Believe the hype

Alla, och då menar jag verkligen alla har hyllat Åsa Linderborgs bok ”Mig äger ingen”. Lika misstänksam som man ska vara mot mediedrev ska man vara mot mediehype. Normalt när en enig kritikerkår hyllar en film eller bok brukar den vara politiskt korrekt, tillrättalagd och/eller relativt intetsägande.Därför var det med viss bävan jag i förrgår började läsa boken.

Åsa Linderborg är född och uppvuxen i Västerås. Finns det något som kan kallas partiadel inom Vänsterpartiet tillhör hon den; både hennes mor och mormor är framträdande personer i partiet.. Hon är före detta historiker vid Uppsala Universitet och jobbar för närvarande som skribent på Aftonbladets kulturredaktion (för övrigt den enda del av Aftonbladet som inte sjunkit ned i tabloidträsket). Att jag läst och uppskattat hennes texter där lugnade mig inte, en bra skribent blir inte nödvändigtvis en bra författare.

Det ska inte förnekas att jag verkligen ville tycka om den här boken. Åsa Linderborg är en av den svenska vänsterns intelligentaste röster och jag håller med henne i det mesta hon skriver. Dessutom utspelas boken i Västerås, en stad jag bor i och har bott i under 26 av mina 32 år så jag skullle känna igen mig i miljöerna. Jag har även haft förmånen att träffa några av personerna i boken, dock ej huvudpersonen eller författaren. Trots att jag därmed var någorlunda betingad att gilla denna bok knockade den mig fullständigt. Detta är inte en bra bok. Det är en fantastisk bok. Jag rankar läsupplevelsen lika högt som mitt första möte med Majakovskij eller när jag som 20-åring läste Stig Claessons ”Samtal på ett fjärrtåg”.

För er som levt under en sten de senaste månaderna kan jag berätta att boken i första hand är ett porträtt av Åsas far, härdarmästare Leif Andersson och förhållandet dem i mellan från det att Leif får huvudvårdnaden om henne när hon är fyra år fram tills hans död nästan trettio år senare. Det är en kärleksfull men uppriktig berättelse om kärleken mellan far och dotter, men också frigörelsen, uppvaknandet och ibland avskyn hon känner för sin far och hans tillkortakommanden. Åsa Linderborg skulle lätt kunna ha fallit i sentimentalitetsfällan, men undviker den skickligt. Varenda mening, vartenda ord känns äkta och oförfalskat. Apropå sten; det är nog materialet man bör vara gjord av för att inte gripas av denna berättelse.

Ett sista betyg på boken; jag sträckläser sällan böcker. Denna bok låg jag dock och läste till 3 på morgonen trots att jag skulle gå upp fyra timmar senare (eftersom jag skulle få besök tidigt på morgonen). När jag blev själv fortsatte jag läsa tills boken var slut. När den var slut var jag både glad och sorgsen.

Nu ska jag läsa någonting mindre omvälvande, nämligen Floyd Gottfredssons Mickey Mouse. Men alla måste läsa ”Mig äger ingen”. Nu.