Tarantino (eller Schremser gör upp med sitt förflutna)

De senaste dagarna har jag gått igenom Quentin Tarantinos filmer (förutom Death Proof eftersom den ännu inte kommit på DVD och Four Rooms eftersom Tarantino bara regisserat en historia av fyra i filmen). Efter denna genomgång har jag insett två saker:

* Pulp Fiction är Tarantinos i särklass bästa film och står sig än idag som en riktigt, riktigt bra film. Visserligen får den mig inte att byta ut min garderob mot svarta kostymer med svart slips eller att memorera Hezekielmonologen längre (vilket var fallet då jag såg filmen på bio 1995) men den är forfarande en av de coolaste filmer som gjorts. Tyvärr gjorde detta att det kom mängder med plagiat av ganska varierande kvalitet (mer om det senare).

* Tarantino är en typisk 90-talsregissör. Med detta menar jag att under all coolness, all estetik och alla smarta vinklar så finns det - ingenting. Bara yta och ingen substans alltså. Precis som att Killinggänget var roliga men inte sa någonting så är Tarantinos filmer rätt så intetsägande. Anledningen att man (läs: jag) memorerade repliker och klädde mig som Vince Vega var att det inte fanns något annat budskap i Pulp Fiction. Likadant är det med Jackie Brown och Kill Bill. Lysande pastischer på blaxplotation- respektive kung fu-filmer, men vad är budskapet? Vad vill Tarantino säga sin publik?

Nu menar jag inte att alla filmer behöver ha något budskap eller ställa "de svåra frågorna". Jag kan t.ex. koppla av med en hjärnlös Bruckheimer-rulle eller en flamsig Eddie Murphy-komedi. Nej, alla filmskapare behöver inte ha något budskap, men stora filmskapare (och Tarantino räknas väl dit?) bör ha det.


Angående plagiaten då; jag såg Get Shorty efter att ha sett Tarantinos filmer. När den kom tyckte jag den var riktigt bra. Fortfarande är det en hyfsad film, men ibland blir Tarantino-efterapningarna pinsamt påtagliga och då menar jag inte det faktum att Travolta spelar cool gangster i den. Dessutom har jag nu uppföljaren Be Cool liggande i min "att se"-hög och den anses ju vara sämre än föregångaren. Håhå jaja. I-landsproblem var ordet.

Rojas vs Gringo

Att jag inte är Mauricio Rojas största fan är nog ingen överraskning, men i det här klippet från P3:s Flipper ger han Initi Chavez Perez från Gringo en sån avhyvling att han under dessa elva minuter framstår som riktigt vettig.

Rojas är förstås inte ensam om att ogilla Gringoredaktionens förenklade världsbild. Johan Lindahl har skrivit om dem i en rad inlägg, och det har även undertecknad gjort.

Fuck Svennis

Ja, jag var i London förra veckan och såg bland annat Manchester City. Nej det var inte för Svennis skull utan mest för att det var kul att se två matcher på två dagar till ett ganska bra pris. Jag har hållit på Manchester United sen jag var 10 och det tänker jag fortsätta med. Att två tredjedelar av Aftonbladets läsare anser att Svennis är en bättre tränare än Sir Alex visar bara på en förblindande lokalpatriotism eller en skrattretande okunskap om fotboll. Eller bäggedera. Sir Alex är världens genom tiderna mest framsångsrika klubbtränare. Inte nog med att han bröt Rangers och Celtics dominans i Skottland när han förde Aberdeen till ligaseger 1985. De senaste 21 åren har han förvandlat Man United från ett skakigt mittengäng till en av världens största klubbar. Eller vad sägs om 9 Premier League-titlar, 5 FA Cup-segrar, 1 CL-titel, 1 ligacupsegrar och TRE dubblar (varav en trippel 1999)? Detta med ett lag som under storhetstiden under 1990-talet hade en stomme bestående av egna produkter.

Och Svennis?

Svennis är bara en luftjuckande bondtölp från Torsby. Det blir naturligtvis ett "folk är idioter"-pris av öppet mål-karaktär till Aftonbladets läsare.


Förresten; idag var jag på möte med Jenny Lindahl-Persson om att bygga Vänsterpartiets varumärke. Bland annat tyckte hon att det var viktigt att argumentera snällare. Har ni inte märkt det redan så tål det att påpekas; I will still be kicking ass and taking names.

Efter att Pedagogen
postade sina lookalikes och jag hånade dem kände jag att jag var tvungen att göra samma sak för att ni ska kunna ge igen. Håll till godo:



Själv har jag alltid sett mig som en blandning mellan Russell Crowe och Johnny Depp. Sen har jag väl Kevin Smiths kroppshydda också. Ack ja denna teknik.

(Personen till höger som av någon märklig anledning försvinner är f.ö. Sean Lennon)

Verkligheten överträffar dikten.

Jag vet inte hur många av er som minns Simpsonsavsnittet där Ned Flanders bygger en nöjespark med bibliskt tema. Parken går givetvis uselt. Ned Flanders är en satir över USA:s högerkristna visst- men idag skriver Aftonbladet om en sådan park som ska finnas i verkligheten. Det verkar, trots källan, stämma. I likhet med Flanders park går den uselt, men till skillnad från dess fiktiva motsvarighet har Holy Land i Orlando räddats från nedläggning. Bisarrt är bara förnamnet.

Kanske kan det vara en trevlig utflykt för barnen? Först en blodig "Passion of the Christ"- parad, följt av lite bibelstudier. Sen en runda i den obligatoriska souvenirshopen där barnen kan få en bok om skapelsen som lovar att "This book will answer these questions and many more, as you learn what is NOT being taught in mainstream education or the media." Dessutom kan barnen få träffa Jesus! (Eller i alla fall en skådis som spelar Jesus.) När jag var liten fick jag bara träffa Fantomen. (Eller i alla fall en lönnfet skådis som spelade Fantomen.)

Och sen undrar folk varför USA ibland kan te sig riktigt, riktigt otäckt.


PS. Jag såg Simpsonsfilmen idag. Den var sådär. Ett par skratt, visst, men egentligen är det ju bara ett lite för långt Simpsons-avsnitt.

PS2. Kom igen nu. Vad heter ett fyrdelat verk? Inte googla!

Kverulans

Egentligen borde jag skriva ngåot bittert om valberedningen i Vänsterpartiet, men jag skiter i det och postar en insändare jag skrev till lokalblaskan. Insändaren blev föga förvånande (den klagar ju på tidningen) inte publicerad. Here goes:

"I VLT:s SPAN-bilaga den 20/7 tipsar Nora Nergiz Ackblad och Annette Grandin om läsvärda deckare. Bland annat tipsas det om ”Milleniumtriologin (sic)”. Rätt stavning är naturligtvis ”millennium” respektive ”trilogin”. Att det skulle röra sig om ett misstag verkar tyvärr inte vara fallet; stavningen ”triologi” förekommer ett flertal gånger. Det är märkligt att man, som professionell skribent, inte har bättre koll på språket än så. Köp ett exemplar av SAOL eller sätt på rättstavningskontrollen i Word (min version ändrade nämnda stavfel automatiskt)!

I övrigt, ha en glad läs-sommar!
Christian Schremser "


Såhär i efterhand kanske den känns som väl gnällig, men jag tycker faktiskt att man som journalist ska kunna stava till "trilogi".

Nu en liten fråga: Utan att googla eller liknande, vet någon vad ett verk i fyra delar heter? Första rätta svaret vinner ett hedersomnämnande i bloggarnas blogg.

Dagens inköp

Som ett led i min kampanj för att stödja tredje världen: Dagens inköp blev en låda Red Stripe. Boo, friends who just want to sit home and be boring. Hooray beer!

Bergman med mera

För er som undrar varför jag inte uppdaterat på länge så har jag spenderat de senaste dagarna (nåja onsdag till söndag i alla fall) i de djupa skogarna utanför Skinnskatteberg. Där har jag spenderat tiden med att äta glass, läsa seriealbum, åka moped samt äta mammas mat. Dessutom kom mina farföräldrar upp på lördagen så det var en trevlig utflykt. Fem dagar på landet är ungefär vad jag klarar av dock.

Jag borde väl skriva något om Ingmar Bergmans bortgång men egentligen har jag inte tyckt att det funnits något att skriva som inte redan skrivits bättre. Jag har egentligen ingen speciell relation till Bergmans filmer. Jag har förstås sett Det Sjunde Inseglet samt Fanny och Alexander, men någon större betydelse kan jag inte säga att han haft för mig personligen. Dock så tror jag mig veta att en av mina äldsta vänner, låt oss kalla honom F.O, har Bergman att tacka för sitt äktenskap.

Man kan dock lita på Dagens Nyheters ledarsida när det gäller inspiration. Även om DN hade den goda smaken att dedikera såväl förstasidan (till skillnad från lokalblaskan VLT som tyckte det var viktigare med en småföretagare som inte ville anställa folk och simundervisning för barn) såväl som hela kulturdelen till Bergman så förtas det lite i och med att ledarsidan ville vara med på ett hörn.Visst ska man sätta in kulturen i ett politiskt sammanhang. Men att påstå att Bergmans flytt indirekt ledde till den borgerliga valsegern 1976 är nog att ta i. Ännu mer går de bort sig i partipolitikens irrgångar när de påstår att ” 1980-talet gav oss Ingmar Bergman, nu närmast kultförklarad, en rad storslagna teateruppsättningar som också turnerade internationellt och - inte minst - storfilmen "Fanny och Alexander" som ogenerat firade ett förgånget högborgerligt Sverige.”. Fanny och Alexander som en hyllningsfilm alltså? Tja, ungefär som Det Sjunde Inseglet är en hyllning till fundamentalism och American Beauty till förortslivet då. Nej, kära ledarredaktion, lämna filmanalysen till kulturredaktionen och ta själva hand om det ni är bra på (eller åtminstone får betalt för), nämligen politiska kommentarer.

In kverulantia,