Veckans bästa citat kommer från Josh Rushing, före detta pressofficer i amerikanska armén och numera korrespondent för Al Jazeera English.
"You have to realize, on a week where the news mentions hardly anything but Anna Nicole Smith, there are events happening around the world."- Josh Rushing på Daily Show 16/7.
Sug på den, Aftonbladet.
2007-07-22
2007-07-19
Believe the hype
Alla, och då menar jag verkligen alla har hyllat Åsa Linderborgs bok ”Mig äger ingen”. Lika misstänksam som man ska vara mot mediedrev ska man vara mot mediehype. Normalt när en enig kritikerkår hyllar en film eller bok brukar den vara politiskt korrekt, tillrättalagd och/eller relativt intetsägande.Därför var det med viss bävan jag i förrgår började läsa boken.
Åsa Linderborg är född och uppvuxen i Västerås. Finns det något som kan kallas partiadel inom Vänsterpartiet tillhör hon den; både hennes mor och mormor är framträdande personer i partiet.. Hon är före detta historiker vid Uppsala Universitet och jobbar för närvarande som skribent på Aftonbladets kulturredaktion (för övrigt den enda del av Aftonbladet som inte sjunkit ned i tabloidträsket). Att jag läst och uppskattat hennes texter där lugnade mig inte, en bra skribent blir inte nödvändigtvis en bra författare.
Det ska inte förnekas att jag verkligen ville tycka om den här boken. Åsa Linderborg är en av den svenska vänsterns intelligentaste röster och jag håller med henne i det mesta hon skriver. Dessutom utspelas boken i Västerås, en stad jag bor i och har bott i under 26 av mina 32 år så jag skullle känna igen mig i miljöerna. Jag har även haft förmånen att träffa några av personerna i boken, dock ej huvudpersonen eller författaren. Trots att jag därmed var någorlunda betingad att gilla denna bok knockade den mig fullständigt. Detta är inte en bra bok. Det är en fantastisk bok. Jag rankar läsupplevelsen lika högt som mitt första möte med Majakovskij eller när jag som 20-åring läste Stig Claessons ”Samtal på ett fjärrtåg”.
För er som levt under en sten de senaste månaderna kan jag berätta att boken i första hand är ett porträtt av Åsas far, härdarmästare Leif Andersson och förhållandet dem i mellan från det att Leif får huvudvårdnaden om henne när hon är fyra år fram tills hans död nästan trettio år senare. Det är en kärleksfull men uppriktig berättelse om kärleken mellan far och dotter, men också frigörelsen, uppvaknandet och ibland avskyn hon känner för sin far och hans tillkortakommanden. Åsa Linderborg skulle lätt kunna ha fallit i sentimentalitetsfällan, men undviker den skickligt. Varenda mening, vartenda ord känns äkta och oförfalskat. Apropå sten; det är nog materialet man bör vara gjord av för att inte gripas av denna berättelse.
Ett sista betyg på boken; jag sträckläser sällan böcker. Denna bok låg jag dock och läste till 3 på morgonen trots att jag skulle gå upp fyra timmar senare (eftersom jag skulle få besök tidigt på morgonen). När jag blev själv fortsatte jag läsa tills boken var slut. När den var slut var jag både glad och sorgsen.
Nu ska jag läsa någonting mindre omvälvande, nämligen Floyd Gottfredssons Mickey Mouse. Men alla måste läsa ”Mig äger ingen”. Nu.
Åsa Linderborg är född och uppvuxen i Västerås. Finns det något som kan kallas partiadel inom Vänsterpartiet tillhör hon den; både hennes mor och mormor är framträdande personer i partiet.. Hon är före detta historiker vid Uppsala Universitet och jobbar för närvarande som skribent på Aftonbladets kulturredaktion (för övrigt den enda del av Aftonbladet som inte sjunkit ned i tabloidträsket). Att jag läst och uppskattat hennes texter där lugnade mig inte, en bra skribent blir inte nödvändigtvis en bra författare.
Det ska inte förnekas att jag verkligen ville tycka om den här boken. Åsa Linderborg är en av den svenska vänsterns intelligentaste röster och jag håller med henne i det mesta hon skriver. Dessutom utspelas boken i Västerås, en stad jag bor i och har bott i under 26 av mina 32 år så jag skullle känna igen mig i miljöerna. Jag har även haft förmånen att träffa några av personerna i boken, dock ej huvudpersonen eller författaren. Trots att jag därmed var någorlunda betingad att gilla denna bok knockade den mig fullständigt. Detta är inte en bra bok. Det är en fantastisk bok. Jag rankar läsupplevelsen lika högt som mitt första möte med Majakovskij eller när jag som 20-åring läste Stig Claessons ”Samtal på ett fjärrtåg”.
För er som levt under en sten de senaste månaderna kan jag berätta att boken i första hand är ett porträtt av Åsas far, härdarmästare Leif Andersson och förhållandet dem i mellan från det att Leif får huvudvårdnaden om henne när hon är fyra år fram tills hans död nästan trettio år senare. Det är en kärleksfull men uppriktig berättelse om kärleken mellan far och dotter, men också frigörelsen, uppvaknandet och ibland avskyn hon känner för sin far och hans tillkortakommanden. Åsa Linderborg skulle lätt kunna ha fallit i sentimentalitetsfällan, men undviker den skickligt. Varenda mening, vartenda ord känns äkta och oförfalskat. Apropå sten; det är nog materialet man bör vara gjord av för att inte gripas av denna berättelse.
Ett sista betyg på boken; jag sträckläser sällan böcker. Denna bok låg jag dock och läste till 3 på morgonen trots att jag skulle gå upp fyra timmar senare (eftersom jag skulle få besök tidigt på morgonen). När jag blev själv fortsatte jag läsa tills boken var slut. När den var slut var jag både glad och sorgsen.
Nu ska jag läsa någonting mindre omvälvande, nämligen Floyd Gottfredssons Mickey Mouse. Men alla måste läsa ”Mig äger ingen”. Nu.
2007-07-14
Följdaktligen
Den senaste tiden verkar någon slags positivitetstrend svepa igenom bloggosfären. I alla fall har både Johan Lindahl, Johan Lif och Ulrika Andersson skrivit om att det klagas för mycket i bloggar och att man ska skriva om sådant man gillar i stället. Var nu inte oroliga, kära läsare, jag är en obstinat gnällspik och som den icke-opportunist jag är kommer jag oförtutet att klaga vidare. Jag tar det igen för säkerhets skull: Jag kommer fortsätta att klaga. Jag vet inte vad det är som får folk att överge klagandet men jag tror att det kan vara någon form av sommarkänslor. Till er kan jag bara säga: snart så sitter vi där i januari med 20 timmars mörker och tycker att CSI är dagens höjdpunkt. Då kommer ni allt att klaga igen. Kappvändare!
Så, för att motverka denna trend så kommer nu:
SCHREMSER.SE:S ICKE-KOMPLETTA LISTA ÖVER FÖRETEELSER SOM VÄCKER AVSKY
Förutom vuxna män i baseballkeps och folk som inte ringer innan de dyker upp så finns det alltså en hel del annat som ger mig huvudvärk. Dessa saker är, utan inbördes ordning:
- Rhapsody in rock
- Fernet
- Philip Seymour Hoffman (Capote var ett sömnpiller)
- Folk som kallar Cognac för ”konjagare”
- Folk som kallar whisky för ”virre”
- Folk som kallar alkoholhaltiga drycker för ”hojtarolja”
- SMHI (På midsommarafton kollade jag SMHI:s ”just nu” rapport. Den sa att det skulle vara 20 grader och uppehåll. Det regnade och var 12 grader. Starkt jobbat.)
- VLT:s SPAN-bilaga
- Bartendrar som inte vet hur man blandar en Gimlet
- Carl Bildt-imitatörer
- Carl Bildt
- Göran Persson-imitatörer (vi vet att han är tjock och dryg och der var knappt roligt ens 1995)
- Folk som säger ”Ja, nu går vi mot mörkare tider” på midsommarafton
- Peter Siepen
- Sweden Rock Festival (1200 spänn för att se Twisted Sister. Va?)
Och sist men inte minst
- Skitlånga rockgalor för välgörande ändamål
Denett kräver sin förklaring. Till och med DN noterade det bisarra att hålla en 22 timmar lång rockgala för att minska klimathotet. Under de timmar jag kollade så var en av de återkommande apellerna ”Stäng av era eldrivna apparater”. Så därför håller man en TJUGOTVÅ TIMMAR lång Tv-sänd gala? Ett sådant tilltag renderar naturligtvis ett klimatmärkt ”Folk är idioter”-pris till galans arrangörer. Slit det med hälsan. Skulle ni inte vilja ha det, släng det då i kärlet märkt ”Logiska felslut”. Glad sommar!
Så, för att motverka denna trend så kommer nu:
SCHREMSER.SE:S ICKE-KOMPLETTA LISTA ÖVER FÖRETEELSER SOM VÄCKER AVSKY
Förutom vuxna män i baseballkeps och folk som inte ringer innan de dyker upp så finns det alltså en hel del annat som ger mig huvudvärk. Dessa saker är, utan inbördes ordning:
- Rhapsody in rock
- Fernet
- Philip Seymour Hoffman (Capote var ett sömnpiller)
- Folk som kallar Cognac för ”konjagare”
- Folk som kallar whisky för ”virre”
- Folk som kallar alkoholhaltiga drycker för ”hojtarolja”
- SMHI (På midsommarafton kollade jag SMHI:s ”just nu” rapport. Den sa att det skulle vara 20 grader och uppehåll. Det regnade och var 12 grader. Starkt jobbat.)
- VLT:s SPAN-bilaga
- Bartendrar som inte vet hur man blandar en Gimlet
- Carl Bildt-imitatörer
- Carl Bildt
- Göran Persson-imitatörer (vi vet att han är tjock och dryg och der var knappt roligt ens 1995)
- Folk som säger ”Ja, nu går vi mot mörkare tider” på midsommarafton
- Peter Siepen
- Sweden Rock Festival (1200 spänn för att se Twisted Sister. Va?)
Och sist men inte minst
- Skitlånga rockgalor för välgörande ändamål
Denett kräver sin förklaring. Till och med DN noterade det bisarra att hålla en 22 timmar lång rockgala för att minska klimathotet. Under de timmar jag kollade så var en av de återkommande apellerna ”Stäng av era eldrivna apparater”. Så därför håller man en TJUGOTVÅ TIMMAR lång Tv-sänd gala? Ett sådant tilltag renderar naturligtvis ett klimatmärkt ”Folk är idioter”-pris till galans arrangörer. Slit det med hälsan. Skulle ni inte vilja ha det, släng det då i kärlet märkt ”Logiska felslut”. Glad sommar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
