Sommarläsning: Tandooriälgen

Sent om sider har jag då läst ”Tandooriälgen” av Zac O’Yeah. När boken kom hörde jag mycket talas om den och tyckte att premissen var intressant. Boken utspelas nämligen i en nära framtid. Klimatförändringarna har drabbat Europa hårt. Sverige har tropiskt klimat och öknar har brett ut sig över stora delar av kontinenten. Sverige är en del av Sydasiatiska unionen med Indien som ledande makt. Boken utspelas i Göteborg, eller Guatampuri som staden nu heter. Kokospalmer växer på Avenyn och etniska svenskar, eller ”infödingar” bor i ghetton och är för det mesta missbrukare och/eller prostituerade. De infödingar som inte är det jobbar inom låglönyrken, eller som huvudpersonen Herman Barsk, som polis. Boken börjar med att Barsk slinker in på sin favoritsylta, titelns Tandooriälgen, för att äta en bit. Där upptäcker han att tre män styckats och grillats i lerugnarna.

Så långt är allting bra. En intressant bakgrundshistoria, ett chockerande brott och en mördarjakt. Tyvärr så slösar O’Yeah bort allt detta intressanta på att skriva en deckare av modell 1A. Huvudpersonen Barsk är en av alla dessa Beckkliner (frånskild polis med hälsoproblem). Han har en våldsam arbetskamrat, som inte heter Gunwald Larsson utan Krister Pärsson. Bakom mordet ligger naturligtvis en konspiration som ska förbereda för en amerikansk invasion. Barsk har till och med en CIA-kontakt, som naturligtvis är psykotisk och som naturligtvis bor i en lagerlokal. Allt detta känns igen från hundra andra, mer välskrivna, deckare. O’Yeah hade kanske kunnat komma undan med denna dussinintrig om han haft den som förevändning för att koncentrera sig på att beskriva världen som den ser ut i boken, men problemet är att så inte är fallet. Nu blir det varken hackat eller malet och slutresultatet blir en dålig deckare förlagd till en miljö som saknar substans. En besvikelse helt enkelt. Läs en Wallander-deckare, eller ännu hellre en Sjöwall-Wahlöö-deckare, istället.

Sommarens serieläsning

För några månader sedan så skrev jag om Åsa Linderborgs bok ”Mig äger ingen”. Nu tänkte jag sent omsider komma med lite snabbrecensioner av de serier jag läste i somras.


Mickey Mouse av Floyd Gottfredson: De flesta svenskar kan nog nämna en Disneytecknare, nämligen Carl Barks. I USA är Floyd Gottfredson nog lika känd. Han tecknade dagsstripserien”Mickey Mouse” i hela 45 år, 1930-1975, och då Musse är populärare än Kalle Anka i USA så är Gottfredson en lika känd serieskapare som Barks. På svenska har det inte varit helt lätt att få tag på gamla Musse-serier utan man har fått hålla sig till de gamla ”Jag-böckerna”. Dock så kom det en bok tillägnad Gottfredson i Hall of Fame-serien i våras. Denna bok har jag, tilsammans med böckerna ”Musse Pigg-gamla goda årgångar”, ”Stora Musse Pigg-boken” samt ”Jag, Långben” läst och det täcker in en hyfsat stor del av Gottfredsons tidiga produktion samt en liten del av hans sena 40-talsproduktion. Slutomdömet blir att Gottfredsons 30-talsserier är de bästa Musse-serier man kan läsa medan hans efterkrigsserier (i alla fall de jag läste) inte håller lika hög klass. Så hitta böckerna ”Jag, Långben” och ”Gamla, goda årgångar” och läs!

Musse Piggs Bästa: Denna läste jag också i samband med Mussemanin. Den inneåller serier av flera serieskapare. Bokens pärla är (förstås) Gotfredsons ”Kungens dubbelgångare” från 1937-38, men även Scarpas ”Deltadimensionen” från 1954 är väl värd en genomläsning. Som tur är utgör dessa två serier 175 av bokens 256 sidor, för resten av serierna är inte mer än utfyllnad.

Kapten Stofil av Joakim Lindengren: När det andra samlingsalbumet med Kapten Stofil-serier kom ut så beslöt jag att kolla upp denna serie som jag länge funderat på att kolla upp men som jag bara läst ett äventyr av, då det publicerades i DN för några år sedan. Två album i följd kanske var lite väl mycket, men denna fantastiska kombination av kverulans, bakåtsträvande och hommage till Silver Age-Stålmannen tilltalar mig ändå skarpt. Lindengren har utvecklats otroligt (och utvecklas otroligt under seriens gång) sedan de gamla SSB&RDF-serier jag läste i Pyton. Rekommenderas om man älskade Stålmannen innan 1986 och/eller är en kverulant surgubbe. Om man är jag, m.a.o.

Camelot 3000 av Mike W. Barr och Brian Bolland: Visst har jag läst den förut, men aldrig på engelska. Så när jag fick syn på albumet på tradera så köpte jag det givetvis. För er som inte vet vad det är för en serie så handlar den om Kung Arthurs återkomst i framtiden. Det låter kanske inte så spännande, men Barr och Bolland lyckas faktiskt berätta en riktigt underhållande historia. De svenska översätnningar jag läst har elt utelämnat Arthurs högtravande, Olde English-doftande, språk och det gav serien en ytterligare dimension. En helt ok, om än inte någon omvälvande serie. Den var dock den första maxiserie med originalkaraktärer som publicerats av något av de stora förlagen, så den har ett historiskt intresse.

The Life and death of Captain Marvel av Jim Starlin: Detta är egentligen två samlingar ihopslagen till en. Den fösta delen består av de avsnitt av tidningen Captain Marvel som Starlin skrev och tecknade. Det är ”cosmic action” av den typ som Jack Kirby gjorde så mycket bättre, men med en 70-talstvist. Inget att springa benen av sig för alltså. Den andra delen består dock av Marvels första serieroman ”The Death of Captain Marvel”. Från 1982 också skriven och tecknad av Starlin.Det är en betydligt bättre serie, mest för att den inte försöker vara ”kosmisk” utan tvärt om väldigt mänsklig. Det handlar om Captain Marvels kamp mot cancern och hur hans vänner (och fiender) reagerar på detta. Köp boken, skumma första delen och läs sedan den andra.


Squadron Supreme av Mark Gruenwald: Känd som den första dekonstruktionalistiska superhjälteserien, alltså en föregångare till serier som Watchmen och Dark Knight Returns. Det är kanske lite att ta i. Visserligen ställer den frågor om ont och gott och undersöker genren som sådan, men någon Watchmen är det inte. Trots att Gruenwald ställer intressanta frågor så ger han enkla svar på dem. Dock en helt ok serie.


Buddy Bradley av Peter Bagge: Under större delen av 1990-talet hörde jag talas om Peter Bagges ”HATE!”, men eftersom jag ville läsa serien från början så kollade jag aldrig upp den. Nu finns den dock samlad i två volymer, plus serien ”The Bradleys” från Bagges tidigare ”Neat Stuff”. Efter att ha läst ”The Bradleys ” var jag föga imponerad. Den är en habil serie om en rätt störd familj, som dock kändes ganska överdriven. Så det var med låga förväntingar jag börjaede läsa HATE!-samlingarna. Det visade sig att jag hade dömt ut Bagge för snabbt. De två volymerna, "Buddy does Seattle" samt "Buddy does Jersey", som samlar samtliga trettio nummer av HATE! är briljanta. Som född på 70-talet så känner man igen sig i en hel del Buddy flyttar till en annan stad ungefär samtidigt och flyttar tillbaks vid ungefär samma tidpunkt som jag gjorde det och även fast mitt liv inte var lika extremt som Buddys (för det är ingens liv) så nickar jag ofta igenkännande åt en del situationer. För alla de som vill veta alt. återuppleva hur det var att vara tjugonånting på 1990-talet så rekommenderas de bägge böckerna varmt. Detta är också Martin Kellermans favoritserie och alla de som vill läsa en mer cerebral variant av Rocky så rekommenderas de också. Läs också The Bradleys för en bra bakgrund. Du komer att bli besviken på den, men många personer återkommer i HATE!-serierna och ger dem extra kött på benen.

*

Nu över till någonting annat. Idag delas ju Nobelpriset i litteratur ut. Jag lyckades faktiskt pricka in Pamuk förra året så här kommer mina tips för i år. Jag tror på Philip Roth eller Joyce Carol Oates. Fast om jag får bestämma så är det dags att Mailer får det.

Tarantino (eller Schremser gör upp med sitt förflutna)

De senaste dagarna har jag gått igenom Quentin Tarantinos filmer (förutom Death Proof eftersom den ännu inte kommit på DVD och Four Rooms eftersom Tarantino bara regisserat en historia av fyra i filmen). Efter denna genomgång har jag insett två saker:

* Pulp Fiction är Tarantinos i särklass bästa film och står sig än idag som en riktigt, riktigt bra film. Visserligen får den mig inte att byta ut min garderob mot svarta kostymer med svart slips eller att memorera Hezekielmonologen längre (vilket var fallet då jag såg filmen på bio 1995) men den är forfarande en av de coolaste filmer som gjorts. Tyvärr gjorde detta att det kom mängder med plagiat av ganska varierande kvalitet (mer om det senare).

* Tarantino är en typisk 90-talsregissör. Med detta menar jag att under all coolness, all estetik och alla smarta vinklar så finns det - ingenting. Bara yta och ingen substans alltså. Precis som att Killinggänget var roliga men inte sa någonting så är Tarantinos filmer rätt så intetsägande. Anledningen att man (läs: jag) memorerade repliker och klädde mig som Vince Vega var att det inte fanns något annat budskap i Pulp Fiction. Likadant är det med Jackie Brown och Kill Bill. Lysande pastischer på blaxplotation- respektive kung fu-filmer, men vad är budskapet? Vad vill Tarantino säga sin publik?

Nu menar jag inte att alla filmer behöver ha något budskap eller ställa "de svåra frågorna". Jag kan t.ex. koppla av med en hjärnlös Bruckheimer-rulle eller en flamsig Eddie Murphy-komedi. Nej, alla filmskapare behöver inte ha något budskap, men stora filmskapare (och Tarantino räknas väl dit?) bör ha det.


Angående plagiaten då; jag såg Get Shorty efter att ha sett Tarantinos filmer. När den kom tyckte jag den var riktigt bra. Fortfarande är det en hyfsad film, men ibland blir Tarantino-efterapningarna pinsamt påtagliga och då menar jag inte det faktum att Travolta spelar cool gangster i den. Dessutom har jag nu uppföljaren Be Cool liggande i min "att se"-hög och den anses ju vara sämre än föregångaren. Håhå jaja. I-landsproblem var ordet.