Barack Obama-kvinnornas fiende?

I dagens Aftonbladet (ja, jag läser andra tidningar också, men Aftonbladet leder dumhetsligan tätt följd att VLT:S SPÅN-bilaga) kommer Lena Melin med en knivskarp analys av resultatet i primärvalen i USA. Barack Obama vann, menar hon, inte på egna meriter utan för att Hillary Clinton är en kvinna. Analysen haltar på flera plan.

För det första; att reducera valet till ett val mellan ras och hudfärg är oerhört enkelspårigt. Att dessutom hävda att valet av Obama bara innebär att ”ännu en man” vunnit tyder på att Melin helt enkelt är okunnig om USA:s historia. Visst hade Hillary Clinton varit historisk om hon vunnit. Lika historiskt är det dock att en svart man blir kandidat för demokraterna, ett parti som för mindre än 40 år sedan var nära att få segregationisten och anti-medborgarrättskämpen George Wallace som kandidat. Att en svart man snart kan vara president i ett land som för mindre än 150 år sedan utkämpade ett inbördeskrig rörande slaveriet är minst lika historiskt som om Hillary Clinton vunnit. Att inte Lena Melin ser det är beklämmande.

För det andra; kan det inte vara så att väljarna faktiskt valt bort Hillary Clinton, inte på grund av hennes kön, utan på grund av hennes åsikter? Skulle det kunna vara så att Obama faktiskt tilltalat fler människor på grund av vad han har innanför pannbenet eller i sitt program snarare än vad han har mellan benen? Personligen gillar jag Obama bättre än Clinton på grund av helt andra skäl än genusmässiga. Clinton har, till skillnad från Obama, faktiskt röstat för den olagliga invasionen av Irak. Dessutom röstade hon så sent som förra våren för att terroristförklara Irans revolutionsgarde, en omröstning som Obama avstod ifrån men där bland annat John Kerry och min ursprungliga favorit, John Edwards, röstade nej, Därför vill jag inte se Hillary Clinton i Vita Huset, lika lite som jag ville se Margret Thatcher på 10 Downing Street eller vill se Maud Olofsson som statsminister. När Lena Melin bortser från kandidaternas åsikter utan reducerar Clinton till ”den kvinnliga kandidaten” framstår hon som precis så sexistisk som hon anklagar USA:s väljarkår för att vara.

För det tredje; om Clinton vunnit hade USA: fått sin första kvinnliga regeringschef innan Sverige fått det. Hur hade det rimmat med de självgoda socialdemokraternas jämställdhetspolitik? Lena Melin är nog innerst inne glad att det blev som det blev, för nu kan hon ju fortsätta att peka finger åt de korkade amerikanerna och slå sig för bröstet och säga att Sverige är fortfarande världens jämställda land.