Engla och medierna

Jag har inte bloggat på ett bra tag nu. Jag har väl inte haft så mycket att säga helt enkelt. Nu känns det dock som om jag måste ta bladet från munnen.

Låt mig först undanröja alla missförstånd och säga att mordet på Engla var en oerhört tragisk händelse och att det inte blir mindre tragiskt av att om inte polisen varit sådana trähattar och knipit Eklund i tid så hade hon varit i livet. Jag förstår också hennes mor som gick ut i media för att få hjälp i sökandet efter henne. Det är fullt naturligt. Om någon ville tända ett ljus för henne för att få hem henne i säkerhet så har jag inget emot det, även om jag för egen del kan ifrågasätta den praktiska nyttan i det. Nu känns det som det börjar gå lite för långt dock.

Enligt den här artikeln vill nu familjen att Englas begravning direktsänds. Då känner jag att smaklöshetens gräns har passerats. Familjen upphör att vara en sörjande familj som vill minnas sin dotter och framstår istället som mediekåta och oförmögna att ge upp rampljuset. Vad blir nästa steg? Engladockor? Anders Eklund-piltavlor? En realityserie om Englas familjs väg genom sorgen? Min känsla blir att något, som GW skulle sagt ”inte står rätt till”. Om/när jag förlorar någon närstående, under vilka former det än må vara, så skulle jag inte vilja dela den sogen med hela svenska folket utan med mina närstående. Jag lever i förvissningen att de flesta skulle reagera på liknande sätt- Så inte här och det känns väldigt underligt.

Dessutom; eftersom man redan gjort det här till ett mediaspektakel, hur garanterar man Eklunds rätt till en opartisk rättegång. ”Men”, säger du kanske, ”han har ju erkänt. Karljäveln är en monster!” Det är möjligt, men även monster förtjänar faktiskt en rättvis rättegång. Man döms och frias faktiskt inte i polls på Aftonbladets hemsida. Ännu, kanske bör tilläggas.

Under min livstid kan jag bara minnas att fyra begravningar direktsänts i TV, nämligen Georg Rydbergs, Olof Palmes, Tage Danielssons och Cornelis Vreeswiijks. Skulle vi nu foga Englas begravning till den listan uppkommer frågan; ska varenda familj som förlorat ett barn under tragiska omständigheter få begravningen direktsänd? Om ja, måste barnet bli mördat eller räcker det med, låt oss säga en tragisk bussolycka? Kort sagt; var drar vi gränsen för när det mest privata blir av allmänintresse?

Den brutala sanningen är ju faktiskt att vi struntar i individen Engla. Englamordet är ju bara en i raden av snaskiga brottsfall vi fördjupar oss i för att raskt gå vidare till nästa. Innan Engla var det Arbogamorden och nu är det ”Skräckkällaren”. Vi vill veta vem, vi vill veta hur och vi kommer nog aldrig att förstå varför. Vi är inte intresserad av offren lika mycket som vi är av gärningsmännen. Det är nämligen i dessa avskyvärda individer vi kan spegla oss och le förnöjsamt åt vår egen förträfflighet.

PS: Även Drottningen har skrivit om detta.