Sådär ja. Nu har också Englas mormor gett sig in i debatten om huruvida det är rätt eller inte att sända begravningen i SVT. Hon känner sig förstås sårad över de "elaka kommentarer" som fälls. Hon menar också att en majoritet stöder att begravningen sänds. Då får man anta att hon inte räknar med de 90% SVT-anställda som inte tycker den borde sändas i SVT, eller kyrkohernden som håller i begravningen som tycker att medieintresset är "problematiskt". Nej Englas mormor struntar i det utan vill istället dela med sig av något positivt (för inget är ju så positivt som en begravning). För att riktigt understryka familjens goda vilja publiceras också ett bankgironummer som är en nystartad fond till förmån för Engla, eller, tja till förmån för att "täcka de omkostnader som uppstod under sökandet efter Engla, samt att hjälpa familejen och den kursgård mamman driver". Kortfattat: Chi-ching!
Men nu glömmer vi allt sådant och gör oss istället redo för begravningen. I samband med detta har jag ett par etikettsfrågor.
1. Förväntas jag ha mörk kostym på mig framför TV:n? Min lägenhet är nämligen så fasligt varm så här års och jag undrar om en svart skjorta samt svarta kalsonger räcker?
2. Ska jag stå upp och sjunga med i psalmerna?
3. Vart skickar jag blommorna?
4. Hur blir det med begravningskaffet? Går jag in på närmsta café och visar upp licenskvitto?
Om Magdalena Ribbing läser detta kan du väl kontakta mig.
Ödmjukast,
C.
Visar inlägg med etikett Engla. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Engla. Visa alla inlägg
2008-05-09
2008-04-29
Engla och medierna
Jag har inte bloggat på ett bra tag nu. Jag har väl inte haft så mycket att säga helt enkelt. Nu känns det dock som om jag måste ta bladet från munnen.
Låt mig först undanröja alla missförstånd och säga att mordet på Engla var en oerhört tragisk händelse och att det inte blir mindre tragiskt av att om inte polisen varit sådana trähattar och knipit Eklund i tid så hade hon varit i livet. Jag förstår också hennes mor som gick ut i media för att få hjälp i sökandet efter henne. Det är fullt naturligt. Om någon ville tända ett ljus för henne för att få hem henne i säkerhet så har jag inget emot det, även om jag för egen del kan ifrågasätta den praktiska nyttan i det. Nu känns det som det börjar gå lite för långt dock.
Enligt den här artikeln vill nu familjen att Englas begravning direktsänds. Då känner jag att smaklöshetens gräns har passerats. Familjen upphör att vara en sörjande familj som vill minnas sin dotter och framstår istället som mediekåta och oförmögna att ge upp rampljuset. Vad blir nästa steg? Engladockor? Anders Eklund-piltavlor? En realityserie om Englas familjs väg genom sorgen? Min känsla blir att något, som GW skulle sagt ”inte står rätt till”. Om/när jag förlorar någon närstående, under vilka former det än må vara, så skulle jag inte vilja dela den sogen med hela svenska folket utan med mina närstående. Jag lever i förvissningen att de flesta skulle reagera på liknande sätt- Så inte här och det känns väldigt underligt.
Dessutom; eftersom man redan gjort det här till ett mediaspektakel, hur garanterar man Eklunds rätt till en opartisk rättegång. ”Men”, säger du kanske, ”han har ju erkänt. Karljäveln är en monster!” Det är möjligt, men även monster förtjänar faktiskt en rättvis rättegång. Man döms och frias faktiskt inte i polls på Aftonbladets hemsida. Ännu, kanske bör tilläggas.
Under min livstid kan jag bara minnas att fyra begravningar direktsänts i TV, nämligen Georg Rydbergs, Olof Palmes, Tage Danielssons och Cornelis Vreeswiijks. Skulle vi nu foga Englas begravning till den listan uppkommer frågan; ska varenda familj som förlorat ett barn under tragiska omständigheter få begravningen direktsänd? Om ja, måste barnet bli mördat eller räcker det med, låt oss säga en tragisk bussolycka? Kort sagt; var drar vi gränsen för när det mest privata blir av allmänintresse?
Den brutala sanningen är ju faktiskt att vi struntar i individen Engla. Englamordet är ju bara en i raden av snaskiga brottsfall vi fördjupar oss i för att raskt gå vidare till nästa. Innan Engla var det Arbogamorden och nu är det ”Skräckkällaren”. Vi vill veta vem, vi vill veta hur och vi kommer nog aldrig att förstå varför. Vi är inte intresserad av offren lika mycket som vi är av gärningsmännen. Det är nämligen i dessa avskyvärda individer vi kan spegla oss och le förnöjsamt åt vår egen förträfflighet.
PS: Även Drottningen har skrivit om detta.
Låt mig först undanröja alla missförstånd och säga att mordet på Engla var en oerhört tragisk händelse och att det inte blir mindre tragiskt av att om inte polisen varit sådana trähattar och knipit Eklund i tid så hade hon varit i livet. Jag förstår också hennes mor som gick ut i media för att få hjälp i sökandet efter henne. Det är fullt naturligt. Om någon ville tända ett ljus för henne för att få hem henne i säkerhet så har jag inget emot det, även om jag för egen del kan ifrågasätta den praktiska nyttan i det. Nu känns det som det börjar gå lite för långt dock.
Enligt den här artikeln vill nu familjen att Englas begravning direktsänds. Då känner jag att smaklöshetens gräns har passerats. Familjen upphör att vara en sörjande familj som vill minnas sin dotter och framstår istället som mediekåta och oförmögna att ge upp rampljuset. Vad blir nästa steg? Engladockor? Anders Eklund-piltavlor? En realityserie om Englas familjs väg genom sorgen? Min känsla blir att något, som GW skulle sagt ”inte står rätt till”. Om/när jag förlorar någon närstående, under vilka former det än må vara, så skulle jag inte vilja dela den sogen med hela svenska folket utan med mina närstående. Jag lever i förvissningen att de flesta skulle reagera på liknande sätt- Så inte här och det känns väldigt underligt.
Dessutom; eftersom man redan gjort det här till ett mediaspektakel, hur garanterar man Eklunds rätt till en opartisk rättegång. ”Men”, säger du kanske, ”han har ju erkänt. Karljäveln är en monster!” Det är möjligt, men även monster förtjänar faktiskt en rättvis rättegång. Man döms och frias faktiskt inte i polls på Aftonbladets hemsida. Ännu, kanske bör tilläggas.
Under min livstid kan jag bara minnas att fyra begravningar direktsänts i TV, nämligen Georg Rydbergs, Olof Palmes, Tage Danielssons och Cornelis Vreeswiijks. Skulle vi nu foga Englas begravning till den listan uppkommer frågan; ska varenda familj som förlorat ett barn under tragiska omständigheter få begravningen direktsänd? Om ja, måste barnet bli mördat eller räcker det med, låt oss säga en tragisk bussolycka? Kort sagt; var drar vi gränsen för när det mest privata blir av allmänintresse?
Den brutala sanningen är ju faktiskt att vi struntar i individen Engla. Englamordet är ju bara en i raden av snaskiga brottsfall vi fördjupar oss i för att raskt gå vidare till nästa. Innan Engla var det Arbogamorden och nu är det ”Skräckkällaren”. Vi vill veta vem, vi vill veta hur och vi kommer nog aldrig att förstå varför. Vi är inte intresserad av offren lika mycket som vi är av gärningsmännen. Det är nämligen i dessa avskyvärda individer vi kan spegla oss och le förnöjsamt åt vår egen förträfflighet.
PS: Även Drottningen har skrivit om detta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
