Oktoberrevolution.

Ja den här bloggen har inte varit uppdaterad på aldeles för länge. Den första oktober händer det dock grejer. Vad? Tja, den som lever får se...

1 oktober. Lägg datumet på minnet.

Sommarläsning: Tandooriälgen

Sent om sider har jag då läst ”Tandooriälgen” av Zac O’Yeah. När boken kom hörde jag mycket talas om den och tyckte att premissen var intressant. Boken utspelas nämligen i en nära framtid. Klimatförändringarna har drabbat Europa hårt. Sverige har tropiskt klimat och öknar har brett ut sig över stora delar av kontinenten. Sverige är en del av Sydasiatiska unionen med Indien som ledande makt. Boken utspelas i Göteborg, eller Guatampuri som staden nu heter. Kokospalmer växer på Avenyn och etniska svenskar, eller ”infödingar” bor i ghetton och är för det mesta missbrukare och/eller prostituerade. De infödingar som inte är det jobbar inom låglönyrken, eller som huvudpersonen Herman Barsk, som polis. Boken börjar med att Barsk slinker in på sin favoritsylta, titelns Tandooriälgen, för att äta en bit. Där upptäcker han att tre män styckats och grillats i lerugnarna.

Så långt är allting bra. En intressant bakgrundshistoria, ett chockerande brott och en mördarjakt. Tyvärr så slösar O’Yeah bort allt detta intressanta på att skriva en deckare av modell 1A. Huvudpersonen Barsk är en av alla dessa Beckkliner (frånskild polis med hälsoproblem). Han har en våldsam arbetskamrat, som inte heter Gunwald Larsson utan Krister Pärsson. Bakom mordet ligger naturligtvis en konspiration som ska förbereda för en amerikansk invasion. Barsk har till och med en CIA-kontakt, som naturligtvis är psykotisk och som naturligtvis bor i en lagerlokal. Allt detta känns igen från hundra andra, mer välskrivna, deckare. O’Yeah hade kanske kunnat komma undan med denna dussinintrig om han haft den som förevändning för att koncentrera sig på att beskriva världen som den ser ut i boken, men problemet är att så inte är fallet. Nu blir det varken hackat eller malet och slutresultatet blir en dålig deckare förlagd till en miljö som saknar substans. En besvikelse helt enkelt. Läs en Wallander-deckare, eller ännu hellre en Sjöwall-Wahlöö-deckare, istället.

Big in...Italy?

Yngwie Malmsteen är ju stor i Japan. För er som inte visste det, så är jag sjukt stor i Italien. Här är beviset:

Mer Carlin.

Jag tänkte att ett till Carlin-klipp kunde passa. Detta är mer politiskt än det tidifgare. Bägge klippen kommer från hans sista HBO-special "It´s bad for you", inspelad så sent som i mars i år.

Håll till godo.

George Carlin

Och så detta då; jag fick just reda på att George Carlin dött vid 71 års ålder. Han var en riktig surgubbe, och naturligtvis en stor förebild. För alla er som inte vet vem det var (eller för alla dem som vill se en av de roligaste ståupparna in action); här ett för stunden passande klipp.

Vad jag gör när det inte är EM-spel.

Såhär på EM:s första spelfria dag har naturligtvis uppmärksammats av Aftonbladet. Bland annat har Aftonbladet Kvinna en krönika av ”fotbollsfrun” Malin Wolin (hon är tydligen sambo med Joachim Lantz i Kalmar FF). Krönikan är så där lagom höhöhö-rolig med könsroller som hämtade ur vilken 50-talskomedi (eller, sorgligt nog, vilken 2000-talsreklamfilm) som helst. Dumma spån till kvinnor som inte kan ”någonting” om fotboll och inte begriper detta ”spring hit och dit i nittio minuter”. Du glömde visst fråga varför de inte kan få en egen boll. Med denna korkade kvinna bor en likaledes indolent man som somnar under matchen och vaknar med ett ryck när kvinnan skadeglatt ropar ”MÅÅÅL!”. Hahahahahaha, Ännu roligare blir det när lanthandlaren dyker upp i kvinnokläder, tätt foljd av landsfiskalen som…nej detta var visst en Åsa-Nisse-film. Filmer som präglas av samma fräschör och könsroller som Malin Wollins lustifikation. Att denna smörja publiceras i Aftonbladet Kvinna förstärker bara bilden av en satsning som från början var ett försök att skapa något slags allmänfeministisk avdelning men som så mycket annat på Aftonbladet reducerats till ett populistiskt avkok av gå-ner-i-vikt-artiklar, artiklar om hur du håller dig snygg efter 40, artiklar om Hollywoodskådespelerskor och sen en och annan samvetsartikel om bröstcancer.

Nej, nu får EM starta igen så jag slipper slösa bort mina kvällar med att läsa sådan här skit. Go Die Meinschaft!


EDIT: Skammens rodnad pryder mina vinterbleka (för någon sommar är det FÖR HELVETE INTE VÄRT ATT KALLA SKITEN). "Die MANNschaft ska det naturligtvis vara. Min tysklärare roterar i graven.

Barack Obama-kvinnornas fiende?

I dagens Aftonbladet (ja, jag läser andra tidningar också, men Aftonbladet leder dumhetsligan tätt följd att VLT:S SPÅN-bilaga) kommer Lena Melin med en knivskarp analys av resultatet i primärvalen i USA. Barack Obama vann, menar hon, inte på egna meriter utan för att Hillary Clinton är en kvinna. Analysen haltar på flera plan.

För det första; att reducera valet till ett val mellan ras och hudfärg är oerhört enkelspårigt. Att dessutom hävda att valet av Obama bara innebär att ”ännu en man” vunnit tyder på att Melin helt enkelt är okunnig om USA:s historia. Visst hade Hillary Clinton varit historisk om hon vunnit. Lika historiskt är det dock att en svart man blir kandidat för demokraterna, ett parti som för mindre än 40 år sedan var nära att få segregationisten och anti-medborgarrättskämpen George Wallace som kandidat. Att en svart man snart kan vara president i ett land som för mindre än 150 år sedan utkämpade ett inbördeskrig rörande slaveriet är minst lika historiskt som om Hillary Clinton vunnit. Att inte Lena Melin ser det är beklämmande.

För det andra; kan det inte vara så att väljarna faktiskt valt bort Hillary Clinton, inte på grund av hennes kön, utan på grund av hennes åsikter? Skulle det kunna vara så att Obama faktiskt tilltalat fler människor på grund av vad han har innanför pannbenet eller i sitt program snarare än vad han har mellan benen? Personligen gillar jag Obama bättre än Clinton på grund av helt andra skäl än genusmässiga. Clinton har, till skillnad från Obama, faktiskt röstat för den olagliga invasionen av Irak. Dessutom röstade hon så sent som förra våren för att terroristförklara Irans revolutionsgarde, en omröstning som Obama avstod ifrån men där bland annat John Kerry och min ursprungliga favorit, John Edwards, röstade nej, Därför vill jag inte se Hillary Clinton i Vita Huset, lika lite som jag ville se Margret Thatcher på 10 Downing Street eller vill se Maud Olofsson som statsminister. När Lena Melin bortser från kandidaternas åsikter utan reducerar Clinton till ”den kvinnliga kandidaten” framstår hon som precis så sexistisk som hon anklagar USA:s väljarkår för att vara.

För det tredje; om Clinton vunnit hade USA: fått sin första kvinnliga regeringschef innan Sverige fått det. Hur hade det rimmat med de självgoda socialdemokraternas jämställdhetspolitik? Lena Melin är nog innerst inne glad att det blev som det blev, för nu kan hon ju fortsätta att peka finger åt de korkade amerikanerna och slå sig för bröstet och säga att Sverige är fortfarande världens jämställda land.

Dagens rubrik.

Idag bidrar Aftonbladet med en festlig rubrik:

Superbakterie hot mot din semester

Stor risk smittas av superbakterier på semestern – speciellt på sjukhus Skördar fler dödsoffer i Europa än trafikolyckor.

Det är klart, ska man dö vill man ju inte dö på semestern. Det förstör ju semesterupplevelsen. Typ.

Engla och medierna, del 2

Sådär ja. Nu har också Englas mormor gett sig in i debatten om huruvida det är rätt eller inte att sända begravningen i SVT. Hon känner sig förstås sårad över de "elaka kommentarer" som fälls. Hon menar också att en majoritet stöder att begravningen sänds. Då får man anta att hon inte räknar med de 90% SVT-anställda som inte tycker den borde sändas i SVT, eller kyrkohernden som håller i begravningen som tycker att medieintresset är "problematiskt". Nej Englas mormor struntar i det utan vill istället dela med sig av något positivt (för inget är ju så positivt som en begravning). För att riktigt understryka familjens goda vilja publiceras också ett bankgironummer som är en nystartad fond till förmån för Engla, eller, tja till förmån för att "täcka de omkostnader som uppstod under sökandet efter Engla, samt att hjälpa familejen och den kursgård mamman driver". Kortfattat: Chi-ching!

Men nu glömmer vi allt sådant och gör oss istället redo för begravningen. I samband med detta har jag ett par etikettsfrågor.

1. Förväntas jag ha mörk kostym på mig framför TV:n? Min lägenhet är nämligen så fasligt varm så här års och jag undrar om en svart skjorta samt svarta kalsonger räcker?

2. Ska jag stå upp och sjunga med i psalmerna?

3. Vart skickar jag blommorna?

4. Hur blir det med begravningskaffet? Går jag in på närmsta café och visar upp licenskvitto?

Om Magdalena Ribbing läser detta kan du väl kontakta mig.

Ödmjukast,
C.

Socialdarwinismen slår till igen.

Såhär då; Om du låter din dotter springa fram och klappa en bäver och sen blir så pass förvånad när den attackerar att du ringer media om detta så är du antagligen:

1. Inte "Ett med naturens" flitigaste tittare.

2. En person som skolkade från biologin i skolan.

3. Dummare än tåget.

4. All of the above.

Matilda kanske ska vara glad att hon och hennes korkade far inte mötte en grävling. Sen får vi väl hoppas att inte familjen Handler (som ironiskt nog betyder "ledsagare" på engelska) planerar ett Kolmårdenbesök i sommar.


Naturligtvis får pappa Marcus Handler det oregelbundet återkommande men ack så eftertraktade "folk är idioter"-priset. Sällan eller aldrig har det varit mer förtjänt. Grattis, Marcus!

Walpurgis

Jag har nu ett antal gånger fått frågan "Vad ska du göra på Valborg?". Jag vet inte vad jag ska svara på den frågan, eftersom jag inte har någon som helst aning vad jag, en lagom tjock man i sina bästa år, förväntas göra. Att dricka folköl och rulla runt i gräset dyngrak känns ju inte så aktuellt. Inte heller känner jag för att ta på mig en gulnad studentmössa och sjunga "Vintern rasar". Att fira kungen finns inte ens på kartan. Så vad göra? Jag käkar väl en korv och sen åker jag hem och läser boken om Fotbolls-VM 1958. Om någon har ett roligare tips så är ni välkomna med dem.

*
Dagens roligaste rubrik: "Skicka din brasa till vlt.se!". Man kanske skulle hoppa upp på scannern och fota sitt skrotum.

Engla och medierna

Jag har inte bloggat på ett bra tag nu. Jag har väl inte haft så mycket att säga helt enkelt. Nu känns det dock som om jag måste ta bladet från munnen.

Låt mig först undanröja alla missförstånd och säga att mordet på Engla var en oerhört tragisk händelse och att det inte blir mindre tragiskt av att om inte polisen varit sådana trähattar och knipit Eklund i tid så hade hon varit i livet. Jag förstår också hennes mor som gick ut i media för att få hjälp i sökandet efter henne. Det är fullt naturligt. Om någon ville tända ett ljus för henne för att få hem henne i säkerhet så har jag inget emot det, även om jag för egen del kan ifrågasätta den praktiska nyttan i det. Nu känns det som det börjar gå lite för långt dock.

Enligt den här artikeln vill nu familjen att Englas begravning direktsänds. Då känner jag att smaklöshetens gräns har passerats. Familjen upphör att vara en sörjande familj som vill minnas sin dotter och framstår istället som mediekåta och oförmögna att ge upp rampljuset. Vad blir nästa steg? Engladockor? Anders Eklund-piltavlor? En realityserie om Englas familjs väg genom sorgen? Min känsla blir att något, som GW skulle sagt ”inte står rätt till”. Om/när jag förlorar någon närstående, under vilka former det än må vara, så skulle jag inte vilja dela den sogen med hela svenska folket utan med mina närstående. Jag lever i förvissningen att de flesta skulle reagera på liknande sätt- Så inte här och det känns väldigt underligt.

Dessutom; eftersom man redan gjort det här till ett mediaspektakel, hur garanterar man Eklunds rätt till en opartisk rättegång. ”Men”, säger du kanske, ”han har ju erkänt. Karljäveln är en monster!” Det är möjligt, men även monster förtjänar faktiskt en rättvis rättegång. Man döms och frias faktiskt inte i polls på Aftonbladets hemsida. Ännu, kanske bör tilläggas.

Under min livstid kan jag bara minnas att fyra begravningar direktsänts i TV, nämligen Georg Rydbergs, Olof Palmes, Tage Danielssons och Cornelis Vreeswiijks. Skulle vi nu foga Englas begravning till den listan uppkommer frågan; ska varenda familj som förlorat ett barn under tragiska omständigheter få begravningen direktsänd? Om ja, måste barnet bli mördat eller räcker det med, låt oss säga en tragisk bussolycka? Kort sagt; var drar vi gränsen för när det mest privata blir av allmänintresse?

Den brutala sanningen är ju faktiskt att vi struntar i individen Engla. Englamordet är ju bara en i raden av snaskiga brottsfall vi fördjupar oss i för att raskt gå vidare till nästa. Innan Engla var det Arbogamorden och nu är det ”Skräckkällaren”. Vi vill veta vem, vi vill veta hur och vi kommer nog aldrig att förstå varför. Vi är inte intresserad av offren lika mycket som vi är av gärningsmännen. Det är nämligen i dessa avskyvärda individer vi kan spegla oss och le förnöjsamt åt vår egen förträfflighet.

PS: Även Drottningen har skrivit om detta.

Jävla Januari- en epitaf

Såsom den tänkande mannens Gert Fylking jag framstår som, är det nu dags för mig att utropa ”Äntligen!”. Äntligen är den jävligaste av månader, januari, slut.

Jag har hatat januari så länge jag kan minnas. Helt onaturligt är det ju inte; vem kan älska en månad som innebär 20 timmars mörker, tom plånbok och oftast ett jävla väder. Det blir värre med åren och jag är numera tämligen övertygad om att om jag någonsin kommer att bryta ihop så kommer det ske under en aldeles överjävlig januari. Men nu är skiten slut och jag tänker inte ens tänka på att jag om jag lever en medelålder har 48 stycken jävla januari kvar.

Nu: festliga februari!

Senaste nytt från Ankeborg!

Att Aftonbladets trovärdighet ligger någonstans mellan Svenskt Näringslivs julsagor och Kalle Ankas Pocket är ingen nyhet, men i denna artikel slår dock Musse Pigg-journalistiken nya rekord. Artikeln är ungefär den tvåtusenfemtioelfte i ordningen om försvunna Madeleine (jo det är tragiskt, men jag börjar tröttna nu. Dessutom stinker rapporteringen av MWWS) och handlar om en ”FBI-expert” som med hjälp av ”digital bildbehandling” tagit fram en bild på hur Madeleine der ut idag.

Hur har då denne tekniktrollkarl, denne verklighetens Gil Grissom gått tillväga? Jo han har tagit en existerande bild på Madeleine och sen har han bytt hårfärg på henne. Vi tar det en gång till så att det sjunker in: Han. Har. Bytt Hårfärg. På. Henne. Inget mer. Expertens digitala bildbehandling verkar med andra ord bestå av photoshoppande på vilken sextonårings nivå som helst. Och detta mästerverk var alltså på gårdagens LÖPSEDEL.

Tragiken/komiken/patetiken (välj själv) forsätter dock. Aftonbladet (eller snarate The Sun, som AB verkar ha snott artikeln av) har fått ett uttalande av, såvitt jag förstår, en före detta polis som inte har något med fallet att göra. Jag kan inte göra artikeln rättvisa, så den får tala för sig själv:

John Stalker, före detta vice polismästare i Manchester, säger till The People:

– Det är mycket bra att den här bilden tagits fram och jag tror att den kan vara till stor hjälp för den portugisiska polisen och allmänheten som letar efter Maddie.

– Det som gör bilden så realistisk är att man nästan kan se sorgen i hennes ansikte – smärtan över att ha varit borta från sin mamma och pappa i över åtta månader, säger Stalker.

Detta är obetalbart på grund av två saker: 1) Madeleine har EXAKT SAMMA ansiktsuttryck som på originalfotot. 2) Mannen heter John Stalker. Vad är det för ett jävla Kalle Anka-namn? Det är ungefär som att svenska polisens banrnpornografirotel skulle ledas av kommisarie Peder Rast. Nej, med sådana här namn får vi förlita oss på privatdetektiven Snook Arettpo. Förhoppningsvis hittar han den skyldige (kolla alla med efternamnet Crook eller Busén!) Slutligen kan då denna gärningsman ställas inför rätta, naturligtvis representerad av advokaten Lage Vrängare. Allt detta kommer naturligtvis att ni kunna läsa om här, i Aftonhoran eller Excessen. (ok, de sista var Arne snarare än Kalle Anka-namn).

Till dess,
Sure Gnällén


PS. Alla ni som väntar på någon 2007-lista får vänta ett tag till. Eller så väntar ni förgäves. Den som lever får se helt enkelt.