Brommapojkarnas klubbmärke
Det östtyska kommunistpartiets emblemNi får dra era egna slutsatser.
2007-12-28
Samma mamma?
Jag snor en sida ur Manges playbook med följande observation:
Brommapojkarnas klubbmärke
Det östtyska kommunistpartiets emblem
Ni får dra era egna slutsatser.
Brommapojkarnas klubbmärkeDet östtyska kommunistpartiets emblemNi får dra era egna slutsatser.
2007-12-24
God Jul!
Min julklapp till er blir ett klipp med Peter Green, frontfigur och grundare av bandet Fleetwood Mac. Många känner nog igen Fleetwood Mac som bandet bakom radiopoppiga låtar som "Dreams", men faktum är att de bildades redan 1967 som ett bluesband. Fontfigurer var varken Mick Fleetwood eller John Mcvie utan just Green och Jeremy Spencer. Tilsammans gjorde de fyra fantastiska skivor innan Peter Green, efter en LSD-tripp i München 1970, beslöt sig för att alla materiella egendomar var av ondo och, efter att ha spelat in den briljanta "The Green Manalishi", lämnade han bandet. Ett år senare så gick Spencer in i en bokhandel i Los Angeles. Där träffade han en medlem i sekten The Children of God. Han lämnade bandet och gick med i sekten, en sekt han fortfarande är medlem i.
Men detta är flera år innan det. Under en konsert bryter Danny Kirkawan av en sträng och Peter Green kör solonumret "The world keep on turning" från Fleetwood Macs självbetitlade debut. Lyssna, njot och ha en riktigt god jul!
2007-12-16
Årets julklapp
Årets julklapp är ingen GPS utan denna lilla godbit.
Det är alltså en s.k Distillers Edition av min favoritwhisky Lagavulin som fått mogna sista året på sherryfat av typen Pedro Ximénez. Jag har dock inte provsmakat den än. Kanske blir det en "samlarwhisky", dvs en whisky som får stå orörd (eller iaf nästan orörd) i mitt skåp.
Det är alltså en s.k Distillers Edition av min favoritwhisky Lagavulin som fått mogna sista året på sherryfat av typen Pedro Ximénez. Jag har dock inte provsmakat den än. Kanske blir det en "samlarwhisky", dvs en whisky som får stå orörd (eller iaf nästan orörd) i mitt skåp.
2007-12-11
Elitism light
Ibland brukar jag gå in på sajten Nittonde Stolen (och lika ofta brukar jag svära över det faktum att jag inte kom på namnet först). Som namnet kanske antyder, så är det en sida som handlar om litteratur och ibland kan den vara riktigt intressant. Följande inlägg fick mig dock att höja på ögonbrynen. Texten är skriven av Inanna, ”en av nätets vassaste pennor” (för att det låter bättre än ”ett av nätets mest ergonomiska tangentbord”) och handlar om varför Joyce Carol Oates inte ska få nobelpriset. Anledningen är att Oates då skulle bli ”folklig”, vilket skulle göra att skribenten skulle tappa sitt försprång gentemot ”pöbeln”. Jag har två invändningar mot detta.
För det första; att kokettera med att man läser Oates känns ungefär lika fräscht som att kokettera med att man äter sushi. Det kanske var hippt 1991, men knappast 2007. Oates torde, tilsammans med Philip Roth och nyligen bortgångne Norman Mailer, vara en av de mest välkända och –lästa amerikanska författarna. Hon har haft en bok med i Oprah Winfreys bokklubb - vilket automatiskt renderar en miljonpublik – och hennes böcker recenseras regelmässigt i såväl press som i SVT:s morgonprogram (som inte är Babel direkt). Så när skribenten tror att hon är bättre än ”Medelsvensson” så är hon inte elitist, utan en medelsvensson som tror att hon är en elitist.
För det andra; själva idén med att skriva folk på näsan med sin ”goda smak” känns väldigt 1993. (En tanke slår mig just. Kan det vara en gammal text som legat i byrån/på hårddisken i 10-15 år och som nu plockats fram?) På det glada 1990-talet var det nämligen oerhört tufft att vara först med obskyr musik/litteratur/film. För er som minns ZTV-programmet ”Tryck till” minns kanske en brådmogen Fredrik Strage som nonchalant konstaterade att ”den här låten hörde jag på en klubb i Bryssel redan för ett år sedan”. 1990-talet gick inte ut på att guida andra till bra kultur, utan att spotta på dem som inte redan hittat den. Som tur är har ju Strage lämnat 1990-talet bakom sig och blivit just en guide till bra och annorlunda kulturyttringar. Därför är det beklämmande när andra, 2007, försöker återuppliva den andan. Litteratur ska ju, som klyschan säger, bygga broar mellan människor. När Pamuk fick förra årets litteraturpris blev jag glad, inte för att jag hade upptäckt honom tio år innan han fick pris, utan för att fler människor nu fick ta del av hans författarskap. Något annat vore en sann litteraturvän helt främmande.
Någonstans kan jag dock förstå känslan av att vara ensam om ”sin” författare. Därför vill jag avsluta med ett tips. Cormac McCarthy är en författare som inte varit med hos Oprah Winfrey, inte blivit översatt och som är en kritikergunstling i USA. Läs honom! Fast skynda er! Den 15 februari har filmen som bygger på hans roman ”No country for old men” Sverigepremiär och då kanske han också blir folklig…
För det första; att kokettera med att man läser Oates känns ungefär lika fräscht som att kokettera med att man äter sushi. Det kanske var hippt 1991, men knappast 2007. Oates torde, tilsammans med Philip Roth och nyligen bortgångne Norman Mailer, vara en av de mest välkända och –lästa amerikanska författarna. Hon har haft en bok med i Oprah Winfreys bokklubb - vilket automatiskt renderar en miljonpublik – och hennes böcker recenseras regelmässigt i såväl press som i SVT:s morgonprogram (som inte är Babel direkt). Så när skribenten tror att hon är bättre än ”Medelsvensson” så är hon inte elitist, utan en medelsvensson som tror att hon är en elitist.
För det andra; själva idén med att skriva folk på näsan med sin ”goda smak” känns väldigt 1993. (En tanke slår mig just. Kan det vara en gammal text som legat i byrån/på hårddisken i 10-15 år och som nu plockats fram?) På det glada 1990-talet var det nämligen oerhört tufft att vara först med obskyr musik/litteratur/film. För er som minns ZTV-programmet ”Tryck till” minns kanske en brådmogen Fredrik Strage som nonchalant konstaterade att ”den här låten hörde jag på en klubb i Bryssel redan för ett år sedan”. 1990-talet gick inte ut på att guida andra till bra kultur, utan att spotta på dem som inte redan hittat den. Som tur är har ju Strage lämnat 1990-talet bakom sig och blivit just en guide till bra och annorlunda kulturyttringar. Därför är det beklämmande när andra, 2007, försöker återuppliva den andan. Litteratur ska ju, som klyschan säger, bygga broar mellan människor. När Pamuk fick förra årets litteraturpris blev jag glad, inte för att jag hade upptäckt honom tio år innan han fick pris, utan för att fler människor nu fick ta del av hans författarskap. Något annat vore en sann litteraturvän helt främmande.
Någonstans kan jag dock förstå känslan av att vara ensam om ”sin” författare. Därför vill jag avsluta med ett tips. Cormac McCarthy är en författare som inte varit med hos Oprah Winfrey, inte blivit översatt och som är en kritikergunstling i USA. Läs honom! Fast skynda er! Den 15 februari har filmen som bygger på hans roman ”No country for old men” Sverigepremiär och då kanske han också blir folklig…
2007-12-08
2007-12-01
Vita Huset och jag.
Så var det mastodontprojektet avklarat! Jag har haft serien ”Vita Huset” på DVD ända sen SVT började schabbla bort sändningstiderna för denna serie (bland annat visades en säsong på SVT 24 (!)) men har dragit mig att börja kolla igenom den för att jag var rädd för att jag skulle fastna så pass att jag ville se igenom serien i ett sträck, något som skulle ta en hel del tid.
Så, i början av gråkalla oktober, fick jag lust att kolla på serien. ”En säsong kan man ju alltid kolla på”, tänkte jag. ”Man behöver ju inte se hela serien i ett sträck, utan kan se några avsnitt då och då”. Så blev det förstås inte. Nu, nästan två månader senare, har jag gått igenom samtliga sju säsonger på hela 155 avsnitt fördelade på 42 DVD:er.
Hur är då serien? Låt mig först säga att serien som helhet är en av de bästa serierna som visats. De två fösta säsongerna däremot, de är fantastiska, med finalen av säsong två, ”Two Cathedrals”, som den absoluta höjdpunkten, kanske av vad som visats på TV. Säsong tre och fyra är riktigt bra de med, även om allt efter Two Cathedrals känns som ett litet nedköp. När huvudförfattaren Aaron Sorkin efter fyra säsonger hoppar av serien så tappar den ganska markant i kvalitet (även om det i detta fall betyder att serien går från ”överjävlig” till ”sevärd”), men detta märks mest i säsong fem, då de två avslutande säsongerna är riktigt underhållande. Så sammanfattningsvis; De två första säsongerna måste alla se, de fyra första bör man se, och när ni gjort det kan ni lika gärna se de tre avslutande.
Karaktrerna då? Vilken är min favoritkaraktär? Är det den karismatiske president Josiah Bartlett, spelad av Martin Sheen? Är det kanske den snygga och smarte talskrivaren Sam Seaborn, spelad av Sam Seaborn? Är det kanske till och med den smarte kungamakaren Josh Lyman, de rappa replikernas mästare, spelad av den relativt okände Bradley Whitford? Nej, favoriten är nog John Spencers porträtt av stabschefen och den grå eminensen Leo McGarry. För mig är han ensemblens nav, och när hans roll minskar blir också serien lite tristare. Att serien upphörde strax efter John Spencers död känns naturligt. Jag önskar även att jag kunde säga att Leo McGarry var den karaktär jag identifierade mig mest med. Istället är det (förstås) dem buttre, obstinate gnällspiken Toby Ziegler, kommunikationschefen som spelas av Richard Schiff och som avslutning bjuder jag på ett Toby-citat, sagt efter en jobbig dag på jobbet; ”There’s literally no one in the world I don’t hate right now.”
Det var det om detta. Idag fyller jag förresten trettiotre härliga. Bring on the adulations!
Så, i början av gråkalla oktober, fick jag lust att kolla på serien. ”En säsong kan man ju alltid kolla på”, tänkte jag. ”Man behöver ju inte se hela serien i ett sträck, utan kan se några avsnitt då och då”. Så blev det förstås inte. Nu, nästan två månader senare, har jag gått igenom samtliga sju säsonger på hela 155 avsnitt fördelade på 42 DVD:er.
Hur är då serien? Låt mig först säga att serien som helhet är en av de bästa serierna som visats. De två fösta säsongerna däremot, de är fantastiska, med finalen av säsong två, ”Two Cathedrals”, som den absoluta höjdpunkten, kanske av vad som visats på TV. Säsong tre och fyra är riktigt bra de med, även om allt efter Two Cathedrals känns som ett litet nedköp. När huvudförfattaren Aaron Sorkin efter fyra säsonger hoppar av serien så tappar den ganska markant i kvalitet (även om det i detta fall betyder att serien går från ”överjävlig” till ”sevärd”), men detta märks mest i säsong fem, då de två avslutande säsongerna är riktigt underhållande. Så sammanfattningsvis; De två första säsongerna måste alla se, de fyra första bör man se, och när ni gjort det kan ni lika gärna se de tre avslutande.
Karaktrerna då? Vilken är min favoritkaraktär? Är det den karismatiske president Josiah Bartlett, spelad av Martin Sheen? Är det kanske den snygga och smarte talskrivaren Sam Seaborn, spelad av Sam Seaborn? Är det kanske till och med den smarte kungamakaren Josh Lyman, de rappa replikernas mästare, spelad av den relativt okände Bradley Whitford? Nej, favoriten är nog John Spencers porträtt av stabschefen och den grå eminensen Leo McGarry. För mig är han ensemblens nav, och när hans roll minskar blir också serien lite tristare. Att serien upphörde strax efter John Spencers död känns naturligt. Jag önskar även att jag kunde säga att Leo McGarry var den karaktär jag identifierade mig mest med. Istället är det (förstås) dem buttre, obstinate gnällspiken Toby Ziegler, kommunikationschefen som spelas av Richard Schiff och som avslutning bjuder jag på ett Toby-citat, sagt efter en jobbig dag på jobbet; ”There’s literally no one in the world I don’t hate right now.”
Det var det om detta. Idag fyller jag förresten trettiotre härliga. Bring on the adulations!
2007-11-21
Höstens gnälligaste lista
Det var ett bra tag sen jag bloggade nu och det finns väl ett par anledningar till det (bland annat maratonsessioner med ”Vita Huset” på DVD) men de främsta anledningarna är nog följande två:
1. Det är november.
2. Förra månaden var det oktober.
Så är det nämligen; den här årstiden gör att man knappt ens orkar klaga. Positivitetstrenden hoppade jag aldrig på, och precis som jag förutsåg ser man inte många inlägg om vad härligt det är med snöglopp och 20 timmars mörker.
Detta innebär förstås inte att jag slutat irritera mig på saker och ting. Tvärtom. Efter drygt en månad av allehanda stolligheter så kommer nu:
CHRISTIAN SCHREMSERS ICKE-KRONOLOGISKA 
-LISTA
1. Folk som blir upprörda över att en dömd mördare får läsa till läkare.
I Sverige slår vi gärna oss själva för bröstet och talar om vilka vidsynta människor vi är. Pinsamt då att när det kommer fram att en dömd mördare läser till läkare och vid avtjänat straff dessutom kan jobba som detta, visar det sig att svensken är lika inskränkt som vilken fundamentalist som helst. Senast i raden avhängare till gammaltestamentlig moralism är Anders Milton, s-regeringens nationella psykatrisamordnare. Vad hände med rehabliteringstanken? Eftersom den tydligen inte gäller för alla, varför inte bara införa skampåle, spöstraff och "öga för öga"-tänkande rakt över hela skalan? Det blir både billigare och mindre knussel.
2. Schenströmaffären.
Jo, jag är medveten om att Ulrica Schenström är moderat och jag som vänsterman borde ha deltagit i drevet. Men jag såg, och ser fortfarande inte, problemet. Så hon gick ut och tog ett glas vin efter jobbet. Är detta så upprörande i dessa tider, när i princip alla har drabbats av någon slags kollektiv after work-psykos? Var det att hon gick ut med en journalist som var skandalen? Någon får gärna förklara det för mig, för jag begriper det ärligt talat inte.
Mona Sahlin gick förstås ut och sa att det hela var upprörande (eller något i den stilen) vilket i och för sig är hennes yrke. Men har man den så kallade Tobleroneaffären (som faktiskt handlade om tusentals kronor i obetalda räkningar och inte två Toblerone som alla tycks tro nuförtiden) så kanske man ska tala tyst om sånt här. Av medkänsla om inte annat. Hon hade bergis kunna ta ännu större politiska poänger genom att säga ”Jag vet hur det känns, att vara jagat villebråd. Därför tycker jag att vi ger henne tid att förklara sig”.
3. Kents nya skiva.
Den har säkert sina poänger. Men sluta genast upp med att kalla den nyskapande. Kent 2007 låter som Mobile Homes 1992, som i sin tur lät som Depeche Mode 1985. E-Type framstår ju som avantgarde i jämförelse med denna syntsmet. (Och nej, jag gillar INTE E-Type. Heller)
4. Bloggar som ”litterära projekt”.
Jag vet inte om Alex Schulman var först. Men efter hans försök att lura i folk att hans blogg inte var något annat än en fiktion så har det genererat en myriad av efterföljare: ”Nej, min bloggjag är inte JAG, utan en fiktiv karaktär”. Så här är det; ”På spaning efter den tid som flytt” var ett litterärt projekt. ”American Underworld”-trilogin är ett litterärt projekt. Din blogg är inte ett litterärt projekt. Den är, i bästa fall läsvärd, plats, där du kan uttrycka dina tankar och åsikter. Om du plötsligt för dig att skapa en ”bloggkaraktär” och behöver få utlopp för dina litterära ambitioner på blogger.com (eller liknande) så är risken jävligt stor att den enda fiktionen i sammanhanget är din litterära talang.
5. VLT:s rapportering om Norman Mailers död.
Nej, jag talar inte i egen sak här. Jag skiter i om självaste Robert Okpu hade skrivit hyllningsartikeln, men en sådan borde VLT ha bemödat sig att skriva när en av vår tids största författare går ur tiden. Ett TT-spektra-telegram på familjesidan är INTE en adekvat bevakning av detta. Som jämförelse så hade Dagens Nyheter artiklar om Mailer i TRE dagar. Men visst, VLT är en liten tidning och huvuddelen av resurserna måste naturligtvis läggas på SPÅN-bilagan och världsnyheter såsom Bert-supersnarkaren. Om någon sen undrar varför folk blir dummare och dummare – nu har ni svaret.
Sädär. Fem saker jag irriterat mig på den senaste månaden alltså. Jag har säkert glömt någonting, men misströsta inte. Det kommer hela tiden nya, idiotiska saker att bli arg på. Till dess, ha det bra!
1. Det är november.
2. Förra månaden var det oktober.
Så är det nämligen; den här årstiden gör att man knappt ens orkar klaga. Positivitetstrenden hoppade jag aldrig på, och precis som jag förutsåg ser man inte många inlägg om vad härligt det är med snöglopp och 20 timmars mörker.
Detta innebär förstås inte att jag slutat irritera mig på saker och ting. Tvärtom. Efter drygt en månad av allehanda stolligheter så kommer nu:
1. Folk som blir upprörda över att en dömd mördare får läsa till läkare.
I Sverige slår vi gärna oss själva för bröstet och talar om vilka vidsynta människor vi är. Pinsamt då att när det kommer fram att en dömd mördare läser till läkare och vid avtjänat straff dessutom kan jobba som detta, visar det sig att svensken är lika inskränkt som vilken fundamentalist som helst. Senast i raden avhängare till gammaltestamentlig moralism är Anders Milton, s-regeringens nationella psykatrisamordnare. Vad hände med rehabliteringstanken? Eftersom den tydligen inte gäller för alla, varför inte bara införa skampåle, spöstraff och "öga för öga"-tänkande rakt över hela skalan? Det blir både billigare och mindre knussel.
2. Schenströmaffären.
Jo, jag är medveten om att Ulrica Schenström är moderat och jag som vänsterman borde ha deltagit i drevet. Men jag såg, och ser fortfarande inte, problemet. Så hon gick ut och tog ett glas vin efter jobbet. Är detta så upprörande i dessa tider, när i princip alla har drabbats av någon slags kollektiv after work-psykos? Var det att hon gick ut med en journalist som var skandalen? Någon får gärna förklara det för mig, för jag begriper det ärligt talat inte.
Mona Sahlin gick förstås ut och sa att det hela var upprörande (eller något i den stilen) vilket i och för sig är hennes yrke. Men har man den så kallade Tobleroneaffären (som faktiskt handlade om tusentals kronor i obetalda räkningar och inte två Toblerone som alla tycks tro nuförtiden) så kanske man ska tala tyst om sånt här. Av medkänsla om inte annat. Hon hade bergis kunna ta ännu större politiska poänger genom att säga ”Jag vet hur det känns, att vara jagat villebråd. Därför tycker jag att vi ger henne tid att förklara sig”.
3. Kents nya skiva.
Den har säkert sina poänger. Men sluta genast upp med att kalla den nyskapande. Kent 2007 låter som Mobile Homes 1992, som i sin tur lät som Depeche Mode 1985. E-Type framstår ju som avantgarde i jämförelse med denna syntsmet. (Och nej, jag gillar INTE E-Type. Heller)
4. Bloggar som ”litterära projekt”.
Jag vet inte om Alex Schulman var först. Men efter hans försök att lura i folk att hans blogg inte var något annat än en fiktion så har det genererat en myriad av efterföljare: ”Nej, min bloggjag är inte JAG, utan en fiktiv karaktär”. Så här är det; ”På spaning efter den tid som flytt” var ett litterärt projekt. ”American Underworld”-trilogin är ett litterärt projekt. Din blogg är inte ett litterärt projekt. Den är, i bästa fall läsvärd, plats, där du kan uttrycka dina tankar och åsikter. Om du plötsligt för dig att skapa en ”bloggkaraktär” och behöver få utlopp för dina litterära ambitioner på blogger.com (eller liknande) så är risken jävligt stor att den enda fiktionen i sammanhanget är din litterära talang.
5. VLT:s rapportering om Norman Mailers död.
Nej, jag talar inte i egen sak här. Jag skiter i om självaste Robert Okpu hade skrivit hyllningsartikeln, men en sådan borde VLT ha bemödat sig att skriva när en av vår tids största författare går ur tiden. Ett TT-spektra-telegram på familjesidan är INTE en adekvat bevakning av detta. Som jämförelse så hade Dagens Nyheter artiklar om Mailer i TRE dagar. Men visst, VLT är en liten tidning och huvuddelen av resurserna måste naturligtvis läggas på SPÅN-bilagan och världsnyheter såsom Bert-supersnarkaren. Om någon sen undrar varför folk blir dummare och dummare – nu har ni svaret.
Sädär. Fem saker jag irriterat mig på den senaste månaden alltså. Jag har säkert glömt någonting, men misströsta inte. Det kommer hela tiden nya, idiotiska saker att bli arg på. Till dess, ha det bra!
2007-11-11
Norman Mailer är död
När jag får detta besked är jag dyngrak på whisky och Amaretto. Som i en Mailerroman. Det skule han ha gillat.
På Aftobladets förstasida finns inte vår tids störste författares död ens nämnd. Det beror förstås ¨på att de är horor hela bunten. Norman skulle hållt med mig.
Synd att du aldrig fick Nobelpriset i litteratur. Det hade du varit värd. Tack som fan för alla läsupplevelser du gett mig. Nu tar jag en stund (inte em rök, det har jag slutat med) på min balkong och sörjer det sista litterära geniet.
På Aftobladets förstasida finns inte vår tids störste författares död ens nämnd. Det beror förstås ¨på att de är horor hela bunten. Norman skulle hållt med mig.
Synd att du aldrig fick Nobelpriset i litteratur. Det hade du varit värd. Tack som fan för alla läsupplevelser du gett mig. Nu tar jag en stund (inte em rök, det har jag slutat med) på min balkong och sörjer det sista litterära geniet.
2007-10-11
Sommarens serieläsning
För några månader sedan så skrev jag om Åsa Linderborgs bok ”Mig äger ingen”. Nu tänkte jag sent omsider komma med lite snabbrecensioner av de serier jag läste i somras.
Mickey Mouse av Floyd Gottfredson: De flesta svenskar kan nog nämna en Disneytecknare, nämligen Carl Barks. I USA är Floyd Gottfredson nog lika känd. Han tecknade dagsstripserien”Mickey Mouse” i hela 45 år, 1930-1975, och då Musse är populärare än Kalle Anka i USA så är Gottfredson en lika känd serieskapare som Barks. På svenska har det inte varit helt lätt att få tag på gamla Musse-serier utan man har fått hålla sig till de gamla ”Jag-böckerna”. Dock så kom det en bok tillägnad Gottfredson i Hall of Fame-serien i våras. Denna bok har jag, tilsammans med böckerna ”Musse Pigg-gamla goda årgångar”, ”Stora Musse Pigg-boken” samt ”Jag, Långben” läst och det täcker in en hyfsat stor del av Gottfredsons tidiga produktion samt en liten del av hans sena 40-talsproduktion. Slutomdömet blir att Gottfredsons 30-talsserier är de bästa Musse-serier man kan läsa medan hans efterkrigsserier (i alla fall de jag läste) inte håller lika hög klass. Så hitta böckerna ”Jag, Långben” och ”Gamla, goda årgångar” och läs!
Musse Piggs Bästa: Denna läste jag också i samband med Mussemanin. Den inneåller serier av flera serieskapare. Bokens pärla är (förstås) Gotfredsons ”Kungens dubbelgångare” från 1937-38, men även Scarpas ”Deltadimensionen” från 1954 är väl värd en genomläsning. Som tur är utgör dessa två serier 175 av bokens 256 sidor, för resten av serierna är inte mer än utfyllnad.
Kapten Stofil av Joakim Lindengren: När det andra samlingsalbumet med Kapten Stofil-serier kom ut så beslöt jag att kolla upp denna serie som jag länge funderat på att kolla upp men som jag bara läst ett äventyr av, då det publicerades i DN för några år sedan. Två album i följd kanske var lite väl mycket, men denna fantastiska kombination av kverulans, bakåtsträvande och hommage till Silver Age-Stålmannen tilltalar mig ändå skarpt. Lindengren har utvecklats otroligt (och utvecklas otroligt under seriens gång) sedan de gamla SSB&RDF-serier jag läste i Pyton. Rekommenderas om man älskade Stålmannen innan 1986 och/eller är en kverulant surgubbe. Om man är jag, m.a.o.
Camelot 3000 av Mike W. Barr och Brian Bolland: Visst har jag läst den förut, men aldrig på engelska. Så när jag fick syn på albumet på tradera så köpte jag det givetvis. För er som inte vet vad det är för en serie så handlar den om Kung Arthurs återkomst i framtiden. Det låter kanske inte så spännande, men Barr och Bolland lyckas faktiskt berätta en riktigt underhållande historia. De svenska översätnningar jag läst har elt utelämnat Arthurs högtravande, Olde English-doftande, språk och det gav serien en ytterligare dimension. En helt ok, om än inte någon omvälvande serie. Den var dock den första maxiserie med originalkaraktärer som publicerats av något av de stora förlagen, så den har ett historiskt intresse.
The Life and death of Captain Marvel av Jim Starlin: Detta är egentligen två samlingar ihopslagen till en. Den fösta delen består av de avsnitt av tidningen Captain Marvel som Starlin skrev och tecknade. Det är ”cosmic action” av den typ som Jack Kirby gjorde så mycket bättre, men med en 70-talstvist. Inget att springa benen av sig för alltså. Den andra delen består dock av Marvels första serieroman ”The Death of Captain Marvel”. Från 1982 också skriven och tecknad av Starlin.Det är en betydligt bättre serie, mest för att den inte försöker vara ”kosmisk” utan tvärt om väldigt mänsklig. Det handlar om Captain Marvels kamp mot cancern och hur hans vänner (och fiender) reagerar på detta. Köp boken, skumma första delen och läs sedan den andra.
Squadron Supreme av Mark Gruenwald: Känd som den första dekonstruktionalistiska superhjälteserien, alltså en föregångare till serier som Watchmen och Dark Knight Returns. Det är kanske lite att ta i. Visserligen ställer den frågor om ont och gott och undersöker genren som sådan, men någon Watchmen är det inte. Trots att Gruenwald ställer intressanta frågor så ger han enkla svar på dem. Dock en helt ok serie.
Buddy Bradley av Peter Bagge: Under större delen av 1990-talet hörde jag talas om Peter Bagges ”HATE!”, men eftersom jag ville läsa serien från början så kollade jag aldrig upp den. Nu finns den dock samlad i två volymer, plus serien ”The Bradleys” från Bagges tidigare ”Neat Stuff”. Efter att ha läst ”The Bradleys ” var jag föga imponerad. Den är en habil serie om en rätt störd familj, som dock kändes ganska överdriven. Så det var med låga förväntingar jag börjaede läsa HATE!-samlingarna. Det visade sig att jag hade dömt ut Bagge för snabbt. De två volymerna, "Buddy does Seattle" samt "Buddy does Jersey", som samlar samtliga trettio nummer av HATE! är briljanta. Som född på 70-talet så känner man igen sig i en hel del Buddy flyttar till en annan stad ungefär samtidigt och flyttar tillbaks vid ungefär samma tidpunkt som jag gjorde det och även fast mitt liv inte var lika extremt som Buddys (för det är ingens liv) så nickar jag ofta igenkännande åt en del situationer. För alla de som vill veta alt. återuppleva hur det var att vara tjugonånting på 1990-talet så rekommenderas de bägge böckerna varmt. Detta är också Martin Kellermans favoritserie och alla de som vill läsa en mer cerebral variant av Rocky så rekommenderas de också. Läs också The Bradleys för en bra bakgrund. Du komer att bli besviken på den, men många personer återkommer i HATE!-serierna och ger dem extra kött på benen.
*
Nu över till någonting annat. Idag delas ju Nobelpriset i litteratur ut. Jag lyckades faktiskt pricka in Pamuk förra året så här kommer mina tips för i år. Jag tror på Philip Roth eller Joyce Carol Oates. Fast om jag får bestämma så är det dags att Mailer får det.
Mickey Mouse av Floyd Gottfredson: De flesta svenskar kan nog nämna en Disneytecknare, nämligen Carl Barks. I USA är Floyd Gottfredson nog lika känd. Han tecknade dagsstripserien”Mickey Mouse” i hela 45 år, 1930-1975, och då Musse är populärare än Kalle Anka i USA så är Gottfredson en lika känd serieskapare som Barks. På svenska har det inte varit helt lätt att få tag på gamla Musse-serier utan man har fått hålla sig till de gamla ”Jag-böckerna”. Dock så kom det en bok tillägnad Gottfredson i Hall of Fame-serien i våras. Denna bok har jag, tilsammans med böckerna ”Musse Pigg-gamla goda årgångar”, ”Stora Musse Pigg-boken” samt ”Jag, Långben” läst och det täcker in en hyfsat stor del av Gottfredsons tidiga produktion samt en liten del av hans sena 40-talsproduktion. Slutomdömet blir att Gottfredsons 30-talsserier är de bästa Musse-serier man kan läsa medan hans efterkrigsserier (i alla fall de jag läste) inte håller lika hög klass. Så hitta böckerna ”Jag, Långben” och ”Gamla, goda årgångar” och läs!
Musse Piggs Bästa: Denna läste jag också i samband med Mussemanin. Den inneåller serier av flera serieskapare. Bokens pärla är (förstås) Gotfredsons ”Kungens dubbelgångare” från 1937-38, men även Scarpas ”Deltadimensionen” från 1954 är väl värd en genomläsning. Som tur är utgör dessa två serier 175 av bokens 256 sidor, för resten av serierna är inte mer än utfyllnad.
Kapten Stofil av Joakim Lindengren: När det andra samlingsalbumet med Kapten Stofil-serier kom ut så beslöt jag att kolla upp denna serie som jag länge funderat på att kolla upp men som jag bara läst ett äventyr av, då det publicerades i DN för några år sedan. Två album i följd kanske var lite väl mycket, men denna fantastiska kombination av kverulans, bakåtsträvande och hommage till Silver Age-Stålmannen tilltalar mig ändå skarpt. Lindengren har utvecklats otroligt (och utvecklas otroligt under seriens gång) sedan de gamla SSB&RDF-serier jag läste i Pyton. Rekommenderas om man älskade Stålmannen innan 1986 och/eller är en kverulant surgubbe. Om man är jag, m.a.o.
Camelot 3000 av Mike W. Barr och Brian Bolland: Visst har jag läst den förut, men aldrig på engelska. Så när jag fick syn på albumet på tradera så köpte jag det givetvis. För er som inte vet vad det är för en serie så handlar den om Kung Arthurs återkomst i framtiden. Det låter kanske inte så spännande, men Barr och Bolland lyckas faktiskt berätta en riktigt underhållande historia. De svenska översätnningar jag läst har elt utelämnat Arthurs högtravande, Olde English-doftande, språk och det gav serien en ytterligare dimension. En helt ok, om än inte någon omvälvande serie. Den var dock den första maxiserie med originalkaraktärer som publicerats av något av de stora förlagen, så den har ett historiskt intresse.
The Life and death of Captain Marvel av Jim Starlin: Detta är egentligen två samlingar ihopslagen till en. Den fösta delen består av de avsnitt av tidningen Captain Marvel som Starlin skrev och tecknade. Det är ”cosmic action” av den typ som Jack Kirby gjorde så mycket bättre, men med en 70-talstvist. Inget att springa benen av sig för alltså. Den andra delen består dock av Marvels första serieroman ”The Death of Captain Marvel”. Från 1982 också skriven och tecknad av Starlin.Det är en betydligt bättre serie, mest för att den inte försöker vara ”kosmisk” utan tvärt om väldigt mänsklig. Det handlar om Captain Marvels kamp mot cancern och hur hans vänner (och fiender) reagerar på detta. Köp boken, skumma första delen och läs sedan den andra.
Squadron Supreme av Mark Gruenwald: Känd som den första dekonstruktionalistiska superhjälteserien, alltså en föregångare till serier som Watchmen och Dark Knight Returns. Det är kanske lite att ta i. Visserligen ställer den frågor om ont och gott och undersöker genren som sådan, men någon Watchmen är det inte. Trots att Gruenwald ställer intressanta frågor så ger han enkla svar på dem. Dock en helt ok serie.
Buddy Bradley av Peter Bagge: Under större delen av 1990-talet hörde jag talas om Peter Bagges ”HATE!”, men eftersom jag ville läsa serien från början så kollade jag aldrig upp den. Nu finns den dock samlad i två volymer, plus serien ”The Bradleys” från Bagges tidigare ”Neat Stuff”. Efter att ha läst ”The Bradleys ” var jag föga imponerad. Den är en habil serie om en rätt störd familj, som dock kändes ganska överdriven. Så det var med låga förväntingar jag börjaede läsa HATE!-samlingarna. Det visade sig att jag hade dömt ut Bagge för snabbt. De två volymerna, "Buddy does Seattle" samt "Buddy does Jersey", som samlar samtliga trettio nummer av HATE! är briljanta. Som född på 70-talet så känner man igen sig i en hel del Buddy flyttar till en annan stad ungefär samtidigt och flyttar tillbaks vid ungefär samma tidpunkt som jag gjorde det och även fast mitt liv inte var lika extremt som Buddys (för det är ingens liv) så nickar jag ofta igenkännande åt en del situationer. För alla de som vill veta alt. återuppleva hur det var att vara tjugonånting på 1990-talet så rekommenderas de bägge böckerna varmt. Detta är också Martin Kellermans favoritserie och alla de som vill läsa en mer cerebral variant av Rocky så rekommenderas de också. Läs också The Bradleys för en bra bakgrund. Du komer att bli besviken på den, men många personer återkommer i HATE!-serierna och ger dem extra kött på benen.
Nu över till någonting annat. Idag delas ju Nobelpriset i litteratur ut. Jag lyckades faktiskt pricka in Pamuk förra året så här kommer mina tips för i år. Jag tror på Philip Roth eller Joyce Carol Oates. Fast om jag får bestämma så är det dags att Mailer får det.
2007-09-29
Det heter inte Burma, det heter Myanmar.
På Facebook idag så gick jag med i en grupp som stöder regeringen i Myanmar. Inte på grund utav att jag egentligen stöder den utan mer för att alla så plötslligt blivit engagerade i protesterna mot regeringen där. Landet har alltså varit diktatur sedan 1962 och under dessa 45 år har inte en jävel brytt sig. Nu är plötsligt varenda en Myanmar-expert (trots då att de fortfarande kallar landet för "Burma") och vi ska nu alla sluta upp bakom oppositionen. Varför då?
Svaret är naturligtvis buddhistmunkar. Skicka fram ett gäng buddhistmunkar och varenda västerlänning får Dalai Lama- och Mr. Miyagi-vibbar. Skit sedan i att buddhistmunkar inte ska syssla med värdsliga ting och att det är märkligt att de nu deltar i en politisk manifestation, så har vi ett helhjärtat stöd där alla ifrån Desmond Tutu till Mat-Tina har något att säga. Aftonbladets läsare tycker att Sverige bör bojkotta OS i Beijing nästa år, antagligen för att Kina handlar mycket med Myanmar. (Varför inte samma guilt-by-association-retorik drabbar USA som också handlar med ganska ljusskygga regimer är en annan fråga.)
Om konflikten i fråga kan jag inte mcyket. Och den okunskapen delar jag med 99% av de som klädde sig i rött igår. Men, jag låter mig inte duperas av några buddhistmunkar och jag vägrar låta Aftonbladet diktera vad jag ska tycka i politiska frågor. Så, tills motsatsen är bevisad; Leve Myanmars regering och ned med de teokratiska uppviglingsförsöken!
Svaret är naturligtvis buddhistmunkar. Skicka fram ett gäng buddhistmunkar och varenda västerlänning får Dalai Lama- och Mr. Miyagi-vibbar. Skit sedan i att buddhistmunkar inte ska syssla med värdsliga ting och att det är märkligt att de nu deltar i en politisk manifestation, så har vi ett helhjärtat stöd där alla ifrån Desmond Tutu till Mat-Tina har något att säga. Aftonbladets läsare tycker att Sverige bör bojkotta OS i Beijing nästa år, antagligen för att Kina handlar mycket med Myanmar. (Varför inte samma guilt-by-association-retorik drabbar USA som också handlar med ganska ljusskygga regimer är en annan fråga.)
Om konflikten i fråga kan jag inte mcyket. Och den okunskapen delar jag med 99% av de som klädde sig i rött igår. Men, jag låter mig inte duperas av några buddhistmunkar och jag vägrar låta Aftonbladet diktera vad jag ska tycka i politiska frågor. Så, tills motsatsen är bevisad; Leve Myanmars regering och ned med de teokratiska uppviglingsförsöken!
2007-09-21
Väldigt Lite Tålamod
När jag sitter och skriver på en artikel om Boultbee stöter jag på ett problem. Nämrligen det faktum att VLT, vår kära lokaltidning, har en artikelsök som är skit, alternativt så indexeras inte alla artiklar vilket för med sig att jag inte hittar den artikelserie som VLT gjorde om Västerås Centrum för ett tag sen. Frågan blir: varför i helvete har man inte lyckas implementera en teknik som resten av Mediesverige hade redan 1998? Välkommen in i 2000-talet, jävla pappskallar. Så vad ska jag göra nu? Ska jag:
1. Klippa ur alla artiklar som jag finner intressanta och spara, vilket kommer att resultera i att min lägenhet kommer att se ut som Mel Gibsons i "Conspiracy" inom fem år?
2. Gå till biblioteket och gå igenom gamla VLT?
3. Ringa redaktionen?
4. Skita i alltihop och spela Sam & Max: Season One istället?
1. Klippa ur alla artiklar som jag finner intressanta och spara, vilket kommer att resultera i att min lägenhet kommer att se ut som Mel Gibsons i "Conspiracy" inom fem år?
2. Gå till biblioteket och gå igenom gamla VLT?
3. Ringa redaktionen?
4. Skita i alltihop och spela Sam & Max: Season One istället?
2007-09-07
Gnäll (revisited)
Ja,jag vet. Jag borde inte handla där. Jag har dessutom visat en liknande bild tidigare. Men jag kunde inte undanhålla er detta guldkorn från min vardag. (Bilden är dessutom tagen med min nya mobilkamera). Nämligen:
Brödsortiment Hemköp style. Håll till godo. Jag fick köpa knäckebröd istället
Brödsortiment Hemköp style. Håll till godo. Jag fick köpa knäckebröd istället
2007-09-03
Friidrotts-VM:s märkligaste
Den senaste veckan har jag likt en zombie följt friidrotts-VM i Osaka. Visserligen gick det inte så bra som man kanske hoppats, men vi har nog blivit lite bortskämda med framgångar. Det är inte mer än 10 år sen man snabbbehandlade en dopad ryskas medorgarskap för att få lite guldglans åt det nu så framgångsrika landslaget. Dessutom har vi nu en hel drös med riktigt revanschsugna friidrottare inför OS i Beijing nästa år.
Inte desto mindre ska jag göra en liten sammanfattning. Därmed presenteras:
FRIIDROTTS-VM:s MÄRKLIGASTE
1. Maria Mutola kollapsar och SVT:s musikproducent väljer att illustrera detta med Ulf Lundell
De senaste femton åren har 800 meter för damer dominerats av Maria Mutola. Hon börjar dock bli till åren och den här säsongen har hon inte nått upp till fornstor standard. I 800 -metersfinalen försökte hon dock rå på kenyanen Jepkosgei, men misslyckades och kollapsade 70 meter före mål. När SVT visade dessa bilder i sammandrag på kvällen spelades introt Ulf Lundells låt "Lit de parade". Nu råkar det vara en av mina absoluta favoritlåtar med Lundell och handlar om Ulf själv som håller på att supa ihjäl sig. Den inleds med textraden (denna hördes dock aldrig i reportaget) "Du var alltid fullast på krogarna/du skolkade från livet natt efter natt".
Frågan är; hur tänkte SVT:s musikproducent? Har han inside information om att Mutola börjat supa? Hade han slagit vad med polarna om att smyga in den under något reportage under VM? Eller tänkte han inte alls? Mycket märkligt var det i alla fall. Nästan lika märkligt som:
2. Tyson Gay blir "utskälld"
Tyson Gay hade precis vunnit 200-metersfinalen och medaljörerna skulle hålla presskonferens. Gay var på spehumör och på grund av detta får han en utskällning berättar Aftonbladet. Utskällningen bestod i att en funktionär sa åt honom att "det börjar bli sent, kan du vara så snäll att göra dig klar".
Sedvanlig Aftonbladetjournalistik alltså. Dessutom visade det sig att de, sedan jag läste artikeln första gången, ändrat rubriken från "utskälld" till "uppläxad". Här kommer ett par andra rubrikförslag ifall Aftonbladet har lust att revidera historien ytterligare.
"HÄR HÅNAR GAY OSAKA"
"TYSON GAYS MIKROFONCHOCK"
"FUNKTIONÄRER RASAR MOT FRIIDROTTSSTJÄRNA: DET BÖRJAR BLI SENT!"
Det bjuder jag på, Aftonbladet.
3. SVT lanserar André Pops som en ny Peter Jihde.
Alla vet väl att Peter Jihde "hoppat av" SVT för att leda Idol i TV4. Detta gjorde att SVT-sporten hamnade i en kris, då Jihde varit klockren som ankare vid stora sportevenemang. Han skulle också ha lett "Studio Sumo", men nu är han ju en neslig avhoppare och får därmed inte synas i rutan. Vad göra? Albert Svanberg, chef på SVT-sporten, får en idé! In med André Pops! Han är ju också en sån där ungdomlig programledare i fräck frisyr! Eller?
Nej, Albert Svanberg, tyvärr räcker det inte med popfrilla för att bli en bra programledare. Pops var osäker och stammande, och hans "skojfriska käbbel" med Erica Johansson var ungefär lika avspänt som ett högstadiedisco.
Jag vet hur du tänkte. André Pops hade ju varit så bra och karismatisk när han ledde Alpina VM i vintras när han satt och mös i timmerstugan i Åre. Då säger jag: men för fan, Albert! Då delade han ju studiotid med Pernilla "Privilege" Wiberg och
Stig "håll linjen" Strand som inte har mycket mer karisma än det där timret stugan var gjord av.
Det kunde dock varit värre. Man försökte i alla fall inte ersätta Jihde med Marie Lehmann. Det hade ju kunnat bli....aj fan.
Inte desto mindre ska jag göra en liten sammanfattning. Därmed presenteras:
FRIIDROTTS-VM:s MÄRKLIGASTE
1. Maria Mutola kollapsar och SVT:s musikproducent väljer att illustrera detta med Ulf Lundell
De senaste femton åren har 800 meter för damer dominerats av Maria Mutola. Hon börjar dock bli till åren och den här säsongen har hon inte nått upp till fornstor standard. I 800 -metersfinalen försökte hon dock rå på kenyanen Jepkosgei, men misslyckades och kollapsade 70 meter före mål. När SVT visade dessa bilder i sammandrag på kvällen spelades introt Ulf Lundells låt "Lit de parade". Nu råkar det vara en av mina absoluta favoritlåtar med Lundell och handlar om Ulf själv som håller på att supa ihjäl sig. Den inleds med textraden (denna hördes dock aldrig i reportaget) "Du var alltid fullast på krogarna/du skolkade från livet natt efter natt".
Frågan är; hur tänkte SVT:s musikproducent? Har han inside information om att Mutola börjat supa? Hade han slagit vad med polarna om att smyga in den under något reportage under VM? Eller tänkte han inte alls? Mycket märkligt var det i alla fall. Nästan lika märkligt som:
2. Tyson Gay blir "utskälld"
Tyson Gay hade precis vunnit 200-metersfinalen och medaljörerna skulle hålla presskonferens. Gay var på spehumör och på grund av detta får han en utskällning berättar Aftonbladet. Utskällningen bestod i att en funktionär sa åt honom att "det börjar bli sent, kan du vara så snäll att göra dig klar".
Sedvanlig Aftonbladetjournalistik alltså. Dessutom visade det sig att de, sedan jag läste artikeln första gången, ändrat rubriken från "utskälld" till "uppläxad". Här kommer ett par andra rubrikförslag ifall Aftonbladet har lust att revidera historien ytterligare.
"HÄR HÅNAR GAY OSAKA"
"TYSON GAYS MIKROFONCHOCK"
"FUNKTIONÄRER RASAR MOT FRIIDROTTSSTJÄRNA: DET BÖRJAR BLI SENT!"
Det bjuder jag på, Aftonbladet.
3. SVT lanserar André Pops som en ny Peter Jihde.
Alla vet väl att Peter Jihde "hoppat av" SVT för att leda Idol i TV4. Detta gjorde att SVT-sporten hamnade i en kris, då Jihde varit klockren som ankare vid stora sportevenemang. Han skulle också ha lett "Studio Sumo", men nu är han ju en neslig avhoppare och får därmed inte synas i rutan. Vad göra? Albert Svanberg, chef på SVT-sporten, får en idé! In med André Pops! Han är ju också en sån där ungdomlig programledare i fräck frisyr! Eller?
Nej, Albert Svanberg, tyvärr räcker det inte med popfrilla för att bli en bra programledare. Pops var osäker och stammande, och hans "skojfriska käbbel" med Erica Johansson var ungefär lika avspänt som ett högstadiedisco.
Jag vet hur du tänkte. André Pops hade ju varit så bra och karismatisk när han ledde Alpina VM i vintras när han satt och mös i timmerstugan i Åre. Då säger jag: men för fan, Albert! Då delade han ju studiotid med Pernilla "Privilege" Wiberg och
Stig "håll linjen" Strand som inte har mycket mer karisma än det där timret stugan var gjord av.
Det kunde dock varit värre. Man försökte i alla fall inte ersätta Jihde med Marie Lehmann. Det hade ju kunnat bli....aj fan.
2007-08-28
Tarantino (eller Schremser gör upp med sitt förflutna)
De senaste dagarna har jag gått igenom Quentin Tarantinos filmer (förutom Death Proof eftersom den ännu inte kommit på DVD och Four Rooms eftersom Tarantino bara regisserat en historia av fyra i filmen). Efter denna genomgång har jag insett två saker:
* Pulp Fiction är Tarantinos i särklass bästa film och står sig än idag som en riktigt, riktigt bra film. Visserligen får den mig inte att byta ut min garderob mot svarta kostymer med svart slips eller att memorera Hezekielmonologen längre (vilket var fallet då jag såg filmen på bio 1995) men den är forfarande en av de coolaste filmer som gjorts. Tyvärr gjorde detta att det kom mängder med plagiat av ganska varierande kvalitet (mer om det senare).
* Tarantino är en typisk 90-talsregissör. Med detta menar jag att under all coolness, all estetik och alla smarta vinklar så finns det - ingenting. Bara yta och ingen substans alltså. Precis som att Killinggänget var roliga men inte sa någonting så är Tarantinos filmer rätt så intetsägande. Anledningen att man (läs: jag) memorerade repliker och klädde mig som Vince Vega var att det inte fanns något annat budskap i Pulp Fiction. Likadant är det med Jackie Brown och Kill Bill. Lysande pastischer på blaxplotation- respektive kung fu-filmer, men vad är budskapet? Vad vill Tarantino säga sin publik?
Nu menar jag inte att alla filmer behöver ha något budskap eller ställa "de svåra frågorna". Jag kan t.ex. koppla av med en hjärnlös Bruckheimer-rulle eller en flamsig Eddie Murphy-komedi. Nej, alla filmskapare behöver inte ha något budskap, men stora filmskapare (och Tarantino räknas väl dit?) bör ha det.
Angående plagiaten då; jag såg Get Shorty efter att ha sett Tarantinos filmer. När den kom tyckte jag den var riktigt bra. Fortfarande är det en hyfsad film, men ibland blir Tarantino-efterapningarna pinsamt påtagliga och då menar jag inte det faktum att Travolta spelar cool gangster i den. Dessutom har jag nu uppföljaren Be Cool liggande i min "att se"-hög och den anses ju vara sämre än föregångaren. Håhå jaja. I-landsproblem var ordet.
* Pulp Fiction är Tarantinos i särklass bästa film och står sig än idag som en riktigt, riktigt bra film. Visserligen får den mig inte att byta ut min garderob mot svarta kostymer med svart slips eller att memorera Hezekielmonologen längre (vilket var fallet då jag såg filmen på bio 1995) men den är forfarande en av de coolaste filmer som gjorts. Tyvärr gjorde detta att det kom mängder med plagiat av ganska varierande kvalitet (mer om det senare).
* Tarantino är en typisk 90-talsregissör. Med detta menar jag att under all coolness, all estetik och alla smarta vinklar så finns det - ingenting. Bara yta och ingen substans alltså. Precis som att Killinggänget var roliga men inte sa någonting så är Tarantinos filmer rätt så intetsägande. Anledningen att man (läs: jag) memorerade repliker och klädde mig som Vince Vega var att det inte fanns något annat budskap i Pulp Fiction. Likadant är det med Jackie Brown och Kill Bill. Lysande pastischer på blaxplotation- respektive kung fu-filmer, men vad är budskapet? Vad vill Tarantino säga sin publik?
Nu menar jag inte att alla filmer behöver ha något budskap eller ställa "de svåra frågorna". Jag kan t.ex. koppla av med en hjärnlös Bruckheimer-rulle eller en flamsig Eddie Murphy-komedi. Nej, alla filmskapare behöver inte ha något budskap, men stora filmskapare (och Tarantino räknas väl dit?) bör ha det.
Angående plagiaten då; jag såg Get Shorty efter att ha sett Tarantinos filmer. När den kom tyckte jag den var riktigt bra. Fortfarande är det en hyfsad film, men ibland blir Tarantino-efterapningarna pinsamt påtagliga och då menar jag inte det faktum att Travolta spelar cool gangster i den. Dessutom har jag nu uppföljaren Be Cool liggande i min "att se"-hög och den anses ju vara sämre än föregångaren. Håhå jaja. I-landsproblem var ordet.
2007-08-22
Rojas vs Gringo
Att jag inte är Mauricio Rojas största fan är nog ingen överraskning, men i det här klippet från P3:s Flipper ger han Initi Chavez Perez från Gringo en sån avhyvling att han under dessa elva minuter framstår som riktigt vettig.
Rojas är förstås inte ensam om att ogilla Gringoredaktionens förenklade världsbild. Johan Lindahl har skrivit om dem i en rad inlägg, och det har även undertecknad gjort.
Rojas är förstås inte ensam om att ogilla Gringoredaktionens förenklade världsbild. Johan Lindahl har skrivit om dem i en rad inlägg, och det har även undertecknad gjort.
2007-08-21
Fuck Svennis
Ja, jag var i London förra veckan och såg bland annat Manchester City. Nej det var inte för Svennis skull utan mest för att det var kul att se två matcher på två dagar till ett ganska bra pris. Jag har hållit på Manchester United sen jag var 10 och det tänker jag fortsätta med. Att två tredjedelar av Aftonbladets läsare anser att Svennis är en bättre tränare än Sir Alex visar bara på en förblindande lokalpatriotism eller en skrattretande okunskap om fotboll. Eller bäggedera. Sir Alex är världens genom tiderna mest framsångsrika klubbtränare. Inte nog med att han bröt Rangers och Celtics dominans i Skottland när han förde Aberdeen till ligaseger 1985. De senaste 21 åren har han förvandlat Man United från ett skakigt mittengäng till en av världens största klubbar. Eller vad sägs om 9 Premier League-titlar, 5 FA Cup-segrar, 1 CL-titel, 1 ligacupsegrar och TRE dubblar (varav en trippel 1999)? Detta med ett lag som under storhetstiden under 1990-talet hade en stomme bestående av egna produkter.
Och Svennis?
Svennis är bara en luftjuckande bondtölp från Torsby. Det blir naturligtvis ett "folk är idioter"-pris av öppet mål-karaktär till Aftonbladets läsare.
Förresten; idag var jag på möte med Jenny Lindahl-Persson om att bygga Vänsterpartiets varumärke. Bland annat tyckte hon att det var viktigt att argumentera snällare. Har ni inte märkt det redan så tål det att påpekas; I will still be kicking ass and taking names.
Och Svennis?
Svennis är bara en luftjuckande bondtölp från Torsby. Det blir naturligtvis ett "folk är idioter"-pris av öppet mål-karaktär till Aftonbladets läsare.Förresten; idag var jag på möte med Jenny Lindahl-Persson om att bygga Vänsterpartiets varumärke. Bland annat tyckte hon att det var viktigt att argumentera snällare. Har ni inte märkt det redan så tål det att påpekas; I will still be kicking ass and taking names.
2007-08-09
Efter att Pedagogen
postade sina lookalikes och jag hånade dem kände jag att jag var tvungen att göra samma sak för att ni ska kunna ge igen. Håll till godo:
Själv har jag alltid sett mig som en blandning mellan Russell Crowe och Johnny Depp. Sen har jag väl Kevin Smiths kroppshydda också. Ack ja denna teknik.
(Personen till höger som av någon märklig anledning försvinner är f.ö. Sean Lennon)
postade sina lookalikes och jag hånade dem kände jag att jag var tvungen att göra samma sak för att ni ska kunna ge igen. Håll till godo:
Själv har jag alltid sett mig som en blandning mellan Russell Crowe och Johnny Depp. Sen har jag väl Kevin Smiths kroppshydda också. Ack ja denna teknik.
(Personen till höger som av någon märklig anledning försvinner är f.ö. Sean Lennon)
Verkligheten överträffar dikten.
Jag vet inte hur många av er som minns Simpsonsavsnittet där Ned Flanders bygger en nöjespark med bibliskt tema. Parken går givetvis uselt. Ned Flanders är en satir över USA:s högerkristna visst- men idag skriver Aftonbladet om en sådan park som ska finnas i verkligheten. Det verkar, trots källan, stämma. I likhet med Flanders park går den uselt, men till skillnad från dess fiktiva motsvarighet har Holy Land i Orlando räddats från nedläggning. Bisarrt är bara förnamnet.
Kanske kan det vara en trevlig utflykt för barnen? Först en blodig "Passion of the Christ"- parad, följt av lite bibelstudier. Sen en runda i den obligatoriska souvenirshopen där barnen kan få en bok om skapelsen som lovar att "This book will answer these questions and many more, as you learn what is NOT being taught in mainstream education or the media." Dessutom kan barnen få träffa Jesus! (Eller i alla fall en skådis som spelar Jesus.) När jag var liten fick jag bara träffa Fantomen. (Eller i alla fall en lönnfet skådis som spelade Fantomen.)
Och sen undrar folk varför USA ibland kan te sig riktigt, riktigt otäckt.
PS. Jag såg Simpsonsfilmen idag. Den var sådär. Ett par skratt, visst, men egentligen är det ju bara ett lite för långt Simpsons-avsnitt.
PS2. Kom igen nu. Vad heter ett fyrdelat verk? Inte googla!
Kanske kan det vara en trevlig utflykt för barnen? Först en blodig "Passion of the Christ"- parad, följt av lite bibelstudier. Sen en runda i den obligatoriska souvenirshopen där barnen kan få en bok om skapelsen som lovar att "This book will answer these questions and many more, as you learn what is NOT being taught in mainstream education or the media." Dessutom kan barnen få träffa Jesus! (Eller i alla fall en skådis som spelar Jesus.) När jag var liten fick jag bara träffa Fantomen. (Eller i alla fall en lönnfet skådis som spelade Fantomen.)
Och sen undrar folk varför USA ibland kan te sig riktigt, riktigt otäckt.
PS. Jag såg Simpsonsfilmen idag. Den var sådär. Ett par skratt, visst, men egentligen är det ju bara ett lite för långt Simpsons-avsnitt.
PS2. Kom igen nu. Vad heter ett fyrdelat verk? Inte googla!
2007-08-08
Kverulans
Egentligen borde jag skriva ngåot bittert om valberedningen i Vänsterpartiet, men jag skiter i det och postar en insändare jag skrev till lokalblaskan. Insändaren blev föga förvånande (den klagar ju på tidningen) inte publicerad. Here goes:
"I VLT:s SPAN-bilaga den 20/7 tipsar Nora Nergiz Ackblad och Annette Grandin om läsvärda deckare. Bland annat tipsas det om ”Milleniumtriologin (sic)”. Rätt stavning är naturligtvis ”millennium” respektive ”trilogin”. Att det skulle röra sig om ett misstag verkar tyvärr inte vara fallet; stavningen ”triologi” förekommer ett flertal gånger. Det är märkligt att man, som professionell skribent, inte har bättre koll på språket än så. Köp ett exemplar av SAOL eller sätt på rättstavningskontrollen i Word (min version ändrade nämnda stavfel automatiskt)!
I övrigt, ha en glad läs-sommar!
Christian Schremser "
Såhär i efterhand kanske den känns som väl gnällig, men jag tycker faktiskt att man som journalist ska kunna stava till "trilogi".
Nu en liten fråga: Utan att googla eller liknande, vet någon vad ett verk i fyra delar heter? Första rätta svaret vinner ett hedersomnämnande i bloggarnas blogg.
"I VLT:s SPAN-bilaga den 20/7 tipsar Nora Nergiz Ackblad och Annette Grandin om läsvärda deckare. Bland annat tipsas det om ”Milleniumtriologin (sic)”. Rätt stavning är naturligtvis ”millennium” respektive ”trilogin”. Att det skulle röra sig om ett misstag verkar tyvärr inte vara fallet; stavningen ”triologi” förekommer ett flertal gånger. Det är märkligt att man, som professionell skribent, inte har bättre koll på språket än så. Köp ett exemplar av SAOL eller sätt på rättstavningskontrollen i Word (min version ändrade nämnda stavfel automatiskt)!
I övrigt, ha en glad läs-sommar!
Christian Schremser "
Såhär i efterhand kanske den känns som väl gnällig, men jag tycker faktiskt att man som journalist ska kunna stava till "trilogi".
Nu en liten fråga: Utan att googla eller liknande, vet någon vad ett verk i fyra delar heter? Första rätta svaret vinner ett hedersomnämnande i bloggarnas blogg.
2007-08-03
Dagens inköp
Som ett led i min kampanj för att stödja tredje världen: Dagens inköp blev en låda Red Stripe. Boo, friends who just want to sit home and be boring. Hooray beer!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
