t.ex. koppla av med en hjärnlös Bruckheimer-rulle eller en flamsig Eddie Murphy-komedi. Nej, alla filmskapare behöver inte ha något budskap, men stora filmskapare (och Tarantino räknas väl dit?) bör ha det.


Angående plagiaten då; jag såg Get Shorty efter att ha sett Tarantinos filmer. När den kom tyckte jag den var riktigt bra. Fortfarande är det en hyfsad film, men ibland blir Tarantino-efterapningarna pinsamt påtagliga och då menar jag inte det faktum att Travolta spelar cool gangster i den. Dessutom har jag nu uppföljaren Be Cool liggande i min "att se"-hög och den anses ju vara sämre än föregångaren. Håhå jaja. I-landsproblem var ordet.

2007-08-22

Rojas vs Gringo

Att jag inte är Mauricio Rojas största fan är nog ingen överraskning, men i det här klippet från P3:s Flipper ger han Initi Chavez Perez från Gringo en sån avhyvling att han under dessa elva minuter framstår som riktigt vettig.

Rojas är förstås inte ensam om att ogilla Gringoredaktionens förenklade världsbild. Johan Lindahl har skrivit om dem i en rad inlägg, och det har även undertecknad gjort.

2007-08-21

Fuck Svennis

Ja, jag var i London förra veckan och såg bland annat Manchester City. Nej det var inte för Svennis skull utan mest för att det var kul att se två matcher på två dagar till ett ganska bra pris. Jag har hållit på Manchester United sen jag var 10 och det tänker jag fortsätta med. Att två tredjedelar av Aftonbladets läsare anser att Svennis är en bättre tränare än Sir Alex visar bara på en förblindande lokalpatriotism eller en skrattretande okunskap om fotboll. Eller bäggedera. Sir Alex är världens genom tiderna mest framsångsrika klubbtränare. Inte nog med att han bröt Rangers och Celtics dominans i Skottland när han förde Aberdeen till ligaseger 1985. De senaste 21 åren har han förvandlat Man United från ett skakigt mittengäng till en av världens största klubbar. Eller vad sägs om 9 Premier League-titlar, 5 FA Cup-segrar, 1 CL-titel, 1 ligacupsegrar och TRE dubblar (varav en trippel 1999)? Detta med ett lag som under storhetstiden under 1990-talet hade en stomme bestående av egna produkter.

Och Svennis?

Svennis är bara en luftjuckande bondtölp från Torsby. Det blir naturligtvis ett "folk är idioter"-pris av öppet mål-karaktär till Aftonbladets läsare.


Förresten; idag var jag på möte med Jenny Lindahl-Persson om att bygga Vänsterpartiets varumärke. Bland annat tyckte hon att det var viktigt att argumentera snällare. Har ni inte märkt det redan så tål det att påpekas; I will still be kicking ass and taking names.

2007-08-09

Efter att Pedagogen
postade sina lookalikes och jag hånade dem kände jag att jag var tvungen att göra samma sak för att ni ska kunna ge igen. Håll till godo:



Själv har jag alltid sett mig som en blandning mellan Russell Crowe och Johnny Depp. Sen har jag väl Kevin Smiths kroppshydda också. Ack ja denna teknik.

(Personen till höger som av någon märklig anledning försvinner är f.ö. Sean Lennon)

Verkligheten överträffar dikten.

Jag vet inte hur många av er som minns Simpsonsavsnittet där Ned Flanders bygger en nöjespark med bibliskt tema. Parken går givetvis uselt. Ned Flanders är en satir över USA:s högerkristna visst- men idag skriver Aftonbladet om en sådan park som ska finnas i verkligheten. Det verkar, trots källan, stämma. I likhet med Flanders park går den uselt, men till skillnad från dess fiktiva motsvarighet har Holy Land i Orlando räddats från nedläggning. Bisarrt är bara förnamnet.

Kanske kan det vara en trevlig utflykt för barnen? Först en blodig "Passion of the Christ"- parad, följt av lite bibelstudier. Sen en runda i den obligatoriska souvenirshopen där barnen kan få en bok om skapelsen som lovar att "This book will answer these questions and many more, as you learn what is NOT being taught in mainstream education or the media." Dessutom kan barnen få träffa Jesus! (Eller i alla fall en skådis som spelar Jesus.) När jag var liten fick jag bara träffa Fantomen. (Eller i alla fall en lönnfet skådis som spelade Fantomen.)

Och sen undrar folk varför USA ibland kan te sig riktigt, riktigt otäckt.


PS. Jag såg Simpsonsfilmen idag. Den var sådär. Ett par skratt, visst, men egentligen är det ju bara ett lite för långt Simpsons-avsnitt.

PS2. Kom igen nu. Vad heter ett fyrdelat verk? Inte googla!

2007-08-08

Kverulans

Egentligen borde jag skriva ngåot bittert om valberedningen i Vänsterpartiet, men jag skiter i det och postar en insändare jag skrev till lokalblaskan. Insändaren blev föga förvånande (den klagar ju på tidningen) inte publicerad. Here goes:

"I VLT:s SPAN-bilaga den 20/7 tipsar Nora Nergiz Ackblad och Annette Grandin om läsvärda deckare. Bland annat tipsas det om ”Milleniumtriologin (sic)”. Rätt stavning är naturligtvis ”millennium” respektive ”trilogin”. Att det skulle röra sig om ett misstag verkar tyvärr inte vara fallet; stavningen ”triologi” förekommer ett flertal gånger. Det är märkligt att man, som professionell skribent, inte har bättre koll på språket än så. Köp ett exemplar av SAOL eller sätt på rättstavningskontrollen i Word (min version ändrade nämnda stavfel automatiskt)!

I övrigt, ha en glad läs-sommar!
Christian Schremser "



Såhär i efterhand kanske den känns som väl gnällig, men jag tycker faktiskt att man som journalist ska kunna stava till "trilogi".

Nu en liten fråga: Utan att googla eller liknande, vet någon vad ett verk i fyra delar heter? Första rätta svaret vinner ett hedersomnämnande i bloggarnas blogg.

2007-08-03

Dagens inköp



Som ett led i min kampanj för att stödja tredje världen: Dagens inköp blev en låda Red Stripe. Boo, friends who just want to sit home and be boring. Hooray beer!

2007-08-01

Bergman med mera

För er som undrar varför jag inte uppdaterat på länge så har jag spenderat de senaste dagarna (nåja onsdag till söndag i alla fall) i de djupa skogarna utanför Skinnskatteberg. Där har jag spenderat tiden med att äta glass, läsa seriealbum, åka moped samt äta mammas mat. Dessutom kom mina farföräldrar upp på lördagen så det var en trevlig utflykt. Fem dagar på landet är ungefär vad jag klarar av dock.

Jag borde väl skriva något om Ingmar Bergmans bortgång men egentligen har jag inte tyckt att det funnits något att skriva som inte redan skrivits bättre. Jag har egentligen ingen speciell relation till Bergmans filmer. Jag har förstås sett Det Sjunde Inseglet samt Fanny och Alexander, men någon större betydelse kan jag inte säga att han haft för mig personligen. Dock så tror jag mig veta att en av mina äldsta vänner, låt oss kalla honom F.O, har Bergman att tacka för sitt äktenskap.

Man kan dock lita på Dagens Nyheters ledarsida när det gäller inspiration. Även om DN hade den goda smaken att dedikera såväl förstasidan (till skillnad från lokalblaskan VLT som tyckte det var viktigare med en småföretagare som inte ville anställa folk och simundervisning för barn) såväl som hela kulturdelen till Bergman så förtas det lite i och med att ledarsidan ville vara med på ett hörn.Visst ska man sätta in kulturen i ett politiskt sammanhang. Men att påstå att Bergmans flytt indirekt ledde till den borgerliga valsegern 1976 är nog att ta i. Ännu mer går de bort sig i partipolitikens irrgångar när de påstår att ” 1980-talet gav oss Ingmar Bergman, nu närmast kultförklarad, en rad storslagna teateruppsättningar som också turnerade internationellt och - inte minst - storfilmen "Fanny och Alexander" som ogenerat firade ett förgånget högborgerligt Sverige.”. Fanny och Alexander som en hyllningsfilm alltså? Tja, ungefär som Det Sjunde Inseglet är en hyllning till fundamentalism och American Beauty till förortslivet då. Nej, kära ledarredaktion, lämna filmanalysen till kulturredaktionen och ta själva hand om det ni är bra på (eller åtminstone får betalt för), nämligen politiska kommentarer.

In kverulantia,

2007-07-22

Veckans citat

Veckans bästa citat kommer från Josh Rushing, före detta pressofficer i amerikanska armén och numera korrespondent för Al Jazeera English.

"You have to realize, on a week where the news mentions hardly anything but Anna Nicole Smith, there are events happening around the world."- Josh Rushing på Daily Show 16/7.

Sug på den, Aftonbladet.

2007-07-19

Believe the hype

Alla, och då menar jag verkligen alla har hyllat Åsa Linderborgs bok ”Mig äger ingen”. Lika misstänksam som man ska vara mot mediedrev ska man vara mot mediehype. Normalt när en enig kritikerkår hyllar en film eller bok brukar den vara politiskt korrekt, tillrättalagd och/eller relativt intetsägande.Därför var det med viss bävan jag i förrgår började läsa boken.

Åsa Linderborg är född och uppvuxen i Västerås. Finns det något som kan kallas partiadel inom Vänsterpartiet tillhör hon den; både hennes mor och mormor är framträdande personer i partiet.. Hon är före detta historiker vid Uppsala Universitet och jobbar för närvarande som skribent på Aftonbladets kulturredaktion (för övrigt den enda del av Aftonbladet som inte sjunkit ned i tabloidträsket). Att jag läst och uppskattat hennes texter där lugnade mig inte, en bra skribent blir inte nödvändigtvis en bra författare.

Det ska inte förnekas att jag verkligen ville tycka om den här boken. Åsa Linderborg är en av den svenska vänsterns intelligentaste röster och jag håller med henne i det mesta hon skriver. Dessutom utspelas boken i Västerås, en stad jag bor i och har bott i under 26 av mina 32 år så jag skullle känna igen mig i miljöerna. Jag har även haft förmånen att träffa några av personerna i boken, dock ej huvudpersonen eller författaren. Trots att jag därmed var någorlunda betingad att gilla denna bok knockade den mig fullständigt. Detta är inte en bra bok. Det är en fantastisk bok. Jag rankar läsupplevelsen lika högt som mitt första möte med Majakovskij eller när jag som 20-åring läste Stig Claessons ”Samtal på ett fjärrtåg”.

För er som levt under en sten de senaste månaderna kan jag berätta att boken i första hand är ett porträtt av Åsas far, härdarmästare Leif Andersson och förhållandet dem i mellan från det att Leif får huvudvårdnaden om henne när hon är fyra år fram tills hans död nästan trettio år senare. Det är en kärleksfull men uppriktig berättelse om kärleken mellan far och dotter, men också frigörelsen, uppvaknandet och ibland avskyn hon känner för sin far och hans tillkortakommanden. Åsa Linderborg skulle lätt kunna ha fallit i sentimentalitetsfällan, men undviker den skickligt. Varenda mening, vartenda ord känns äkta och oförfalskat. Apropå sten; det är nog materialet man bör vara gjord av för att inte gripas av denna berättelse.

Ett sista betyg på boken; jag sträckläser sällan böcker. Denna bok låg jag dock och läste till 3 på morgonen trots att jag skulle gå upp fyra timmar senare (eftersom jag skulle få besök tidigt på morgonen). När jag blev själv fortsatte jag läsa tills boken var slut. När den var slut var jag både glad och sorgsen.

Nu ska jag läsa någonting mindre omvälvande, nämligen Floyd Gottfredssons Mickey Mouse. Men alla måste läsa ”Mig äger ingen”. Nu.

2007-07-14

Följdaktligen

Den senaste tiden verkar någon slags positivitetstrend svepa igenom bloggosfären. I alla fall har både Johan Lindahl, Johan Lif och Ulrika Andersson skrivit om att det klagas för mycket i bloggar och att man ska skriva om sådant man gillar i stället. Var nu inte oroliga, kära läsare, jag är en obstinat gnällspik och som den icke-opportunist jag är kommer jag oförtutet att klaga vidare. Jag tar det igen för säkerhets skull: Jag kommer fortsätta att klaga. Jag vet inte vad det är som får folk att överge klagandet men jag tror att det kan vara någon form av sommarkänslor. Till er kan jag bara säga: snart så sitter vi där i januari med 20 timmars mörker och tycker att CSI är dagens höjdpunkt. Då kommer ni allt att klaga igen. Kappvändare!

Så, för att motverka denna trend så kommer nu:

SCHREMSER.SE:S ICKE-KOMPLETTA LISTA ÖVER FÖRETEELSER SOM VÄCKER AVSKY

Förutom vuxna män i baseballkeps och folk som inte ringer innan de dyker upp så finns det alltså en hel del annat som ger mig huvudvärk. Dessa saker är, utan inbördes ordning:

- Rhapsody in rock
- Fernet
- Philip Seymour Hoffman (Capote var ett sömnpiller)
- Folk som kallar Cognac för ”konjagare”
- Folk som kallar whisky för ”virre”
- Folk som kallar alkoholhaltiga drycker för ”hojtarolja”
- SMHI (På midsommarafton kollade jag SMHI:s ”just nu” rapport. Den sa att det skulle vara 20 grader och uppehåll. Det regnade och var 12 grader. Starkt jobbat.)
- VLT:s SPAN-bilaga
- Bartendrar som inte vet hur man blandar en Gimlet
- Carl Bildt-imitatörer
- Carl Bildt
- Göran Persson-imitatörer (vi vet att han är tjock och dryg och der var knappt roligt ens 1995)
- Folk som säger ”Ja, nu går vi mot mörkare tider” på midsommarafton
- Peter Siepen
- Sweden Rock Festival (1200 spänn för att se Twisted Sister. Va?)


Och sist men inte minst

- Skitlånga rockgalor för välgörande ändamål

Denett kräver sin förklaring. Till och med DN noterade det bisarra att hålla en 22 timmar lång rockgala för att minska klimathotet. Under de timmar jag kollade så var en av de återkommande apellerna ”Stäng av era eldrivna apparater”. Så därför håller man en TJUGOTVÅ TIMMAR lång Tv-sänd gala? Ett sådant tilltag renderar naturligtvis ett klimatmärkt ”Folk är idioter”-pris till galans arrangörer. Slit det med hälsan. Skulle ni inte vilja ha det, släng det då i kärlet märkt ”Logiska felslut”. Glad sommar!

2007-06-27

För er som undrar vart texten om Chris Benoit tagit vägen, så har jag valt att ta bort den på grund av hur historien har utvecklat sig. Någon gång ska jag sätta mig och skriva något om detta, men en hyllningstext till en förmodad dubbelmördare känns inte helt korrekt.

2007-06-11

Gnäll



Betrakta bilden här ovanför. Är den från beredskapstiden eller från en butik i Sovjetunionen 1987? Nej det är den inte. Den är tagen av mig idag. Är det så att kriget har kommit och vi måste skynda oss ner för att hamstra. Nej det är bara så att Hemköp i Västerås är en synnerligen kass butik. Detta är alltså inget sorgligt jourlivs i ett ytterområde utan en av centrala Västerås största matbutiker. Det här är inte första gången som inköpen krånglar. Exemplen är många, men det märkligaste är nog ändå att de inte hade krossade tomater på en och en halv vecka. Förklaringen? "Det är ingen basvara". Häpp. Det trodde nog jag (och alla Sveriges studenter) att det var.

Imorgon går jag till Konsum istället. Naturligtvis får inköpschefen på Hemköp i Västerås ett "Folk är idioter"-pris också. Drt är inte heller någon basvara.

2007-06-07

Liten guide för modemedvetna socialister

Såsom den stilikon jag är så har jag enligt devisen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" beslutat mig för att hjälpa er mindre trendkänsliga att piffa upp er inför sommaren 2007. Håll till godo!

Ute: Palestinasjal
Inne: Panamahatt

Ute: Stor stark
Inne: Gimlet

Ute: Myrorna
Inne: Dressmann

Ute: Bockskägg
Inne: Handlebar-mustasch

Nu är ni redo för en härlig svensk sommar. Ta det lugnt därute och gör ingenting jag skulle göra. Glöm inte att allt är inte guld som glimmar.

2007-06-03

För den som längtat efter en dos Schremser så länkar jag till min debattartikel i lördagens VLT. För alla icke-västeråsare så kan jag meddela att Mimer är det kommunala bostadsbolaget i Västerås.

En liten rättelse är på plats också; i papperstidningen förekommer en bild med tillhörande bildtext (som inte är skriven av mig) där det står att Miljöpartiet bryter mot minst två av sina grundpelare. Det håller jag inte med om alls. I min artikel står att de bryter mot en, och endast en, av dem. Det är allvarligt nog.

2007-05-30

La dolce vita.

Idag har jag varit hos läkaren som konstaterade att min förmodade blåskatarr var borta. Min teori är att det beror på de ofantliga mängder tranbärsjuice jag druckit de senaste dagarna. Sen när jag kom hem ville ett österrikiskt bossa-band bli vän med mig på Myspace.

Mitt liv är i sanning glamoröst 24/7.

2007-05-10

Man får vad man betalar för

Mikael Wiehe har ”attackerat” Danmark inför självaste drottning Margerethe, skriver bland annat DN. Majestätsbrottet i fråga utspelades på en av Öreundskommittén anordnad tillställning. Wiehe var inhyrd för att bjuda på ”lite underhållning” men började inför ögonenn på den danske drottningen och det svenska kungaparet att uttala sig om den danska invandringspolitiken. Bland annat ska han ha sagt: -Många danskar bor i Malmö för att det har stiftats lagar som förbjuder dem att leva i Danmark med den de älskar för att han eller hon kommer någon annanstans i från. Det är en skam! Stämningen gick inte i taket, men däremot verkar stora delar av journalistkåren och en del bloggare gjort detta. ”Wiehe tar priset i oförskämdhet”skriver denne bloggare bland annat.

Frågan är ju: hur kan man vara förvånad? Oavsett om man tycker att Wiehe har rätt eller fel i sak (jag råkar tycka att han har rätt) så borde man varit beredd på detta. Mikael Wiehe är en av Sveriges mest politiska artister och att han skulle ta tillfället i akt att reagera mot den danska Le Pen-politiken borde rimligen inte förvåna någon. Wiehe är ingenhovnarr som man hyr in för att få sig lite underhållning till avecen. Till detta ändamål har vi Robert Gustafsson. Nej, Wiehe är en artist som byggt hela sin karriär på ett patos för rättvisa och en politisk övertygelse. Så om kungen hostade upp konjaken på uniformen så är det Öresundskommittén som ska ha kemtvättsräkningen. De är de enda clownerna i detta sammanhang.

Naturligtvis får Öresundskommittén veckans ”Folk är idioter”-pris för att de inte kollat upp vem de hyrde in. Velbekomme!

2007-05-02

Arosvallen-rasismens högborg?

För en stund sedan damp dagens VLT ner i min brevlåda och på förstasidan kan man läsa att Syrianska anmäler Västerås SK för rasism. Syrianskas ordförande Andreas Terniz påstår att Västerås SK:s spelare kallat Syrianskas svenska spelare för "landsförrädare". Att detta skulle vara osant kan jag förtås inte bevisa, jag var inte på Arosvallen och än mindre nere på planen, men det låter orimligt av flera skäl. Innan jag går in på varför kan det kanke vara på plats att berätta att jag inte har något samröre med VSK, jag håller inte ens på dem.

För det första så verkar det väldigt konstigt att VSK, som innan matchen faktiskt låg sist i division 1 Norra, skulle ta värdefull träningstid i anspråk för att undersöka vilket medborgarskap spelarna i Syrianskas A-trupp innehar och dessutom tvinga spelarna i Väterås SK att lära sig dessa. Terniz menar förmodligen bara att de "etniska svenskarna" fått emotta dessa glåpord. Detta låter också orimligt. Det är förvisso sant att VSK inte byggt sin klubbidentiet kring en specifik etnisk grupp (som till exempel just Syrianska) men det är ingalunda så att VSK:s A-trupp innehåller speciellt mycket fler "etniska svenskar" än Syrianska. När Terniz hittar på en motsättning mellan en "svenskklubb" och en "invandrarklubb" målar han helt enkelt upp luftslott och skadar inte bara VSK utan även sig själv och fotbollen i stort. Att rasistanklagelserna kom efter att en del av Syrianskas ditresta supportrar betett sig illa är förstås bara en slump.

In på scenen kommer då domarkontrollanten Lars Carlsson. Han menar att VSK-klacken skrikit rasistiska glåpord och gjort hitlerhälsningar. Att Carlsson överhuvudtaget lyckats höra vad VSK-klacken skriker är en bedrift i sig, jag har på den tiden jag hade frikort och då och då besökte Arosvallen inte uppfattat speciellt mycket från klackens håll. Men, Carlsson menar att de skrikit "Ut med packet". Detta kan förstås tolkas rasistiskt...om man varit på en fotbollsmatch. Jag antar att Lars Carlsson varit på fler fotbollsmatcher än jag och han bör därför vara medveten om att "Ut med packet" skriks så fort motståndaren ligger ner, gör en ful tackling och i en mängd andra situationer, oavsett etniciteten på spelaren. När AIK mötte Barcelona i Cupvinnarcupen 1997 och "pausunderhållningen" var Christer Sandelin skanderade i princip ett fullsatt Råsunda "Ut med packet!" och jag är tämligen säker på att ingen på Råsunda på fullt allvar ville deportera den forne Style-ikonen. Att hemmaklacken hånar och försöker psyka motståndarna hör till fotbollen, och det vore ju olyckligt om klackarnas hejaramsor ska tolkas olika beroende på vilket lag de möter.

(Detta är förvisso ingenting nytt. Med jämna mellanrum anklagas AIK-klacken för rasistattacker på grund av att de kastat bananer på någon mörkhyad Djurgådsspelare. Detta har dock ingenting med spelarens hudfärg att göra utan banankastning är ett öde som drabbar alla spelare i Skansens Stolthet, oavsett hudfärg.)


Återstår då Hitlerhälsningen. För detta finns inget försvar, nazisthälsning klassas som hets mot folkgrupp och är således ett brott. Men Hr Carlsson hade uppenbarligen smugit sig ut för en fisketur när man hade historia i skolan. Så här säger han nämligen när Hitlerhälsningen kommer på tal: -Nu satt ju jag på andra sidan, men de står med knuten näve i 45 graders vinkel. Det är väl en hitlerhälsning, eller jag vet inte ... vad kallar man det? Vad man kallar en knuten näve i luften vet jag inte, men någon hitlerhälsning är det inte. För Lars Carlsson och alla andra som inte riktigt hängde med i SO-ämnena så kommer nu en liten guide.

Dags alltså för:

SCHREMSER.SE:S NAZISTHÄSLNINGSGUIDE:
Skriv ut och spar!


Vi börjar då med vad Lars Carlssion trodde var en hitlerhälsning.



Detta är INTE en Hitlerhälsning.



Detta däremot är en hitler-hälsning. Notera de sträckta fingrarna.






Slutligen:


Detta är, trots de sträckta fingrarna, ingen hitlerhälsning utan en VINKNING. Observera de utspridda fingrarna och den lite för glada minen.


Sådär. Naturlgtvis får också Lars Carlsson mitt första "Folk är idioter"-pris. Grattis, Lars!

2007-04-19

Meryem Can och fotboll.

I gårdagensVLT skriver Meryem Can om svensk fotboll och att den behöver en attitydförändring. Anledningen är att det är för få killar med invandrarbakgrund i det svenska landslaget. Det må så vara, men de argument hon använder för sin sak är i bästa fall okunniga och i sämsta fall unket fördomsfulla. Låt oss börja med det rent okunniga. Can skriver att fotbollen skulle bli roligare med fler invandrarkillar i lagen. Att fotboll ska vara rolig är dock ingen självklarhet. Visst, för att de som inte är intresserade av fotboll ska titta på en match är det ett krav. Helst ska då en match se ut som en ”Best of”-DVD med en massa spektakulära mål gärna till lite tuff rockmusik. Men för spelare, ledare och inbitna åskådare spelar det ingen roll om fotbollen är rolig, bara rätt lag vinner. Jag ser alltså hellre AIK vinna med 1-0 än ser dem förlora med 9-7.

Nästa argument tyder också på okunnighet. Det handlar om att svenska ledare inte klarar av invandrarkillarnas egoism och kaxiga stil och måste lära sig att tillmötesgå dem på en individnivå. Det handlar om Jantelagen menar hon. För det första är allt snack om jantelagar bara ett jävla gnällargument från folk som tror de är bättre än vad de egentligen är. Riktiga talanger och genier som exempelvis Zlatan eller Ingemar Bergman blir inte stoppade av någon jantelag, de presterar ändå. De som däremot är halvkassa på vad de gör, som exempelvis Jesper ”Porslinskatten” Blomquist och Lina Perned, gnäller om Jante så fort deras karriärer haltar. För det andra så tyder Cans argumentation på att hon aldrig sett en pojkmatch. I nioårsåldern är alla pojkar, oavsett om de heter Muhammed eller Örjan, en Zlatan Ibrahimovic. Alla vill dribbla och spelarna är som en getingsvärm runt bollen. Men när de kommer upp i åldrarna så är lagbygget viktigt, för fotbollen är en lagsport. Då får man dra ner på egoismen och den kaxiga attityden och tänka på lagets bästa.

Det tredje, riktigt unkna argumentet kan jag inte ens skylla på Meryem Cans uppenbara okunskap om fotboll. Det handlar om att invandrarkillarna (”Zlatanerna”) dribblar och att svenskarna bara slår långbollar. Briljant. Vad kommer nästa krönika att handla om? För få svarta i ”Lets Dance” (negrer är ju så dansanta?) eller för få finansministrar med judisk bakgrund (judar har ju så bra hand med pengar)? Eller ska vi kanske komma överens om att ursprunget inte har något med vilken talang man har att göra? Om Meryem Can inte är övertygad så tycker jag hon ska titta på någon krönika från EM 2004 där Grekland, (ett land som ligger söder om Zlatans hemland Bosnien och därmed enligt Cans kraniemätarretorik borde vara ännu mer dribblare) med en fotboll så tråkig att de fick Trelleborgs FF att framstå som Brasiliens VM-lag 1970, vann hela turneringen.

Sådär ja. För er som vill ha en något mer nyanserad(jag har för fan slutat röka för några veckor sen , vad begär ni?) kritik av Cans artikel rekommenderar jag Johan Lindahls blogg.

2007-03-31

Helgtips

Nu är det ju helg och folk går ut och tar en öl eller två. Därför kanske det kan passa bra med några sälvförsvarstips. Håll till godo och kom ihåg att dessa tips ENDAST SKALL ANVÄNDAS I FÖRSVARSSYFTE!

2007-03-27

Jag måste bara länka till den här artikeln där Martin Kristensen "analyserar" Åsa-Nisse-flmerna. Ett citat: "Av filmens 73 minuter åker Nisse och Sven båt i 35 minuter – i sanning ett djärvt grepp av Ragnar Frisk. Här har slutligen dramaturgins lagar brutit samman under den allt omfattande entropin."

Läs och njut!

2007-03-15

Visst behöver vi P1...

Även om debatten om fördumningen av P1 har förts med lite väl mycket brösttoner så kvarstår faktum; P1 är en viktig kanal. Varje gång jag lyssnar på P1 så känns det som jag lär mig något nytt. När det senast hände i P3 minns jag knappast, möjligen i Tomas Tengbys sorgligt bortglömda intervjuprogram "Prat" någon gång 1995-1996. I den lobotomerade skvalradion har det aldrig inträffat.

...men behöver vi TV 3?

I TV 3:s så kallade samhällsprogram Insider avslöjar de idag att de alkomätare man kan köpa på bensinmackar inte är att lita på. Vilket scoop. Dels så känns hela företeelsen med egenhändigt inhandlade alkomätare löjlig (varför ens sätta sig bakom ratten efter att ha druckit någon som helst alkohol?) och dels så känns det som om hela inslaget är en ursäkt för att se Aschberg dyngrak i rutan. Underhållningsvärdet är kanske stort, men hör det hemma i ett samhällsprogram? Dessutom, har vi inte sett Aschberg stupfull redan, bland annat när han testkörde rättfull på en övningsbana (något som Trafikmagasinets Carl-Ingemar Perstad för övrigt gjorde redan för 12 år sedan)?


Jag är förresten fullt medveten om att jag nu riskerar att göra som min namne Kristian Lundberg, dvs såga en sak som inte sänts, men det struntar jag i. Skulle det nu visa sig att detta reportage skulle ha någon vinkel som kan bedömas vara av allmänintresse så lovar jag dock att krypa till korset.

2007-03-12

Är det inte...?

Jag inleder denna blogg med en liten spaning: Är det bara jag som tycker att denne eftersökte diamanttjuv är mycket lik Alf Svensson?

Nystart

Så här ser alltså schremser.se ut. Iallafall nu. Förhoppningsvis kommer layouten att snyggas till lite inom de närmaste veckorna, men eftersom jag vill börja på denna nya blogg redan nu så tjuvstartar jag lite.

Onwards and upwards!