Jag tänkte att ett till Carlin-klipp kunde passa. Detta är mer politiskt än det tidifgare. Bägge klippen kommer från hans sista HBO-special "It´s bad for you", inspelad så sent som i mars i år.
Håll till godo.
2008-06-25
2008-06-24
George Carlin
Och så detta då; jag fick just reda på att George Carlin dött vid 71 års ålder. Han var en riktig surgubbe, och naturligtvis en stor förebild. För alla er som inte vet vem det var (eller för alla dem som vill se en av de roligaste ståupparna in action); här ett för stunden passande klipp.
Vad jag gör när det inte är EM-spel.
Såhär på EM:s första spelfria dag har naturligtvis uppmärksammats av Aftonbladet. Bland annat har Aftonbladet Kvinna en krönika av ”fotbollsfrun” Malin Wolin (hon är tydligen sambo med Joachim Lantz i Kalmar FF). Krönikan är så där lagom höhöhö-rolig med könsroller som hämtade ur vilken 50-talskomedi (eller, sorgligt nog, vilken 2000-talsreklamfilm) som helst. Dumma spån till kvinnor som inte kan ”någonting” om fotboll och inte begriper detta ”spring hit och dit i nittio minuter”. Du glömde visst fråga varför de inte kan få en egen boll. Med denna korkade kvinna bor en likaledes indolent man som somnar under matchen och vaknar med ett ryck när kvinnan skadeglatt ropar ”MÅÅÅL!”. Hahahahahaha, Ännu roligare blir det när lanthandlaren dyker upp i kvinnokläder, tätt foljd av landsfiskalen som…nej detta var visst en Åsa-Nisse-film. Filmer som präglas av samma fräschör och könsroller som Malin Wollins lustifikation. Att denna smörja publiceras i Aftonbladet Kvinna förstärker bara bilden av en satsning som från början var ett försök att skapa något slags allmänfeministisk avdelning men som så mycket annat på Aftonbladet reducerats till ett populistiskt avkok av gå-ner-i-vikt-artiklar, artiklar om hur du håller dig snygg efter 40, artiklar om Hollywoodskådespelerskor och sen en och annan samvetsartikel om bröstcancer.
Nej, nu får EM starta igen så jag slipper slösa bort mina kvällar med att läsa sådan här skit. Go Die Meinschaft!
EDIT: Skammens rodnad pryder mina vinterbleka (för någon sommar är det FÖR HELVETE INTE VÄRT ATT KALLA SKITEN). "Die MANNschaft ska det naturligtvis vara. Min tysklärare roterar i graven.
Nej, nu får EM starta igen så jag slipper slösa bort mina kvällar med att läsa sådan här skit. Go Die Meinschaft!
EDIT: Skammens rodnad pryder mina vinterbleka (för någon sommar är det FÖR HELVETE INTE VÄRT ATT KALLA SKITEN). "Die MANNschaft ska det naturligtvis vara. Min tysklärare roterar i graven.
2008-06-05
Barack Obama-kvinnornas fiende?
I dagens Aftonbladet (ja, jag läser andra tidningar också, men Aftonbladet leder dumhetsligan tätt följd att VLT:S SPÅN-bilaga) kommer Lena Melin med en knivskarp analys av resultatet i primärvalen i USA. Barack Obama vann, menar hon, inte på egna meriter utan för att Hillary Clinton är en kvinna. Analysen haltar på flera plan.
För det första; att reducera valet till ett val mellan ras och hudfärg är oerhört enkelspårigt. Att dessutom hävda att valet av Obama bara innebär att ”ännu en man” vunnit tyder på att Melin helt enkelt är okunnig om USA:s historia. Visst hade Hillary Clinton varit historisk om hon vunnit. Lika historiskt är det dock att en svart man blir kandidat för demokraterna, ett parti som för mindre än 40 år sedan var nära att få segregationisten och anti-medborgarrättskämpen George Wallace som kandidat. Att en svart man snart kan vara president i ett land som för mindre än 150 år sedan utkämpade ett inbördeskrig rörande slaveriet är minst lika historiskt som om Hillary Clinton vunnit. Att inte Lena Melin ser det är beklämmande.
För det andra; kan det inte vara så att väljarna faktiskt valt bort Hillary Clinton, inte på grund av hennes kön, utan på grund av hennes åsikter? Skulle det kunna vara så att Obama faktiskt tilltalat fler människor på grund av vad han har innanför pannbenet eller i sitt program snarare än vad han har mellan benen? Personligen gillar jag Obama bättre än Clinton på grund av helt andra skäl än genusmässiga. Clinton har, till skillnad från Obama, faktiskt röstat för den olagliga invasionen av Irak. Dessutom röstade hon så sent som förra våren för att terroristförklara Irans revolutionsgarde, en omröstning som Obama avstod ifrån men där bland annat John Kerry och min ursprungliga favorit, John Edwards, röstade nej, Därför vill jag inte se Hillary Clinton i Vita Huset, lika lite som jag ville se Margret Thatcher på 10 Downing Street eller vill se Maud Olofsson som statsminister. När Lena Melin bortser från kandidaternas åsikter utan reducerar Clinton till ”den kvinnliga kandidaten” framstår hon som precis så sexistisk som hon anklagar USA:s väljarkår för att vara.
För det tredje; om Clinton vunnit hade USA: fått sin första kvinnliga regeringschef innan Sverige fått det. Hur hade det rimmat med de självgoda socialdemokraternas jämställdhetspolitik? Lena Melin är nog innerst inne glad att det blev som det blev, för nu kan hon ju fortsätta att peka finger åt de korkade amerikanerna och slå sig för bröstet och säga att Sverige är fortfarande världens jämställda land.
För det första; att reducera valet till ett val mellan ras och hudfärg är oerhört enkelspårigt. Att dessutom hävda att valet av Obama bara innebär att ”ännu en man” vunnit tyder på att Melin helt enkelt är okunnig om USA:s historia. Visst hade Hillary Clinton varit historisk om hon vunnit. Lika historiskt är det dock att en svart man blir kandidat för demokraterna, ett parti som för mindre än 40 år sedan var nära att få segregationisten och anti-medborgarrättskämpen George Wallace som kandidat. Att en svart man snart kan vara president i ett land som för mindre än 150 år sedan utkämpade ett inbördeskrig rörande slaveriet är minst lika historiskt som om Hillary Clinton vunnit. Att inte Lena Melin ser det är beklämmande.
För det andra; kan det inte vara så att väljarna faktiskt valt bort Hillary Clinton, inte på grund av hennes kön, utan på grund av hennes åsikter? Skulle det kunna vara så att Obama faktiskt tilltalat fler människor på grund av vad han har innanför pannbenet eller i sitt program snarare än vad han har mellan benen? Personligen gillar jag Obama bättre än Clinton på grund av helt andra skäl än genusmässiga. Clinton har, till skillnad från Obama, faktiskt röstat för den olagliga invasionen av Irak. Dessutom röstade hon så sent som förra våren för att terroristförklara Irans revolutionsgarde, en omröstning som Obama avstod ifrån men där bland annat John Kerry och min ursprungliga favorit, John Edwards, röstade nej, Därför vill jag inte se Hillary Clinton i Vita Huset, lika lite som jag ville se Margret Thatcher på 10 Downing Street eller vill se Maud Olofsson som statsminister. När Lena Melin bortser från kandidaternas åsikter utan reducerar Clinton till ”den kvinnliga kandidaten” framstår hon som precis så sexistisk som hon anklagar USA:s väljarkår för att vara.
För det tredje; om Clinton vunnit hade USA: fått sin första kvinnliga regeringschef innan Sverige fått det. Hur hade det rimmat med de självgoda socialdemokraternas jämställdhetspolitik? Lena Melin är nog innerst inne glad att det blev som det blev, för nu kan hon ju fortsätta att peka finger åt de korkade amerikanerna och slå sig för bröstet och säga att Sverige är fortfarande världens jämställda land.
2008-06-03
Dagens rubrik.
Idag bidrar Aftonbladet med en festlig rubrik:
Superbakterie hot mot din semester
Stor risk smittas av superbakterier på semestern – speciellt på sjukhus Skördar fler dödsoffer i Europa än trafikolyckor.
Det är klart, ska man dö vill man ju inte dö på semestern. Det förstör ju semesterupplevelsen. Typ.
Superbakterie hot mot din semester
Stor risk smittas av superbakterier på semestern – speciellt på sjukhus Skördar fler dödsoffer i Europa än trafikolyckor.
Det är klart, ska man dö vill man ju inte dö på semestern. Det förstör ju semesterupplevelsen. Typ.
2008-05-09
Engla och medierna, del 2
Sådär ja. Nu har också Englas mormor gett sig in i debatten om huruvida det är rätt eller inte att sända begravningen i SVT. Hon känner sig förstås sårad över de "elaka kommentarer" som fälls. Hon menar också att en majoritet stöder att begravningen sänds. Då får man anta att hon inte räknar med de 90% SVT-anställda som inte tycker den borde sändas i SVT, eller kyrkohernden som håller i begravningen som tycker att medieintresset är "problematiskt". Nej Englas mormor struntar i det utan vill istället dela med sig av något positivt (för inget är ju så positivt som en begravning). För att riktigt understryka familjens goda vilja publiceras också ett bankgironummer som är en nystartad fond till förmån för Engla, eller, tja till förmån för att "täcka de omkostnader som uppstod under sökandet efter Engla, samt att hjälpa familejen och den kursgård mamman driver". Kortfattat: Chi-ching!
Men nu glömmer vi allt sådant och gör oss istället redo för begravningen. I samband med detta har jag ett par etikettsfrågor.
1. Förväntas jag ha mörk kostym på mig framför TV:n? Min lägenhet är nämligen så fasligt varm så här års och jag undrar om en svart skjorta samt svarta kalsonger räcker?
2. Ska jag stå upp och sjunga med i psalmerna?
3. Vart skickar jag blommorna?
4. Hur blir det med begravningskaffet? Går jag in på närmsta café och visar upp licenskvitto?
Om Magdalena Ribbing läser detta kan du väl kontakta mig.
Ödmjukast,
C.
Men nu glömmer vi allt sådant och gör oss istället redo för begravningen. I samband med detta har jag ett par etikettsfrågor.
1. Förväntas jag ha mörk kostym på mig framför TV:n? Min lägenhet är nämligen så fasligt varm så här års och jag undrar om en svart skjorta samt svarta kalsonger räcker?
2. Ska jag stå upp och sjunga med i psalmerna?
3. Vart skickar jag blommorna?
4. Hur blir det med begravningskaffet? Går jag in på närmsta café och visar upp licenskvitto?
Om Magdalena Ribbing läser detta kan du väl kontakta mig.
Ödmjukast,
C.
2008-05-07
Socialdarwinismen slår till igen.
Såhär då; Om du låter din dotter springa fram och klappa en bäver och sen blir så pass förvånad när den attackerar att du ringer media om detta så är du antagligen:
1. Inte "Ett med naturens" flitigaste tittare.
2. En person som skolkade från biologin i skolan.
3. Dummare än tåget.
4. All of the above.
Matilda kanske ska vara glad att hon och hennes korkade far inte mötte en grävling. Sen får vi väl hoppas att inte familjen Handler (som ironiskt nog betyder "ledsagare" på engelska) planerar ett Kolmårdenbesök i sommar.
Naturligtvis får pappa Marcus Handler det oregelbundet återkommande men ack så eftertraktade "folk är idioter"-priset. Sällan eller aldrig har det varit mer förtjänt. Grattis, Marcus!
1. Inte "Ett med naturens" flitigaste tittare.
2. En person som skolkade från biologin i skolan.
3. Dummare än tåget.
4. All of the above.
Matilda kanske ska vara glad att hon och hennes korkade far inte mötte en grävling. Sen får vi väl hoppas att inte familjen Handler (som ironiskt nog betyder "ledsagare" på engelska) planerar ett Kolmårdenbesök i sommar.
Naturligtvis får pappa Marcus Handler det oregelbundet återkommande men ack så eftertraktade "folk är idioter"-priset. Sällan eller aldrig har det varit mer förtjänt. Grattis, Marcus!
2008-04-30
Walpurgis
Jag har nu ett antal gånger fått frågan "Vad ska du göra på Valborg?". Jag vet inte vad jag ska svara på den frågan, eftersom jag inte har någon som helst aning vad jag, en lagom tjock man i sina bästa år, förväntas göra. Att dricka folköl och rulla runt i gräset dyngrak känns ju inte så aktuellt. Inte heller känner jag för att ta på mig en gulnad studentmössa och sjunga "Vintern rasar". Att fira kungen finns inte ens på kartan. Så vad göra? Jag käkar väl en korv och sen åker jag hem och läser boken om Fotbolls-VM 1958. Om någon har ett roligare tips så är ni välkomna med dem.
*
Dagens roligaste rubrik: "Skicka din brasa till vlt.se!". Man kanske skulle hoppa upp på scannern och fota sitt skrotum.
Dagens roligaste rubrik: "Skicka din brasa till vlt.se!". Man kanske skulle hoppa upp på scannern och fota sitt skrotum.
2008-04-29
Engla och medierna
Jag har inte bloggat på ett bra tag nu. Jag har väl inte haft så mycket att säga helt enkelt. Nu känns det dock som om jag måste ta bladet från munnen.
Låt mig först undanröja alla missförstånd och säga att mordet på Engla var en oerhört tragisk händelse och att det inte blir mindre tragiskt av att om inte polisen varit sådana trähattar och knipit Eklund i tid så hade hon varit i livet. Jag förstår också hennes mor som gick ut i media för att få hjälp i sökandet efter henne. Det är fullt naturligt. Om någon ville tända ett ljus för henne för att få hem henne i säkerhet så har jag inget emot det, även om jag för egen del kan ifrågasätta den praktiska nyttan i det. Nu känns det som det börjar gå lite för långt dock.
Enligt den här artikeln vill nu familjen att Englas begravning direktsänds. Då känner jag att smaklöshetens gräns har passerats. Familjen upphör att vara en sörjande familj som vill minnas sin dotter och framstår istället som mediekåta och oförmögna att ge upp rampljuset. Vad blir nästa steg? Engladockor? Anders Eklund-piltavlor? En realityserie om Englas familjs väg genom sorgen? Min känsla blir att något, som GW skulle sagt ”inte står rätt till”. Om/när jag förlorar någon närstående, under vilka former det än må vara, så skulle jag inte vilja dela den sogen med hela svenska folket utan med mina närstående. Jag lever i förvissningen att de flesta skulle reagera på liknande sätt- Så inte här och det känns väldigt underligt.
Dessutom; eftersom man redan gjort det här till ett mediaspektakel, hur garanterar man Eklunds rätt till en opartisk rättegång. ”Men”, säger du kanske, ”han har ju erkänt. Karljäveln är en monster!” Det är möjligt, men även monster förtjänar faktiskt en rättvis rättegång. Man döms och frias faktiskt inte i polls på Aftonbladets hemsida. Ännu, kanske bör tilläggas.
Under min livstid kan jag bara minnas att fyra begravningar direktsänts i TV, nämligen Georg Rydbergs, Olof Palmes, Tage Danielssons och Cornelis Vreeswiijks. Skulle vi nu foga Englas begravning till den listan uppkommer frågan; ska varenda familj som förlorat ett barn under tragiska omständigheter få begravningen direktsänd? Om ja, måste barnet bli mördat eller räcker det med, låt oss säga en tragisk bussolycka? Kort sagt; var drar vi gränsen för när det mest privata blir av allmänintresse?
Den brutala sanningen är ju faktiskt att vi struntar i individen Engla. Englamordet är ju bara en i raden av snaskiga brottsfall vi fördjupar oss i för att raskt gå vidare till nästa. Innan Engla var det Arbogamorden och nu är det ”Skräckkällaren”. Vi vill veta vem, vi vill veta hur och vi kommer nog aldrig att förstå varför. Vi är inte intresserad av offren lika mycket som vi är av gärningsmännen. Det är nämligen i dessa avskyvärda individer vi kan spegla oss och le förnöjsamt åt vår egen förträfflighet.
PS: Även Drottningen har skrivit om detta.
Låt mig först undanröja alla missförstånd och säga att mordet på Engla var en oerhört tragisk händelse och att det inte blir mindre tragiskt av att om inte polisen varit sådana trähattar och knipit Eklund i tid så hade hon varit i livet. Jag förstår också hennes mor som gick ut i media för att få hjälp i sökandet efter henne. Det är fullt naturligt. Om någon ville tända ett ljus för henne för att få hem henne i säkerhet så har jag inget emot det, även om jag för egen del kan ifrågasätta den praktiska nyttan i det. Nu känns det som det börjar gå lite för långt dock.
Enligt den här artikeln vill nu familjen att Englas begravning direktsänds. Då känner jag att smaklöshetens gräns har passerats. Familjen upphör att vara en sörjande familj som vill minnas sin dotter och framstår istället som mediekåta och oförmögna att ge upp rampljuset. Vad blir nästa steg? Engladockor? Anders Eklund-piltavlor? En realityserie om Englas familjs väg genom sorgen? Min känsla blir att något, som GW skulle sagt ”inte står rätt till”. Om/när jag förlorar någon närstående, under vilka former det än må vara, så skulle jag inte vilja dela den sogen med hela svenska folket utan med mina närstående. Jag lever i förvissningen att de flesta skulle reagera på liknande sätt- Så inte här och det känns väldigt underligt.
Dessutom; eftersom man redan gjort det här till ett mediaspektakel, hur garanterar man Eklunds rätt till en opartisk rättegång. ”Men”, säger du kanske, ”han har ju erkänt. Karljäveln är en monster!” Det är möjligt, men även monster förtjänar faktiskt en rättvis rättegång. Man döms och frias faktiskt inte i polls på Aftonbladets hemsida. Ännu, kanske bör tilläggas.
Under min livstid kan jag bara minnas att fyra begravningar direktsänts i TV, nämligen Georg Rydbergs, Olof Palmes, Tage Danielssons och Cornelis Vreeswiijks. Skulle vi nu foga Englas begravning till den listan uppkommer frågan; ska varenda familj som förlorat ett barn under tragiska omständigheter få begravningen direktsänd? Om ja, måste barnet bli mördat eller räcker det med, låt oss säga en tragisk bussolycka? Kort sagt; var drar vi gränsen för när det mest privata blir av allmänintresse?
Den brutala sanningen är ju faktiskt att vi struntar i individen Engla. Englamordet är ju bara en i raden av snaskiga brottsfall vi fördjupar oss i för att raskt gå vidare till nästa. Innan Engla var det Arbogamorden och nu är det ”Skräckkällaren”. Vi vill veta vem, vi vill veta hur och vi kommer nog aldrig att förstå varför. Vi är inte intresserad av offren lika mycket som vi är av gärningsmännen. Det är nämligen i dessa avskyvärda individer vi kan spegla oss och le förnöjsamt åt vår egen förträfflighet.
PS: Även Drottningen har skrivit om detta.
2008-02-01
Jävla Januari- en epitaf
Såsom den tänkande mannens Gert Fylking jag framstår som, är det nu dags för mig att utropa ”Äntligen!”. Äntligen är den jävligaste av månader, januari, slut.
Jag har hatat januari så länge jag kan minnas. Helt onaturligt är det ju inte; vem kan älska en månad som innebär 20 timmars mörker, tom plånbok och oftast ett jävla väder. Det blir värre med åren och jag är numera tämligen övertygad om att om jag någonsin kommer att bryta ihop så kommer det ske under en aldeles överjävlig januari. Men nu är skiten slut och jag tänker inte ens tänka på att jag om jag lever en medelålder har 48 stycken jävla januari kvar.
Nu: festliga februari!
Jag har hatat januari så länge jag kan minnas. Helt onaturligt är det ju inte; vem kan älska en månad som innebär 20 timmars mörker, tom plånbok och oftast ett jävla väder. Det blir värre med åren och jag är numera tämligen övertygad om att om jag någonsin kommer att bryta ihop så kommer det ske under en aldeles överjävlig januari. Men nu är skiten slut och jag tänker inte ens tänka på att jag om jag lever en medelålder har 48 stycken jävla januari kvar.
Nu: festliga februari!
2008-01-16
Senaste nytt från Ankeborg!
Att Aftonbladets trovärdighet ligger någonstans mellan Svenskt Näringslivs julsagor och Kalle Ankas Pocket är ingen nyhet, men i denna artikel slår dock Musse Pigg-journalistiken nya rekord. Artikeln är ungefär den tvåtusenfemtioelfte i ordningen om försvunna Madeleine (jo det är tragiskt, men jag börjar tröttna nu. Dessutom stinker rapporteringen av MWWS) och handlar om en ”FBI-expert” som med hjälp av ”digital bildbehandling” tagit fram en bild på hur Madeleine der ut idag.
Hur har då denne tekniktrollkarl, denne verklighetens Gil Grissom gått tillväga? Jo han har tagit en existerande bild på Madeleine och sen har han bytt hårfärg på henne. Vi tar det en gång till så att det sjunker in: Han. Har. Bytt Hårfärg. På. Henne. Inget mer. Expertens digitala bildbehandling verkar med andra ord bestå av photoshoppande på vilken sextonårings nivå som helst. Och detta mästerverk var alltså på gårdagens LÖPSEDEL.
Tragiken/komiken/patetiken (välj själv) forsätter dock. Aftonbladet (eller snarate The Sun, som AB verkar ha snott artikeln av) har fått ett uttalande av, såvitt jag förstår, en före detta polis som inte har något med fallet att göra. Jag kan inte göra artikeln rättvisa, så den får tala för sig själv:
John Stalker, före detta vice polismästare i Manchester, säger till The People:
– Det är mycket bra att den här bilden tagits fram och jag tror att den kan vara till stor hjälp för den portugisiska polisen och allmänheten som letar efter Maddie.
– Det som gör bilden så realistisk är att man nästan kan se sorgen i hennes ansikte – smärtan över att ha varit borta från sin mamma och pappa i över åtta månader, säger Stalker.
Detta är obetalbart på grund av två saker: 1) Madeleine har EXAKT SAMMA ansiktsuttryck som på originalfotot. 2) Mannen heter John Stalker. Vad är det för ett jävla Kalle Anka-namn? Det är ungefär som att svenska polisens banrnpornografirotel skulle ledas av kommisarie Peder Rast. Nej, med sådana här namn får vi förlita oss på privatdetektiven Snook Arettpo. Förhoppningsvis hittar han den skyldige (kolla alla med efternamnet Crook eller Busén!) Slutligen kan då denna gärningsman ställas inför rätta, naturligtvis representerad av advokaten Lage Vrängare. Allt detta kommer naturligtvis att ni kunna läsa om här, i Aftonhoran eller Excessen. (ok, de sista var Arne snarare än Kalle Anka-namn).
Till dess,
Sure Gnällén
PS. Alla ni som väntar på någon 2007-lista får vänta ett tag till. Eller så väntar ni förgäves. Den som lever får se helt enkelt.
Hur har då denne tekniktrollkarl, denne verklighetens Gil Grissom gått tillväga? Jo han har tagit en existerande bild på Madeleine och sen har han bytt hårfärg på henne. Vi tar det en gång till så att det sjunker in: Han. Har. Bytt Hårfärg. På. Henne. Inget mer. Expertens digitala bildbehandling verkar med andra ord bestå av photoshoppande på vilken sextonårings nivå som helst. Och detta mästerverk var alltså på gårdagens LÖPSEDEL.
Tragiken/komiken/patetiken (välj själv) forsätter dock. Aftonbladet (eller snarate The Sun, som AB verkar ha snott artikeln av) har fått ett uttalande av, såvitt jag förstår, en före detta polis som inte har något med fallet att göra. Jag kan inte göra artikeln rättvisa, så den får tala för sig själv:
John Stalker, före detta vice polismästare i Manchester, säger till The People:
– Det är mycket bra att den här bilden tagits fram och jag tror att den kan vara till stor hjälp för den portugisiska polisen och allmänheten som letar efter Maddie.
– Det som gör bilden så realistisk är att man nästan kan se sorgen i hennes ansikte – smärtan över att ha varit borta från sin mamma och pappa i över åtta månader, säger Stalker.
Detta är obetalbart på grund av två saker: 1) Madeleine har EXAKT SAMMA ansiktsuttryck som på originalfotot. 2) Mannen heter John Stalker. Vad är det för ett jävla Kalle Anka-namn? Det är ungefär som att svenska polisens banrnpornografirotel skulle ledas av kommisarie Peder Rast. Nej, med sådana här namn får vi förlita oss på privatdetektiven Snook Arettpo. Förhoppningsvis hittar han den skyldige (kolla alla med efternamnet Crook eller Busén!) Slutligen kan då denna gärningsman ställas inför rätta, naturligtvis representerad av advokaten Lage Vrängare. Allt detta kommer naturligtvis att ni kunna läsa om här, i Aftonhoran eller Excessen. (ok, de sista var Arne snarare än Kalle Anka-namn).
Till dess,
Sure Gnällén
PS. Alla ni som väntar på någon 2007-lista får vänta ett tag till. Eller så väntar ni förgäves. Den som lever får se helt enkelt.
2007-12-28
Samma mamma?
Jag snor en sida ur Manges playbook med följande observation:
Brommapojkarnas klubbmärke
Det östtyska kommunistpartiets emblem
Ni får dra era egna slutsatser.
Brommapojkarnas klubbmärke
Det östtyska kommunistpartiets emblemNi får dra era egna slutsatser.
2007-12-24
God Jul!
Min julklapp till er blir ett klipp med Peter Green, frontfigur och grundare av bandet Fleetwood Mac. Många känner nog igen Fleetwood Mac som bandet bakom radiopoppiga låtar som "Dreams", men faktum är att de bildades redan 1967 som ett bluesband. Fontfigurer var varken Mick Fleetwood eller John Mcvie utan just Green och Jeremy Spencer. Tilsammans gjorde de fyra fantastiska skivor innan Peter Green, efter en LSD-tripp i München 1970, beslöt sig för att alla materiella egendomar var av ondo och, efter att ha spelat in den briljanta "The Green Manalishi", lämnade han bandet. Ett år senare så gick Spencer in i en bokhandel i Los Angeles. Där träffade han en medlem i sekten The Children of God. Han lämnade bandet och gick med i sekten, en sekt han fortfarande är medlem i.
Men detta är flera år innan det. Under en konsert bryter Danny Kirkawan av en sträng och Peter Green kör solonumret "The world keep on turning" från Fleetwood Macs självbetitlade debut. Lyssna, njot och ha en riktigt god jul!
2007-12-16
Årets julklapp
Årets julklapp är ingen GPS utan denna lilla godbit.
Det är alltså en s.k Distillers Edition av min favoritwhisky Lagavulin som fått mogna sista året på sherryfat av typen Pedro Ximénez. Jag har dock inte provsmakat den än. Kanske blir det en "samlarwhisky", dvs en whisky som får stå orörd (eller iaf nästan orörd) i mitt skåp.
Det är alltså en s.k Distillers Edition av min favoritwhisky Lagavulin som fått mogna sista året på sherryfat av typen Pedro Ximénez. Jag har dock inte provsmakat den än. Kanske blir det en "samlarwhisky", dvs en whisky som får stå orörd (eller iaf nästan orörd) i mitt skåp.
2007-12-11
Elitism light
Ibland brukar jag gå in på sajten Nittonde Stolen (och lika ofta brukar jag svära över det faktum att jag inte kom på namnet först). Som namnet kanske antyder, så är det en sida som handlar om litteratur och ibland kan den vara riktigt intressant. Följande inlägg fick mig dock att höja på ögonbrynen. Texten är skriven av Inanna, ”en av nätets vassaste pennor” (för att det låter bättre än ”ett av nätets mest ergonomiska tangentbord”) och handlar om varför Joyce Carol Oates inte ska få nobelpriset. Anledningen är att Oates då skulle bli ”folklig”, vilket skulle göra att skribenten skulle tappa sitt försprång gentemot ”pöbeln”. Jag har två invändningar mot detta.
För det första; att kokettera med att man läser Oates känns ungefär lika fräscht som att kokettera med att man äter sushi. Det kanske var hippt 1991, men knappast 2007. Oates torde, tilsammans med Philip Roth och nyligen bortgångne Norman Mailer, vara en av de mest välkända och –lästa amerikanska författarna. Hon har haft en bok med i Oprah Winfreys bokklubb - vilket automatiskt renderar en miljonpublik – och hennes böcker recenseras regelmässigt i såväl press som i SVT:s morgonprogram (som inte är Babel direkt). Så när skribenten tror att hon är bättre än ”Medelsvensson” så är hon inte elitist, utan en medelsvensson som tror att hon är en elitist.
För det andra; själva idén med att skriva folk på näsan med sin ”goda smak” känns väldigt 1993. (En tanke slår mig just. Kan det vara en gammal text som legat i byrån/på hårddisken i 10-15 år och som nu plockats fram?) På det glada 1990-talet var det nämligen oerhört tufft att vara först med obskyr musik/litteratur/film. För er som minns ZTV-programmet ”Tryck till” minns kanske en brådmogen Fredrik Strage som nonchalant konstaterade att ”den här låten hörde jag på en klubb i Bryssel redan för ett år sedan”. 1990-talet gick inte ut på att guida andra till bra kultur, utan att spotta på dem som inte redan hittat den. Som tur är har ju Strage lämnat 1990-talet bakom sig och blivit just en guide till bra och annorlunda kulturyttringar. Därför är det beklämmande när andra, 2007, försöker återuppliva den andan. Litteratur ska ju, som klyschan säger, bygga broar mellan människor. När Pamuk fick förra årets litteraturpris blev jag glad, inte för att jag hade upptäckt honom tio år innan han fick pris, utan för att fler människor nu fick ta del av hans författarskap. Något annat vore en sann litteraturvän helt främmande.
Någonstans kan jag dock förstå känslan av att vara ensam om ”sin” författare. Därför vill jag avsluta med ett tips. Cormac McCarthy är en författare som inte varit med hos Oprah Winfrey, inte blivit översatt och som är en kritikergunstling i USA. Läs honom! Fast skynda er! Den 15 februari har filmen som bygger på hans roman ”No country for old men” Sverigepremiär och då kanske han också blir folklig…
För det första; att kokettera med att man läser Oates känns ungefär lika fräscht som att kokettera med att man äter sushi. Det kanske var hippt 1991, men knappast 2007. Oates torde, tilsammans med Philip Roth och nyligen bortgångne Norman Mailer, vara en av de mest välkända och –lästa amerikanska författarna. Hon har haft en bok med i Oprah Winfreys bokklubb - vilket automatiskt renderar en miljonpublik – och hennes böcker recenseras regelmässigt i såväl press som i SVT:s morgonprogram (som inte är Babel direkt). Så när skribenten tror att hon är bättre än ”Medelsvensson” så är hon inte elitist, utan en medelsvensson som tror att hon är en elitist.
För det andra; själva idén med att skriva folk på näsan med sin ”goda smak” känns väldigt 1993. (En tanke slår mig just. Kan det vara en gammal text som legat i byrån/på hårddisken i 10-15 år och som nu plockats fram?) På det glada 1990-talet var det nämligen oerhört tufft att vara först med obskyr musik/litteratur/film. För er som minns ZTV-programmet ”Tryck till” minns kanske en brådmogen Fredrik Strage som nonchalant konstaterade att ”den här låten hörde jag på en klubb i Bryssel redan för ett år sedan”. 1990-talet gick inte ut på att guida andra till bra kultur, utan att spotta på dem som inte redan hittat den. Som tur är har ju Strage lämnat 1990-talet bakom sig och blivit just en guide till bra och annorlunda kulturyttringar. Därför är det beklämmande när andra, 2007, försöker återuppliva den andan. Litteratur ska ju, som klyschan säger, bygga broar mellan människor. När Pamuk fick förra årets litteraturpris blev jag glad, inte för att jag hade upptäckt honom tio år innan han fick pris, utan för att fler människor nu fick ta del av hans författarskap. Något annat vore en sann litteraturvän helt främmande.
Någonstans kan jag dock förstå känslan av att vara ensam om ”sin” författare. Därför vill jag avsluta med ett tips. Cormac McCarthy är en författare som inte varit med hos Oprah Winfrey, inte blivit översatt och som är en kritikergunstling i USA. Läs honom! Fast skynda er! Den 15 februari har filmen som bygger på hans roman ”No country for old men” Sverigepremiär och då kanske han också blir folklig…
2007-12-08
2007-12-01
Vita Huset och jag.
Så var det mastodontprojektet avklarat! Jag har haft serien ”Vita Huset” på DVD ända sen SVT började schabbla bort sändningstiderna för denna serie (bland annat visades en säsong på SVT 24 (!)) men har dragit mig att börja kolla igenom den för att jag var rädd för att jag skulle fastna så pass att jag ville se igenom serien i ett sträck, något som skulle ta en hel del tid.
Så, i början av gråkalla oktober, fick jag lust att kolla på serien. ”En säsong kan man ju alltid kolla på”, tänkte jag. ”Man behöver ju inte se hela serien i ett sträck, utan kan se några avsnitt då och då”. Så blev det förstås inte. Nu, nästan två månader senare, har jag gått igenom samtliga sju säsonger på hela 155 avsnitt fördelade på 42 DVD:er.
Hur är då serien? Låt mig först säga att serien som helhet är en av de bästa serierna som visats. De två fösta säsongerna däremot, de är fantastiska, med finalen av säsong två, ”Two Cathedrals”, som den absoluta höjdpunkten, kanske av vad som visats på TV. Säsong tre och fyra är riktigt bra de med, även om allt efter Two Cathedrals känns som ett litet nedköp. När huvudförfattaren Aaron Sorkin efter fyra säsonger hoppar av serien så tappar den ganska markant i kvalitet (även om det i detta fall betyder att serien går från ”överjävlig” till ”sevärd”), men detta märks mest i säsong fem, då de två avslutande säsongerna är riktigt underhållande. Så sammanfattningsvis; De två första säsongerna måste alla se, de fyra första bör man se, och när ni gjort det kan ni lika gärna se de tre avslutande.
Karaktrerna då? Vilken är min favoritkaraktär? Är det den karismatiske president Josiah Bartlett, spelad av Martin Sheen? Är det kanske den snygga och smarte talskrivaren Sam Seaborn, spelad av Sam Seaborn? Är det kanske till och med den smarte kungamakaren Josh Lyman, de rappa replikernas mästare, spelad av den relativt okände Bradley Whitford? Nej, favoriten är nog John Spencers porträtt av stabschefen och den grå eminensen Leo McGarry. För mig är han ensemblens nav, och när hans roll minskar blir också serien lite tristare. Att serien upphörde strax efter John Spencers död känns naturligt. Jag önskar även att jag kunde säga att Leo McGarry var den karaktär jag identifierade mig mest med. Istället är det (förstås) dem buttre, obstinate gnällspiken Toby Ziegler, kommunikationschefen som spelas av Richard Schiff och som avslutning bjuder jag på ett Toby-citat, sagt efter en jobbig dag på jobbet; ”There’s literally no one in the world I don’t hate right now.”
Det var det om detta. Idag fyller jag förresten trettiotre härliga. Bring on the adulations!
Så, i början av gråkalla oktober, fick jag lust att kolla på serien. ”En säsong kan man ju alltid kolla på”, tänkte jag. ”Man behöver ju inte se hela serien i ett sträck, utan kan se några avsnitt då och då”. Så blev det förstås inte. Nu, nästan två månader senare, har jag gått igenom samtliga sju säsonger på hela 155 avsnitt fördelade på 42 DVD:er.
Hur är då serien? Låt mig först säga att serien som helhet är en av de bästa serierna som visats. De två fösta säsongerna däremot, de är fantastiska, med finalen av säsong två, ”Two Cathedrals”, som den absoluta höjdpunkten, kanske av vad som visats på TV. Säsong tre och fyra är riktigt bra de med, även om allt efter Two Cathedrals känns som ett litet nedköp. När huvudförfattaren Aaron Sorkin efter fyra säsonger hoppar av serien så tappar den ganska markant i kvalitet (även om det i detta fall betyder att serien går från ”överjävlig” till ”sevärd”), men detta märks mest i säsong fem, då de två avslutande säsongerna är riktigt underhållande. Så sammanfattningsvis; De två första säsongerna måste alla se, de fyra första bör man se, och när ni gjort det kan ni lika gärna se de tre avslutande.
Karaktrerna då? Vilken är min favoritkaraktär? Är det den karismatiske president Josiah Bartlett, spelad av Martin Sheen? Är det kanske den snygga och smarte talskrivaren Sam Seaborn, spelad av Sam Seaborn? Är det kanske till och med den smarte kungamakaren Josh Lyman, de rappa replikernas mästare, spelad av den relativt okände Bradley Whitford? Nej, favoriten är nog John Spencers porträtt av stabschefen och den grå eminensen Leo McGarry. För mig är han ensemblens nav, och när hans roll minskar blir också serien lite tristare. Att serien upphörde strax efter John Spencers död känns naturligt. Jag önskar även att jag kunde säga att Leo McGarry var den karaktär jag identifierade mig mest med. Istället är det (förstås) dem buttre, obstinate gnällspiken Toby Ziegler, kommunikationschefen som spelas av Richard Schiff och som avslutning bjuder jag på ett Toby-citat, sagt efter en jobbig dag på jobbet; ”There’s literally no one in the world I don’t hate right now.”
Det var det om detta. Idag fyller jag förresten trettiotre härliga. Bring on the adulations!
2007-11-21
Höstens gnälligaste lista
Det var ett bra tag sen jag bloggade nu och det finns väl ett par anledningar till det (bland annat maratonsessioner med ”Vita Huset” på DVD) men de främsta anledningarna är nog följande två:
1. Det är november.
2. Förra månaden var det oktober.
Så är det nämligen; den här årstiden gör att man knappt ens orkar klaga. Positivitetstrenden hoppade jag aldrig på, och precis som jag förutsåg ser man inte många inlägg om vad härligt det är med snöglopp och 20 timmars mörker.
Detta innebär förstås inte att jag slutat irritera mig på saker och ting. Tvärtom. Efter drygt en månad av allehanda stolligheter så kommer nu:
CHRISTIAN SCHREMSERS ICKE-KRONOLOGISKA 
-LISTA
1. Folk som blir upprörda över att en dömd mördare får läsa till läkare.
I Sverige slår vi gärna oss själva för bröstet och talar om vilka vidsynta människor vi är. Pinsamt då att när det kommer fram att en dömd mördare läser till läkare och vid avtjänat straff dessutom kan jobba som detta, visar det sig att svensken är lika inskränkt som vilken fundamentalist som helst. Senast i raden avhängare till gammaltestamentlig moralism är Anders Milton, s-regeringens nationella psykatrisamordnare. Vad hände med rehabliteringstanken? Eftersom den tydligen inte gäller för alla, varför inte bara införa skampåle, spöstraff och "öga för öga"-tänkande rakt över hela skalan? Det blir både billigare och mindre knussel.
2. Schenströmaffären.
Jo, jag är medveten om att Ulrica Schenström är moderat och jag som vänsterman borde ha deltagit i drevet. Men jag såg, och ser fortfarande inte, problemet. Så hon gick ut och tog ett glas vin efter jobbet. Är detta så upprörande i dessa tider, när i princip alla har drabbats av någon slags kollektiv after work-psykos? Var det att hon gick ut med en journalist som var skandalen? Någon får gärna förklara det för mig, för jag begriper det ärligt talat inte.
Mona Sahlin gick förstås ut och sa att det hela var upprörande (eller något i den stilen) vilket i och för sig är hennes yrke. Men har man den så kallade Tobleroneaffären (som faktiskt handlade om tusentals kronor i obetalda räkningar och inte två Toblerone som alla tycks tro nuförtiden) så kanske man ska tala tyst om sånt här. Av medkänsla om inte annat. Hon hade bergis kunna ta ännu större politiska poänger genom att säga ”Jag vet hur det känns, att vara jagat villebråd. Därför tycker jag att vi ger henne tid att förklara sig”.
3. Kents nya skiva.
Den har säkert sina poänger. Men sluta genast upp med att kalla den nyskapande. Kent 2007 låter som Mobile Homes 1992, som i sin tur lät som Depeche Mode 1985. E-Type framstår ju som avantgarde i jämförelse med denna syntsmet. (Och nej, jag gillar INTE E-Type. Heller)
4. Bloggar som ”litterära projekt”.
Jag vet inte om Alex Schulman var först. Men efter hans försök att lura i folk att hans blogg inte var något annat än en fiktion så har det genererat en myriad av efterföljare: ”Nej, min bloggjag är inte JAG, utan en fiktiv karaktär”. Så här är det; ”På spaning efter den tid som flytt” var ett litterärt projekt. ”American Underworld”-trilogin är ett litterärt projekt. Din blogg är inte ett litterärt projekt. Den är, i bästa fall läsvärd, plats, där du kan uttrycka dina tankar och åsikter. Om du plötsligt för dig att skapa en ”bloggkaraktär” och behöver få utlopp för dina litterära ambitioner på blogger.com (eller liknande) så är risken jävligt stor att den enda fiktionen i sammanhanget är din litterära talang.
5. VLT:s rapportering om Norman Mailers död.
Nej, jag talar inte i egen sak här. Jag skiter i om självaste Robert Okpu hade skrivit hyllningsartikeln, men en sådan borde VLT ha bemödat sig att skriva när en av vår tids största författare går ur tiden. Ett TT-spektra-telegram på familjesidan är INTE en adekvat bevakning av detta. Som jämförelse så hade Dagens Nyheter artiklar om Mailer i TRE dagar. Men visst, VLT är en liten tidning och huvuddelen av resurserna måste naturligtvis läggas på SPÅN-bilagan och världsnyheter såsom Bert-supersnarkaren. Om någon sen undrar varför folk blir dummare och dummare – nu har ni svaret.
Sädär. Fem saker jag irriterat mig på den senaste månaden alltså. Jag har säkert glömt någonting, men misströsta inte. Det kommer hela tiden nya, idiotiska saker att bli arg på. Till dess, ha det bra!
1. Det är november.
2. Förra månaden var det oktober.
Så är det nämligen; den här årstiden gör att man knappt ens orkar klaga. Positivitetstrenden hoppade jag aldrig på, och precis som jag förutsåg ser man inte många inlägg om vad härligt det är med snöglopp och 20 timmars mörker.
Detta innebär förstås inte att jag slutat irritera mig på saker och ting. Tvärtom. Efter drygt en månad av allehanda stolligheter så kommer nu:
1. Folk som blir upprörda över att en dömd mördare får läsa till läkare.
I Sverige slår vi gärna oss själva för bröstet och talar om vilka vidsynta människor vi är. Pinsamt då att när det kommer fram att en dömd mördare läser till läkare och vid avtjänat straff dessutom kan jobba som detta, visar det sig att svensken är lika inskränkt som vilken fundamentalist som helst. Senast i raden avhängare till gammaltestamentlig moralism är Anders Milton, s-regeringens nationella psykatrisamordnare. Vad hände med rehabliteringstanken? Eftersom den tydligen inte gäller för alla, varför inte bara införa skampåle, spöstraff och "öga för öga"-tänkande rakt över hela skalan? Det blir både billigare och mindre knussel.
2. Schenströmaffären.
Jo, jag är medveten om att Ulrica Schenström är moderat och jag som vänsterman borde ha deltagit i drevet. Men jag såg, och ser fortfarande inte, problemet. Så hon gick ut och tog ett glas vin efter jobbet. Är detta så upprörande i dessa tider, när i princip alla har drabbats av någon slags kollektiv after work-psykos? Var det att hon gick ut med en journalist som var skandalen? Någon får gärna förklara det för mig, för jag begriper det ärligt talat inte.
Mona Sahlin gick förstås ut och sa att det hela var upprörande (eller något i den stilen) vilket i och för sig är hennes yrke. Men har man den så kallade Tobleroneaffären (som faktiskt handlade om tusentals kronor i obetalda räkningar och inte två Toblerone som alla tycks tro nuförtiden) så kanske man ska tala tyst om sånt här. Av medkänsla om inte annat. Hon hade bergis kunna ta ännu större politiska poänger genom att säga ”Jag vet hur det känns, att vara jagat villebråd. Därför tycker jag att vi ger henne tid att förklara sig”.
3. Kents nya skiva.
Den har säkert sina poänger. Men sluta genast upp med att kalla den nyskapande. Kent 2007 låter som Mobile Homes 1992, som i sin tur lät som Depeche Mode 1985. E-Type framstår ju som avantgarde i jämförelse med denna syntsmet. (Och nej, jag gillar INTE E-Type. Heller)
4. Bloggar som ”litterära projekt”.
Jag vet inte om Alex Schulman var först. Men efter hans försök att lura i folk att hans blogg inte var något annat än en fiktion så har det genererat en myriad av efterföljare: ”Nej, min bloggjag är inte JAG, utan en fiktiv karaktär”. Så här är det; ”På spaning efter den tid som flytt” var ett litterärt projekt. ”American Underworld”-trilogin är ett litterärt projekt. Din blogg är inte ett litterärt projekt. Den är, i bästa fall läsvärd, plats, där du kan uttrycka dina tankar och åsikter. Om du plötsligt för dig att skapa en ”bloggkaraktär” och behöver få utlopp för dina litterära ambitioner på blogger.com (eller liknande) så är risken jävligt stor att den enda fiktionen i sammanhanget är din litterära talang.
5. VLT:s rapportering om Norman Mailers död.
Nej, jag talar inte i egen sak här. Jag skiter i om självaste Robert Okpu hade skrivit hyllningsartikeln, men en sådan borde VLT ha bemödat sig att skriva när en av vår tids största författare går ur tiden. Ett TT-spektra-telegram på familjesidan är INTE en adekvat bevakning av detta. Som jämförelse så hade Dagens Nyheter artiklar om Mailer i TRE dagar. Men visst, VLT är en liten tidning och huvuddelen av resurserna måste naturligtvis läggas på SPÅN-bilagan och världsnyheter såsom Bert-supersnarkaren. Om någon sen undrar varför folk blir dummare och dummare – nu har ni svaret.
Sädär. Fem saker jag irriterat mig på den senaste månaden alltså. Jag har säkert glömt någonting, men misströsta inte. Det kommer hela tiden nya, idiotiska saker att bli arg på. Till dess, ha det bra!
2007-11-11
Norman Mailer är död
När jag får detta besked är jag dyngrak på whisky och Amaretto. Som i en Mailerroman. Det skule han ha gillat.
På Aftobladets förstasida finns inte vår tids störste författares död ens nämnd. Det beror förstås ¨på att de är horor hela bunten. Norman skulle hållt med mig.
Synd att du aldrig fick Nobelpriset i litteratur. Det hade du varit värd. Tack som fan för alla läsupplevelser du gett mig. Nu tar jag en stund (inte em rök, det har jag slutat med) på min balkong och sörjer det sista litterära geniet.
På Aftobladets förstasida finns inte vår tids störste författares död ens nämnd. Det beror förstås ¨på att de är horor hela bunten. Norman skulle hållt med mig.
Synd att du aldrig fick Nobelpriset i litteratur. Det hade du varit värd. Tack som fan för alla läsupplevelser du gett mig. Nu tar jag en stund (inte em rök, det har jag slutat med) på min balkong och sörjer det sista litterära geniet.
2007-10-11
Sommarens serieläsning
För några månader sedan så skrev jag om Åsa Linderborgs bok ”Mig äger ingen”. Nu tänkte jag sent omsider komma med lite snabbrecensioner av de serier jag läste i somras.
Mickey Mouse av Floyd Gottfredson: De flesta svenskar kan nog nämna en Disneytecknare, nämligen Carl Barks. I USA är Floyd Gottfredson nog lika känd. Han tecknade dagsstripserien”Mickey Mouse” i hela 45 år, 1930-1975, och då Musse är populärare än Kalle Anka i USA så är Gottfredson en lika känd serieskapare som Barks. På svenska har det inte varit helt lätt att få tag på gamla Musse-serier utan man har fått hålla sig till de gamla ”Jag-böckerna”. Dock så kom det en bok tillägnad Gottfredson i Hall of Fame-serien i våras. Denna bok har jag, tilsammans med böckerna ”Musse Pigg-gamla goda årgångar”, ”Stora Musse Pigg-boken” samt ”Jag, Långben” läst och det täcker in en hyfsat stor del av Gottfredsons tidiga produktion samt en liten del av hans sena 40-talsproduktion. Slutomdömet blir att Gottfredsons 30-talsserier är de bästa Musse-serier man kan läsa medan hans efterkrigsserier (i alla fall de jag läste) inte håller lika hög klass. Så hitta böckerna ”Jag, Långben” och ”Gamla, goda årgångar” och läs!
Musse Piggs Bästa: Denna läste jag också i samband med Mussemanin. Den inneåller serier av flera serieskapare. Bokens pärla är (förstås) Gotfredsons ”Kungens dubbelgångare” från 1937-38, men även Scarpas ”Deltadimensionen” från 1954 är väl värd en genomläsning. Som tur är utgör dessa två serier 175 av bokens 256 sidor, för resten av serierna är inte mer än utfyllnad.
Kapten Stofil av Joakim Lindengren: När det andra samlingsalbumet med Kapten Stofil-serier kom ut så beslöt jag att kolla upp denna serie som jag länge funderat på att kolla upp men som jag bara läst ett äventyr av, då det publicerades i DN för några år sedan. Två album i följd kanske var lite väl mycket, men denna fantastiska kombination av kverulans, bakåtsträvande och hommage till Silver Age-Stålmannen tilltalar mig ändå skarpt. Lindengren har utvecklats otroligt (och utvecklas otroligt under seriens gång) sedan de gamla SSB&RDF-serier jag läste i Pyton. Rekommenderas om man älskade Stålmannen innan 1986 och/eller är en kverulant surgubbe. Om man är jag, m.a.o.
Camelot 3000 av Mike W. Barr och Brian Bolland: Visst har jag läst den förut, men aldrig på engelska. Så när jag fick syn på albumet på tradera så köpte jag det givetvis. För er som inte vet vad det är för en serie så handlar den om Kung Arthurs återkomst i framtiden. Det låter kanske inte så spännande, men Barr och Bolland lyckas faktiskt berätta en riktigt underhållande historia. De svenska översätnningar jag läst har elt utelämnat Arthurs högtravande, Olde English-doftande, språk och det gav serien en ytterligare dimension. En helt ok, om än inte någon omvälvande serie. Den var dock den första maxiserie med originalkaraktärer som publicerats av något av de stora förlagen, så den har ett historiskt intresse.
The Life and death of Captain Marvel av Jim Starlin: Detta är egentligen två samlingar ihopslagen till en. Den fösta delen består av de avsnitt av tidningen Captain Marvel som Starlin skrev och tecknade. Det är ”cosmic action” av den typ som Jack Kirby gjorde så mycket bättre, men med en 70-talstvist. Inget att springa benen av sig för alltså. Den andra delen består dock av Marvels första serieroman ”The Death of Captain Marvel”. Från 1982 också skriven och tecknad av Starlin.Det är en betydligt bättre serie, mest för att den inte försöker vara ”kosmisk” utan tvärt om väldigt mänsklig. Det handlar om Captain Marvels kamp mot cancern och hur hans vänner (och fiender) reagerar på detta. Köp boken, skumma första delen och läs sedan den andra.
Squadron Supreme av Mark Gruenwald: Känd som den första dekonstruktionalistiska superhjälteserien, alltså en föregångare till serier som Watchmen och Dark Knight Returns. Det är kanske lite att ta i. Visserligen ställer den frågor om ont och gott och undersöker genren som sådan, men någon Watchmen är det inte. Trots att Gruenwald ställer intressanta frågor så ger han enkla svar på dem. Dock en helt ok serie.
Buddy Bradley av Peter Bagge: Under större delen av 1990-talet hörde jag talas om Peter Bagges ”HATE!”, men eftersom jag ville läsa serien från början så kollade jag aldrig upp den. Nu finns den dock samlad i två volymer, plus serien ”The Bradleys” från Bagges tidigare ”Neat Stuff”. Efter att ha läst ”The Bradleys ” var jag föga imponerad. Den är en habil serie om en rätt störd familj, som dock kändes ganska överdriven. Så det var med låga förväntingar jag börjaede läsa HATE!-samlingarna. Det visade sig att jag hade dömt ut Bagge för snabbt. De två volymerna, "Buddy does Seattle" samt "Buddy does Jersey", som samlar samtliga trettio nummer av HATE! är briljanta. Som född på 70-talet så känner man igen sig i en hel del Buddy flyttar till en annan stad ungefär samtidigt och flyttar tillbaks vid ungefär samma tidpunkt som jag gjorde det och även fast mitt liv inte var lika extremt som Buddys (för det är ingens liv) så nickar jag ofta igenkännande åt en del situationer. För alla de som vill veta alt. återuppleva hur det var att vara tjugonånting på 1990-talet så rekommenderas de bägge böckerna varmt. Detta är också Martin Kellermans favoritserie och alla de som vill läsa en mer cerebral variant av Rocky så rekommenderas de också. Läs också The Bradleys för en bra bakgrund. Du komer att bli besviken på den, men många personer återkommer i HATE!-serierna och ger dem extra kött på benen.
*
Nu över till någonting annat. Idag delas ju Nobelpriset i litteratur ut. Jag lyckades faktiskt pricka in Pamuk förra året så här kommer mina tips för i år. Jag tror på Philip Roth eller Joyce Carol Oates. Fast om jag får bestämma så är det dags att Mailer får det.
Mickey Mouse av Floyd Gottfredson: De flesta svenskar kan nog nämna en Disneytecknare, nämligen Carl Barks. I USA är Floyd Gottfredson nog lika känd. Han tecknade dagsstripserien”Mickey Mouse” i hela 45 år, 1930-1975, och då Musse är populärare än Kalle Anka i USA så är Gottfredson en lika känd serieskapare som Barks. På svenska har det inte varit helt lätt att få tag på gamla Musse-serier utan man har fått hålla sig till de gamla ”Jag-böckerna”. Dock så kom det en bok tillägnad Gottfredson i Hall of Fame-serien i våras. Denna bok har jag, tilsammans med böckerna ”Musse Pigg-gamla goda årgångar”, ”Stora Musse Pigg-boken” samt ”Jag, Långben” läst och det täcker in en hyfsat stor del av Gottfredsons tidiga produktion samt en liten del av hans sena 40-talsproduktion. Slutomdömet blir att Gottfredsons 30-talsserier är de bästa Musse-serier man kan läsa medan hans efterkrigsserier (i alla fall de jag läste) inte håller lika hög klass. Så hitta böckerna ”Jag, Långben” och ”Gamla, goda årgångar” och läs!
Musse Piggs Bästa: Denna läste jag också i samband med Mussemanin. Den inneåller serier av flera serieskapare. Bokens pärla är (förstås) Gotfredsons ”Kungens dubbelgångare” från 1937-38, men även Scarpas ”Deltadimensionen” från 1954 är väl värd en genomläsning. Som tur är utgör dessa två serier 175 av bokens 256 sidor, för resten av serierna är inte mer än utfyllnad.
Kapten Stofil av Joakim Lindengren: När det andra samlingsalbumet med Kapten Stofil-serier kom ut så beslöt jag att kolla upp denna serie som jag länge funderat på att kolla upp men som jag bara läst ett äventyr av, då det publicerades i DN för några år sedan. Två album i följd kanske var lite väl mycket, men denna fantastiska kombination av kverulans, bakåtsträvande och hommage till Silver Age-Stålmannen tilltalar mig ändå skarpt. Lindengren har utvecklats otroligt (och utvecklas otroligt under seriens gång) sedan de gamla SSB&RDF-serier jag läste i Pyton. Rekommenderas om man älskade Stålmannen innan 1986 och/eller är en kverulant surgubbe. Om man är jag, m.a.o.
Camelot 3000 av Mike W. Barr och Brian Bolland: Visst har jag läst den förut, men aldrig på engelska. Så när jag fick syn på albumet på tradera så köpte jag det givetvis. För er som inte vet vad det är för en serie så handlar den om Kung Arthurs återkomst i framtiden. Det låter kanske inte så spännande, men Barr och Bolland lyckas faktiskt berätta en riktigt underhållande historia. De svenska översätnningar jag läst har elt utelämnat Arthurs högtravande, Olde English-doftande, språk och det gav serien en ytterligare dimension. En helt ok, om än inte någon omvälvande serie. Den var dock den första maxiserie med originalkaraktärer som publicerats av något av de stora förlagen, så den har ett historiskt intresse.
The Life and death of Captain Marvel av Jim Starlin: Detta är egentligen två samlingar ihopslagen till en. Den fösta delen består av de avsnitt av tidningen Captain Marvel som Starlin skrev och tecknade. Det är ”cosmic action” av den typ som Jack Kirby gjorde så mycket bättre, men med en 70-talstvist. Inget att springa benen av sig för alltså. Den andra delen består dock av Marvels första serieroman ”The Death of Captain Marvel”. Från 1982 också skriven och tecknad av Starlin.Det är en betydligt bättre serie, mest för att den inte försöker vara ”kosmisk” utan tvärt om väldigt mänsklig. Det handlar om Captain Marvels kamp mot cancern och hur hans vänner (och fiender) reagerar på detta. Köp boken, skumma första delen och läs sedan den andra.
Squadron Supreme av Mark Gruenwald: Känd som den första dekonstruktionalistiska superhjälteserien, alltså en föregångare till serier som Watchmen och Dark Knight Returns. Det är kanske lite att ta i. Visserligen ställer den frågor om ont och gott och undersöker genren som sådan, men någon Watchmen är det inte. Trots att Gruenwald ställer intressanta frågor så ger han enkla svar på dem. Dock en helt ok serie.
Buddy Bradley av Peter Bagge: Under större delen av 1990-talet hörde jag talas om Peter Bagges ”HATE!”, men eftersom jag ville läsa serien från början så kollade jag aldrig upp den. Nu finns den dock samlad i två volymer, plus serien ”The Bradleys” från Bagges tidigare ”Neat Stuff”. Efter att ha läst ”The Bradleys ” var jag föga imponerad. Den är en habil serie om en rätt störd familj, som dock kändes ganska överdriven. Så det var med låga förväntingar jag börjaede läsa HATE!-samlingarna. Det visade sig att jag hade dömt ut Bagge för snabbt. De två volymerna, "Buddy does Seattle" samt "Buddy does Jersey", som samlar samtliga trettio nummer av HATE! är briljanta. Som född på 70-talet så känner man igen sig i en hel del Buddy flyttar till en annan stad ungefär samtidigt och flyttar tillbaks vid ungefär samma tidpunkt som jag gjorde det och även fast mitt liv inte var lika extremt som Buddys (för det är ingens liv) så nickar jag ofta igenkännande åt en del situationer. För alla de som vill veta alt. återuppleva hur det var att vara tjugonånting på 1990-talet så rekommenderas de bägge böckerna varmt. Detta är också Martin Kellermans favoritserie och alla de som vill läsa en mer cerebral variant av Rocky så rekommenderas de också. Läs också The Bradleys för en bra bakgrund. Du komer att bli besviken på den, men många personer återkommer i HATE!-serierna och ger dem extra kött på benen.
Nu över till någonting annat. Idag delas ju Nobelpriset i litteratur ut. Jag lyckades faktiskt pricka in Pamuk förra året så här kommer mina tips för i år. Jag tror på Philip Roth eller Joyce Carol Oates. Fast om jag får bestämma så är det dags att Mailer får det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
