Elitism light

Ibland brukar jag gå in på sajten Nittonde Stolen (och lika ofta brukar jag svära över det faktum att jag inte kom på namnet först). Som namnet kanske antyder, så är det en sida som handlar om litteratur och ibland kan den vara riktigt intressant. Följande inlägg fick mig dock att höja på ögonbrynen. Texten är skriven av Inanna, ”en av nätets vassaste pennor” (för att det låter bättre än ”ett av nätets mest ergonomiska tangentbord”) och handlar om varför Joyce Carol Oates inte ska få nobelpriset. Anledningen är att Oates då skulle bli ”folklig”, vilket skulle göra att skribenten skulle tappa sitt försprång gentemot ”pöbeln”. Jag har två invändningar mot detta.

För det första; att kokettera med att man läser Oates känns ungefär lika fräscht som att kokettera med att man äter sushi. Det kanske var hippt 1991, men knappast 2007. Oates torde, tilsammans med Philip Roth och nyligen bortgångne Norman Mailer, vara en av de mest välkända och –lästa amerikanska författarna. Hon har haft en bok med i Oprah Winfreys bokklubb - vilket automatiskt renderar en miljonpublik – och hennes böcker recenseras regelmässigt i såväl press som i SVT:s morgonprogram (som inte är Babel direkt). Så när skribenten tror att hon är bättre än ”Medelsvensson” så är hon inte elitist, utan en medelsvensson som tror att hon är en elitist.

För det andra; själva idén med att skriva folk på näsan med sin ”goda smak” känns väldigt 1993. (En tanke slår mig just. Kan det vara en gammal text som legat i byrån/på hårddisken i 10-15 år och som nu plockats fram?) På det glada 1990-talet var det nämligen oerhört tufft att vara först med obskyr musik/litteratur/film. För er som minns ZTV-programmet ”Tryck till” minns kanske en brådmogen Fredrik Strage som nonchalant konstaterade att ”den här låten hörde jag på en klubb i Bryssel redan för ett år sedan”. 1990-talet gick inte ut på att guida andra till bra kultur, utan att spotta på dem som inte redan hittat den. Som tur är har ju Strage lämnat 1990-talet bakom sig och blivit just en guide till bra och annorlunda kulturyttringar. Därför är det beklämmande när andra, 2007, försöker återuppliva den andan. Litteratur ska ju, som klyschan säger, bygga broar mellan människor. När Pamuk fick förra årets litteraturpris blev jag glad, inte för att jag hade upptäckt honom tio år innan han fick pris, utan för att fler människor nu fick ta del av hans författarskap. Något annat vore en sann litteraturvän helt främmande.

Någonstans kan jag dock förstå känslan av att vara ensam om ”sin” författare. Därför vill jag avsluta med ett tips. Cormac McCarthy är en författare som inte varit med hos Oprah Winfrey, inte blivit översatt och som är en kritikergunstling i USA. Läs honom! Fast skynda er! Den 15 februari har filmen som bygger på hans roman ”No country for old men” Sverigepremiär och då kanske han också blir folklig…