Det heter inte Burma, det heter Myanmar.

På Facebook idag så gick jag med i en grupp som stöder regeringen i Myanmar. Inte på grund utav att jag egentligen stöder den utan mer för att alla så plötslligt blivit engagerade i protesterna mot regeringen där. Landet har alltså varit diktatur sedan 1962 och under dessa 45 år har inte en jävel brytt sig. Nu är plötsligt varenda en Myanmar-expert (trots då att de fortfarande kallar landet för "Burma") och vi ska nu alla sluta upp bakom oppositionen. Varför då?

Svaret är naturligtvis buddhistmunkar. Skicka fram ett gäng buddhistmunkar och varenda västerlänning får Dalai Lama- och Mr. Miyagi-vibbar. Skit sedan i att buddhistmunkar inte ska syssla med värdsliga ting och att det är märkligt att de nu deltar i en politisk manifestation, så har vi ett helhjärtat stöd där alla ifrån Desmond Tutu till Mat-Tina har något att säga. Aftonbladets läsare tycker att Sverige bör bojkotta OS i Beijing nästa år, antagligen för att Kina handlar mycket med Myanmar. (Varför inte samma guilt-by-association-retorik drabbar USA som också handlar med ganska ljusskygga regimer är en annan fråga.)

Om konflikten i fråga kan jag inte mcyket. Och den okunskapen delar jag med 99% av de som klädde sig i rött igår. Men, jag låter mig inte duperas av några buddhistmunkar och jag vägrar låta Aftonbladet diktera vad jag ska tycka i politiska frågor. Så, tills motsatsen är bevisad; Leve Myanmars regering och ned med de teokratiska uppviglingsförsöken!

Väldigt Lite Tålamod

När jag sitter och skriver på en artikel om Boultbee stöter jag på ett problem. Nämrligen det faktum att VLT, vår kära lokaltidning, har en artikelsök som är skit, alternativt så indexeras inte alla artiklar vilket för med sig att jag inte hittar den artikelserie som VLT gjorde om Västerås Centrum för ett tag sen. Frågan blir: varför i helvete har man inte lyckas implementera en teknik som resten av Mediesverige hade redan 1998? Välkommen in i 2000-talet, jävla pappskallar. Så vad ska jag göra nu? Ska jag:

1. Klippa ur alla artiklar som jag finner intressanta och spara, vilket kommer att resultera i att min lägenhet kommer att se ut som Mel Gibsons i "Conspiracy" inom fem år?

2. Gå till biblioteket och gå igenom gamla VLT?

3. Ringa redaktionen?

4. Skita i alltihop och spela Sam & Max: Season One istället?

Gnäll (revisited)

Ja,jag vet. Jag borde inte handla där. Jag har dessutom visat en liknande bild tidigare. Men jag kunde inte undanhålla er detta guldkorn från min vardag. (Bilden är dessutom tagen med min nya mobilkamera). Nämligen:





Brödsortiment Hemköp style. Håll till godo. Jag fick köpa knäckebröd istället

Friidrotts-VM:s märkligaste

Den senaste veckan har jag likt en zombie följt friidrotts-VM i Osaka. Visserligen gick det inte så bra som man kanske hoppats, men vi har nog blivit lite bortskämda med framgångar. Det är inte mer än 10 år sen man snabbbehandlade en dopad ryskas medorgarskap för att få lite guldglans åt det nu så framgångsrika landslaget. Dessutom har vi nu en hel drös med riktigt revanschsugna friidrottare inför OS i Beijing nästa år.

Inte desto mindre ska jag göra en liten sammanfattning. Därmed presenteras:

FRIIDROTTS-VM:s MÄRKLIGASTE

1. Maria Mutola kollapsar och SVT:s musikproducent väljer att illustrera detta med Ulf Lundell

De senaste femton åren har 800 meter för damer dominerats av Maria Mutola. Hon börjar dock bli till åren och den här säsongen har hon inte nått upp till fornstor standard. I 800 -metersfinalen försökte hon dock rå på kenyanen Jepkosgei, men misslyckades och kollapsade 70 meter före mål. När SVT visade dessa bilder i sammandrag på kvällen spelades introt Ulf Lundells låt "Lit de parade". Nu råkar det vara en av mina absoluta favoritlåtar med Lundell och handlar om Ulf själv som håller på att supa ihjäl sig. Den inleds med textraden (denna hördes dock aldrig i reportaget) "Du var alltid fullast på krogarna/du skolkade från livet natt efter natt".

Frågan är; hur tänkte SVT:s musikproducent? Har han inside information om att Mutola börjat supa? Hade han slagit vad med polarna om att smyga in den under något reportage under VM? Eller tänkte han inte alls? Mycket märkligt var det i alla fall. Nästan lika märkligt som:

2. Tyson Gay blir "utskälld"

Tyson Gay hade precis vunnit 200-metersfinalen och medaljörerna skulle hålla presskonferens. Gay var på spehumör och på grund av detta får han en utskällning berättar Aftonbladet. Utskällningen bestod i att en funktionär sa åt honom att "det börjar bli sent, kan du vara så snäll att göra dig klar".

Sedvanlig Aftonbladetjournalistik alltså. Dessutom visade det sig att de, sedan jag läste artikeln första gången, ändrat rubriken från "utskälld" till "uppläxad". Här kommer ett par andra rubrikförslag ifall Aftonbladet har lust att revidera historien ytterligare.

"HÄR HÅNAR GAY OSAKA"

"TYSON GAYS MIKROFONCHOCK"

"FUNKTIONÄRER RASAR MOT FRIIDROTTSSTJÄRNA: DET BÖRJAR BLI SENT!"

Det bjuder jag på, Aftonbladet.

3. SVT lanserar André Pops som en ny Peter Jihde.

Alla vet väl att Peter Jihde "hoppat av" SVT för att leda Idol i TV4. Detta gjorde att SVT-sporten hamnade i en kris, då Jihde varit klockren som ankare vid stora sportevenemang. Han skulle också ha lett "Studio Sumo", men nu är han ju en neslig avhoppare och får därmed inte synas i rutan. Vad göra? Albert Svanberg, chef på SVT-sporten, får en idé! In med André Pops! Han är ju också en sån där ungdomlig programledare i fräck frisyr! Eller?

Nej, Albert Svanberg, tyvärr räcker det inte med popfrilla för att bli en bra programledare. Pops var osäker och stammande, och hans "skojfriska käbbel" med Erica Johansson var ungefär lika avspänt som ett högstadiedisco.

Jag vet hur du tänkte. André Pops hade ju varit så bra och karismatisk när han ledde Alpina VM i vintras när han satt och mös i timmerstugan i Åre. Då säger jag: men för fan, Albert! Då delade han ju studiotid med Pernilla "Privilege" Wiberg och
Stig "håll linjen" Strand som inte har mycket mer karisma än det där timret stugan var gjord av.

Det kunde dock varit värre. Man försökte i alla fall inte ersätta Jihde med Marie Lehmann. Det hade ju kunnat bli....aj fan.

Tarantino (eller Schremser gör upp med sitt förflutna)

De senaste dagarna har jag gått igenom Quentin Tarantinos filmer (förutom Death Proof eftersom den ännu inte kommit på DVD och Four Rooms eftersom Tarantino bara regisserat en historia av fyra i filmen). Efter denna genomgång har jag insett två saker:

* Pulp Fiction är Tarantinos i särklass bästa film och står sig än idag som en riktigt, riktigt bra film. Visserligen får den mig inte att byta ut min garderob mot svarta kostymer med svart slips eller att memorera Hezekielmonologen längre (vilket var fallet då jag såg filmen på bio 1995) men den är forfarande en av de coolaste filmer som gjorts. Tyvärr gjorde detta att det kom mängder med plagiat av ganska varierande kvalitet (mer om det senare).

* Tarantino är en typisk 90-talsregissör. Med detta menar jag att under all coolness, all estetik och alla smarta vinklar så finns det - ingenting. Bara yta och ingen substans alltså. Precis som att Killinggänget var roliga men inte sa någonting så är Tarantinos filmer rätt så intetsägande. Anledningen att man (läs: jag) memorerade repliker och klädde mig som Vince Vega var att det inte fanns något annat budskap i Pulp Fiction. Likadant är det med Jackie Brown och Kill Bill. Lysande pastischer på blaxplotation- respektive kung fu-filmer, men vad är budskapet? Vad vill Tarantino säga sin publik?

Nu menar jag inte att alla filmer behöver ha något budskap eller ställa "de svåra frågorna". Jag kan t.ex. koppla av med en hjärnlös Bruckheimer-rulle eller en flamsig Eddie Murphy-komedi. Nej, alla filmskapare behöver inte ha något budskap, men stora filmskapare (och Tarantino räknas väl dit?) bör ha det.


Angående plagiaten då; jag såg Get Shorty efter att ha sett Tarantinos filmer. När den kom tyckte jag den var riktigt bra. Fortfarande är det en hyfsad film, men ibland blir Tarantino-efterapningarna pinsamt påtagliga och då menar jag inte det faktum att Travolta spelar cool gangster i den. Dessutom har jag nu uppföljaren Be Cool liggande i min "att se"-hög och den anses ju vara sämre än föregångaren. Håhå jaja. I-landsproblem var ordet.

Rojas vs Gringo

Att jag inte är Mauricio Rojas största fan är nog ingen överraskning, men i det här klippet från P3:s Flipper ger han Initi Chavez Perez från Gringo en sån avhyvling att han under dessa elva minuter framstår som riktigt vettig.

Rojas är förstås inte ensam om att ogilla Gringoredaktionens förenklade världsbild. Johan Lindahl har skrivit om dem i en rad inlägg, och det har även undertecknad gjort.

Fuck Svennis

Ja, jag var i London förra veckan och såg bland annat Manchester City. Nej det var inte för Svennis skull utan mest för att det var kul att se två matcher på två dagar till ett ganska bra pris. Jag har hållit på Manchester United sen jag var 10 och det tänker jag fortsätta med. Att två tredjedelar av Aftonbladets läsare anser att Svennis är en bättre tränare än Sir Alex visar bara på en förblindande lokalpatriotism eller en skrattretande okunskap om fotboll. Eller bäggedera. Sir Alex är världens genom tiderna mest framsångsrika klubbtränare. Inte nog med att han bröt Rangers och Celtics dominans i Skottland när han förde Aberdeen till ligaseger 1985. De senaste 21 åren har han förvandlat Man United från ett skakigt mittengäng till en av världens största klubbar. Eller vad sägs om 9 Premier League-titlar, 5 FA Cup-segrar, 1 CL-titel, 1 ligacupsegrar och TRE dubblar (varav en trippel 1999)? Detta med ett lag som under storhetstiden under 1990-talet hade en stomme bestående av egna produkter.

Och Svennis?

Svennis är bara en luftjuckande bondtölp från Torsby. Det blir naturligtvis ett "folk är idioter"-pris av öppet mål-karaktär till Aftonbladets läsare.


Förresten; idag var jag på möte med Jenny Lindahl-Persson om att bygga Vänsterpartiets varumärke. Bland annat tyckte hon att det var viktigt att argumentera snällare. Har ni inte märkt det redan så tål det att påpekas; I will still be kicking ass and taking names.

Efter att Pedagogen
postade sina lookalikes och jag hånade dem kände jag att jag var tvungen att göra samma sak för att ni ska kunna ge igen. Håll till godo:



Själv har jag alltid sett mig som en blandning mellan Russell Crowe och Johnny Depp. Sen har jag väl Kevin Smiths kroppshydda också. Ack ja denna teknik.

(Personen till höger som av någon märklig anledning försvinner är f.ö. Sean Lennon)

Verkligheten överträffar dikten.

Jag vet inte hur många av er som minns Simpsonsavsnittet där Ned Flanders bygger en nöjespark med bibliskt tema. Parken går givetvis uselt. Ned Flanders är en satir över USA:s högerkristna visst- men idag skriver Aftonbladet om en sådan park som ska finnas i verkligheten. Det verkar, trots källan, stämma. I likhet med Flanders park går den uselt, men till skillnad från dess fiktiva motsvarighet har Holy Land i Orlando räddats från nedläggning. Bisarrt är bara förnamnet.

Kanske kan det vara en trevlig utflykt för barnen? Först en blodig "Passion of the Christ"- parad, följt av lite bibelstudier. Sen en runda i den obligatoriska souvenirshopen där barnen kan få en bok om skapelsen som lovar att "This book will answer these questions and many more, as you learn what is NOT being taught in mainstream education or the media." Dessutom kan barnen få träffa Jesus! (Eller i alla fall en skådis som spelar Jesus.) När jag var liten fick jag bara träffa Fantomen. (Eller i alla fall en lönnfet skådis som spelade Fantomen.)

Och sen undrar folk varför USA ibland kan te sig riktigt, riktigt otäckt.


PS. Jag såg Simpsonsfilmen idag. Den var sådär. Ett par skratt, visst, men egentligen är det ju bara ett lite för långt Simpsons-avsnitt.

PS2. Kom igen nu. Vad heter ett fyrdelat verk? Inte googla!

Kverulans

Egentligen borde jag skriva ngåot bittert om valberedningen i Vänsterpartiet, men jag skiter i det och postar en insändare jag skrev till lokalblaskan. Insändaren blev föga förvånande (den klagar ju på tidningen) inte publicerad. Here goes:

"I VLT:s SPAN-bilaga den 20/7 tipsar Nora Nergiz Ackblad och Annette Grandin om läsvärda deckare. Bland annat tipsas det om ”Milleniumtriologin (sic)”. Rätt stavning är naturligtvis ”millennium” respektive ”trilogin”. Att det skulle röra sig om ett misstag verkar tyvärr inte vara fallet; stavningen ”triologi” förekommer ett flertal gånger. Det är märkligt att man, som professionell skribent, inte har bättre koll på språket än så. Köp ett exemplar av SAOL eller sätt på rättstavningskontrollen i Word (min version ändrade nämnda stavfel automatiskt)!

I övrigt, ha en glad läs-sommar!
Christian Schremser "


Såhär i efterhand kanske den känns som väl gnällig, men jag tycker faktiskt att man som journalist ska kunna stava till "trilogi".

Nu en liten fråga: Utan att googla eller liknande, vet någon vad ett verk i fyra delar heter? Första rätta svaret vinner ett hedersomnämnande i bloggarnas blogg.

Dagens inköp

Som ett led i min kampanj för att stödja tredje världen: Dagens inköp blev en låda Red Stripe. Boo, friends who just want to sit home and be boring. Hooray beer!

Bergman med mera

För er som undrar varför jag inte uppdaterat på länge så har jag spenderat de senaste dagarna (nåja onsdag till söndag i alla fall) i de djupa skogarna utanför Skinnskatteberg. Där har jag spenderat tiden med att äta glass, läsa seriealbum, åka moped samt äta mammas mat. Dessutom kom mina farföräldrar upp på lördagen så det var en trevlig utflykt. Fem dagar på landet är ungefär vad jag klarar av dock.

Jag borde väl skriva något om Ingmar Bergmans bortgång men egentligen har jag inte tyckt att det funnits något att skriva som inte redan skrivits bättre. Jag har egentligen ingen speciell relation till Bergmans filmer. Jag har förstås sett Det Sjunde Inseglet samt Fanny och Alexander, men någon större betydelse kan jag inte säga att han haft för mig personligen. Dock så tror jag mig veta att en av mina äldsta vänner, låt oss kalla honom F.O, har Bergman att tacka för sitt äktenskap.

Man kan dock lita på Dagens Nyheters ledarsida när det gäller inspiration. Även om DN hade den goda smaken att dedikera såväl förstasidan (till skillnad från lokalblaskan VLT som tyckte det var viktigare med en småföretagare som inte ville anställa folk och simundervisning för barn) såväl som hela kulturdelen till Bergman så förtas det lite i och med att ledarsidan ville vara med på ett hörn.Visst ska man sätta in kulturen i ett politiskt sammanhang. Men att påstå att Bergmans flytt indirekt ledde till den borgerliga valsegern 1976 är nog att ta i. Ännu mer går de bort sig i partipolitikens irrgångar när de påstår att ” 1980-talet gav oss Ingmar Bergman, nu närmast kultförklarad, en rad storslagna teateruppsättningar som också turnerade internationellt och - inte minst - storfilmen "Fanny och Alexander" som ogenerat firade ett förgånget högborgerligt Sverige.”. Fanny och Alexander som en hyllningsfilm alltså? Tja, ungefär som Det Sjunde Inseglet är en hyllning till fundamentalism och American Beauty till förortslivet då. Nej, kära ledarredaktion, lämna filmanalysen till kulturredaktionen och ta själva hand om det ni är bra på (eller åtminstone får betalt för), nämligen politiska kommentarer.

In kverulantia,

Veckans citat

Veckans bästa citat kommer från Josh Rushing, före detta pressofficer i amerikanska armén och numera korrespondent för Al Jazeera English.

"You have to realize, on a week where the news mentions hardly anything but Anna Nicole Smith, there are events happening around the world."- Josh Rushing på Daily Show 16/7.

Sug på den, Aftonbladet.

Believe the hype

Alla, och då menar jag verkligen alla har hyllat Åsa Linderborgs bok ”Mig äger ingen”. Lika misstänksam som man ska vara mot mediedrev ska man vara mot mediehype. Normalt när en enig kritikerkår hyllar en film eller bok brukar den vara politiskt korrekt, tillrättalagd och/eller relativt intetsägande.Därför var det med viss bävan jag i förrgår började läsa boken.

Åsa Linderborg är född och uppvuxen i Västerås. Finns det något som kan kallas partiadel inom Vänsterpartiet tillhör hon den; både hennes mor och mormor är framträdande personer i partiet.. Hon är före detta historiker vid Uppsala Universitet och jobbar för närvarande som skribent på Aftonbladets kulturredaktion (för övrigt den enda del av Aftonbladet som inte sjunkit ned i tabloidträsket). Att jag läst och uppskattat hennes texter där lugnade mig inte, en bra skribent blir inte nödvändigtvis en bra författare.

Det ska inte förnekas att jag verkligen ville tycka om den här boken. Åsa Linderborg är en av den svenska vänsterns intelligentaste röster och jag håller med henne i det mesta hon skriver. Dessutom utspelas boken i Västerås, en stad jag bor i och har bott i under 26 av mina 32 år så jag skullle känna igen mig i miljöerna. Jag har även haft förmånen att träffa några av personerna i boken, dock ej huvudpersonen eller författaren. Trots att jag därmed var någorlunda betingad att gilla denna bok knockade den mig fullständigt. Detta är inte en bra bok. Det är en fantastisk bok. Jag rankar läsupplevelsen lika högt som mitt första möte med Majakovskij eller när jag som 20-åring läste Stig Claessons ”Samtal på ett fjärrtåg”.

För er som levt under en sten de senaste månaderna kan jag berätta att boken i första hand är ett porträtt av Åsas far, härdarmästare Leif Andersson och förhållandet dem i mellan från det att Leif får huvudvårdnaden om henne när hon är fyra år fram tills hans död nästan trettio år senare. Det är en kärleksfull men uppriktig berättelse om kärleken mellan far och dotter, men också frigörelsen, uppvaknandet och ibland avskyn hon känner för sin far och hans tillkortakommanden. Åsa Linderborg skulle lätt kunna ha fallit i sentimentalitetsfällan, men undviker den skickligt. Varenda mening, vartenda ord känns äkta och oförfalskat. Apropå sten; det är nog materialet man bör vara gjord av för att inte gripas av denna berättelse.

Ett sista betyg på boken; jag sträckläser sällan böcker. Denna bok låg jag dock och läste till 3 på morgonen trots att jag skulle gå upp fyra timmar senare (eftersom jag skulle få besök tidigt på morgonen). När jag blev själv fortsatte jag läsa tills boken var slut. När den var slut var jag både glad och sorgsen.

Nu ska jag läsa någonting mindre omvälvande, nämligen Floyd Gottfredssons Mickey Mouse. Men alla måste läsa ”Mig äger ingen”. Nu.

Följdaktligen

Den senaste tiden verkar någon slags positivitetstrend svepa igenom bloggosfären. I alla fall har både Johan Lindahl, Johan Lif och Ulrika Andersson skrivit om att det klagas för mycket i bloggar och att man ska skriva om sådant man gillar i stället. Var nu inte oroliga, kära läsare, jag är en obstinat gnällspik och som den icke-opportunist jag är kommer jag oförtutet att klaga vidare. Jag tar det igen för säkerhets skull: Jag kommer fortsätta att klaga. Jag vet inte vad det är som får folk att överge klagandet men jag tror att det kan vara någon form av sommarkänslor. Till er kan jag bara säga: snart så sitter vi där i januari med 20 timmars mörker och tycker att CSI är dagens höjdpunkt. Då kommer ni allt att klaga igen. Kappvändare!

Så, för att motverka denna trend så kommer nu:

SCHREMSER.SE:S ICKE-KOMPLETTA LISTA ÖVER FÖRETEELSER SOM VÄCKER AVSKY

Förutom vuxna män i baseballkeps och folk som inte ringer innan de dyker upp så finns det alltså en hel del annat som ger mig huvudvärk. Dessa saker är, utan inbördes ordning:

- Rhapsody in rock
- Fernet
- Philip Seymour Hoffman (Capote var ett sömnpiller)
- Folk som kallar Cognac för ”konjagare”
- Folk som kallar whisky för ”virre”
- Folk som kallar alkoholhaltiga drycker för ”hojtarolja”
- SMHI (På midsommarafton kollade jag SMHI:s ”just nu” rapport. Den sa att det skulle vara 20 grader och uppehåll. Det regnade och var 12 grader. Starkt jobbat.)
- VLT:s SPAN-bilaga
- Bartendrar som inte vet hur man blandar en Gimlet
- Carl Bildt-imitatörer
- Carl Bildt
- Göran Persson-imitatörer (vi vet att han är tjock och dryg och der var knappt roligt ens 1995)
- Folk som säger ”Ja, nu går vi mot mörkare tider” på midsommarafton
- Peter Siepen
- Sweden Rock Festival (1200 spänn för att se Twisted Sister. Va?)


Och sist men inte minst

- Skitlånga rockgalor för välgörande ändamål

Denett kräver sin förklaring. Till och med DN noterade det bisarra att hålla en 22 timmar lång rockgala för att minska klimathotet. Under de timmar jag kollade så var en av de återkommande apellerna ”Stäng av era eldrivna apparater”. Så därför håller man en TJUGOTVÅ TIMMAR lång Tv-sänd gala? Ett sådant tilltag renderar naturligtvis ett klimatmärkt ”Folk är idioter”-pris till galans arrangörer. Slit det med hälsan. Skulle ni inte vilja ha det, släng det då i kärlet märkt ”Logiska felslut”. Glad sommar!

För er som undrar vart texten om Chris Benoit tagit vägen, så har jag valt att ta bort den på grund av hur historien har utvecklat sig. Någon gång ska jag sätta mig och skriva något om detta, men en hyllningstext till en förmodad dubbelmördare känns inte helt korrekt.

Gnäll

Betrakta bilden här ovanför. Är den från beredskapstiden eller från en butik i Sovjetunionen 1987? Nej det är den inte. Den är tagen av mig idag. Är det så att kriget har kommit och vi måste skynda oss ner för att hamstra. Nej det är bara så att Hemköp i Västerås är en synnerligen kass butik. Detta är alltså inget sorgligt jourlivs i ett ytterområde utan en av centrala Västerås största matbutiker. Det här är inte första gången som inköpen krånglar. Exemplen är många, men det märkligaste är nog ändå att de inte hade krossade tomater på en och en halv vecka. Förklaringen? "Det är ingen basvara". Häpp. Det trodde nog jag (och alla Sveriges studenter) att det var.

Imorgon går jag till Konsum istället. Naturligtvis får inköpschefen på Hemköp i Västerås ett "Folk är idioter"-pris också. Drt är inte heller någon basvara.

Liten guide för modemedvetna socialister

Såsom den stilikon jag är så har jag enligt devisen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" beslutat mig för att hjälpa er mindre trendkänsliga att piffa upp er inför sommaren 2007. Håll till godo!

Ute: Palestinasjal
Inne: Panamahatt

Ute: Stor stark
Inne: Gimlet

Ute: Myrorna
Inne: Dressmann

Ute: Bockskägg
Inne: Handlebar-mustasch

Nu är ni redo för en härlig svensk sommar. Ta det lugnt därute och gör ingenting jag skulle göra. Glöm inte att allt är inte guld som glimmar.

För den som längtat efter en dos Schremser så länkar jag till min debattartikel i lördagens VLT. För alla icke-västeråsare så kan jag meddela att Mimer är det kommunala bostadsbolaget i Västerås.

En liten rättelse är på plats också; i papperstidningen förekommer en bild med tillhörande bildtext (som inte är skriven av mig) där det står att Miljöpartiet bryter mot minst två av sina grundpelare. Det håller jag inte med om alls. I min artikel står att de bryter mot en, och endast en, av dem. Det är allvarligt nog.

La dolce vita.

Idag har jag varit hos läkaren som konstaterade att min förmodade blåskatarr var borta. Min teori är att det beror på de ofantliga mängder tranbärsjuice jag druckit de senaste dagarna. Sen när jag kom hem ville ett österrikiskt bossa-band bli vän med mig på Myspace.

Mitt liv är i sanning glamoröst 24/7.