2007-12-28

Samma mamma?

Jag snor en sida ur Manges playbook med följande observation:



Brommapojkarnas klubbmärke
Det östtyska kommunistpartiets emblem

Ni får dra era egna slutsatser.

2007-12-24

God Jul!



Min julklapp till er blir ett klipp med Peter Green, frontfigur och grundare av bandet Fleetwood Mac. Många känner nog igen Fleetwood Mac som bandet bakom radiopoppiga låtar som "Dreams", men faktum är att de bildades redan 1967 som ett bluesband. Fontfigurer var varken Mick Fleetwood eller John Mcvie utan just Green och Jeremy Spencer. Tilsammans gjorde de fyra fantastiska skivor innan Peter Green, efter en LSD-tripp i München 1970, beslöt sig för att alla materiella egendomar var av ondo och, efter att ha spelat in den briljanta "The Green Manalishi", lämnade han bandet. Ett år senare så gick Spencer in i en bokhandel i Los Angeles. Där träffade han en medlem i sekten The Children of God. Han lämnade bandet och gick med i sekten, en sekt han fortfarande är medlem i.

Men detta är flera år innan det. Under en konsert bryter Danny Kirkawan av en sträng och Peter Green kör solonumret "The world keep on turning" från Fleetwood Macs självbetitlade debut. Lyssna, njot och ha en riktigt god jul!

2007-12-16

Årets julklapp

Årets julklapp är ingen GPS utan denna lilla godbit.


Det är alltså en s.k Distillers Edition av min favoritwhisky Lagavulin som fått mogna sista året på sherryfat av typen Pedro Ximénez. Jag har dock inte provsmakat den än. Kanske blir det en "samlarwhisky", dvs en whisky som får stå orörd (eller iaf nästan orörd) i mitt skåp.

2007-12-11

Elitism light

Ibland brukar jag gå in på sajten Nittonde Stolen (och lika ofta brukar jag svära över det faktum att jag inte kom på namnet först). Som namnet kanske antyder, så är det en sida som handlar om litteratur och ibland kan den vara riktigt intressant. Följande inlägg fick mig dock att höja på ögonbrynen. Texten är skriven av Inanna, ”en av nätets vassaste pennor” (för att det låter bättre än ”ett av nätets mest ergonomiska tangentbord”) och handlar om varför Joyce Carol Oates inte ska få nobelpriset. Anledningen är att Oates då skulle bli ”folklig”, vilket skulle göra att skribenten skulle tappa sitt försprång gentemot ”pöbeln”. Jag har två invändningar mot detta.

För det första; att kokettera med att man läser Oates känns ungefär lika fräscht som att kokettera med att man äter sushi. Det kanske var hippt 1991, men knappast 2007. Oates torde, tilsammans med Philip Roth och nyligen bortgångne Norman Mailer, vara en av de mest välkända och –lästa amerikanska författarna. Hon har haft en bok med i Oprah Winfreys bokklubb - vilket automatiskt renderar en miljonpublik – och hennes böcker recenseras regelmässigt i såväl press som i SVT:s morgonprogram (som inte är Babel direkt). Så när skribenten tror att hon är bättre än ”Medelsvensson” så är hon inte elitist, utan en medelsvensson som tror att hon är en elitist.

För det andra; själva idén med att skriva folk på näsan med sin ”goda smak” känns väldigt 1993. (En tanke slår mig just. Kan det vara en gammal text som legat i byrån/på hårddisken i 10-15 år och som nu plockats fram?) På det glada 1990-talet var det nämligen oerhört tufft att vara först med obskyr musik/litteratur/film. För er som minns ZTV-programmet ”Tryck till” minns kanske en brådmogen Fredrik Strage som nonchalant konstaterade att ”den här låten hörde jag på en klubb i Bryssel redan för ett år sedan”. 1990-talet gick inte ut på att guida andra till bra kultur, utan att spotta på dem som inte redan hittat den. Som tur är har ju Strage lämnat 1990-talet bakom sig och blivit just en guide till bra och annorlunda kulturyttringar. Därför är det beklämmande när andra, 2007, försöker återuppliva den andan. Litteratur ska ju, som klyschan säger, bygga broar mellan människor. När Pamuk fick förra årets litteraturpris blev jag glad, inte för att jag hade upptäckt honom tio år innan han fick pris, utan för att fler människor nu fick ta del av hans författarskap. Något annat vore en sann litteraturvän helt främmande.

Någonstans kan jag dock förstå känslan av att vara ensam om ”sin” författare. Därför vill jag avsluta med ett tips. Cormac McCarthy är en författare som inte varit med hos Oprah Winfrey, inte blivit översatt och som är en kritikergunstling i USA. Läs honom! Fast skynda er! Den 15 februari har filmen som bygger på hans roman ”No country for old men” Sverigepremiär och då kanske han också blir folklig…

2007-12-01

Vita Huset och jag.

Så var det mastodontprojektet avklarat! Jag har haft serien ”Vita Huset” på DVD ända sen SVT började schabbla bort sändningstiderna för denna serie (bland annat visades en säsong på SVT 24 (!)) men har dragit mig att börja kolla igenom den för att jag var rädd för att jag skulle fastna så pass att jag ville se igenom serien i ett sträck, något som skulle ta en hel del tid.

Så, i början av gråkalla oktober, fick jag lust att kolla på serien. ”En säsong kan man ju alltid kolla på”, tänkte jag. ”Man behöver ju inte se hela serien i ett sträck, utan kan se några avsnitt då och då”. Så blev det förstås inte. Nu, nästan två månader senare, har jag gått igenom samtliga sju säsonger på hela 155 avsnitt fördelade på 42 DVD:er.

Hur är då serien? Låt mig först säga att serien som helhet är en av de bästa serierna som visats. De två fösta säsongerna däremot, de är fantastiska, med finalen av säsong två, ”Two Cathedrals”, som den absoluta höjdpunkten, kanske av vad som visats på TV. Säsong tre och fyra är riktigt bra de med, även om allt efter Two Cathedrals känns som ett litet nedköp. När huvudförfattaren Aaron Sorkin efter fyra säsonger hoppar av serien så tappar den ganska markant i kvalitet (även om det i detta fall betyder att serien går från ”överjävlig” till ”sevärd”), men detta märks mest i säsong fem, då de två avslutande säsongerna är riktigt underhållande. Så sammanfattningsvis; De två första säsongerna måste alla se, de fyra första bör man se, och när ni gjort det kan ni lika gärna se de tre avslutande.

Karaktrerna då? Vilken är min favoritkaraktär? Är det den karismatiske president Josiah Bartlett, spelad av Martin Sheen? Är det kanske den snygga och smarte talskrivaren Sam Seaborn, spelad av Sam Seaborn? Är det kanske till och med den smarte kungamakaren Josh Lyman, de rappa replikernas mästare, spelad av den relativt okände Bradley Whitford? Nej, favoriten är nog John Spencers porträtt av stabschefen och den grå eminensen Leo McGarry. För mig är han ensemblens nav, och när hans roll minskar blir också serien lite tristare. Att serien upphörde strax efter John Spencers död känns naturligt. Jag önskar även att jag kunde säga att Leo McGarry var den karaktär jag identifierade mig mest med. Istället är det (förstås) dem buttre, obstinate gnällspiken Toby Ziegler, kommunikationschefen som spelas av Richard Schiff och som avslutning bjuder jag på ett Toby-citat, sagt efter en jobbig dag på jobbet; ”There’s literally no one in the world I don’t hate right now.”

Det var det om detta. Idag fyller jag förresten trettiotre härliga. Bring on the adulations!